Att göra en lyckad film baserat på tv-spel har länge varit något svårt, men på senare år har det ju visat sig att det faktiskt inte är omöjligt. Många välkända spelprofiler har tagit klivet in på vita duken och nu är det dags för Segas klassiska blå igelkott and ta språnget. Frågan är om man kan göra en bra film baserad på ett spel med den enkla premissen “Sonic är en blå igelkott. Han springer fort”. Svaret: Jovars.
En enkel handling
Handlingen i Sonics långfilmsdebut är enkel. Allt är som vanligt i den sömniga staden Green Hill. Sheriffen Tom drömmer om något större och som en blå blixt från klar himmel möter han Sonic, en utomjording som levt gömd på Jorden i flera års tid. Tom blir indragen i en vild katt-och-råtta-lek med regeringen och den excentriske Dr. Robotnik som vill använda Sonics krafter för att förbättra sina maskiner. Det är en klassisk god-mot-ond-historia om vänskap och drömmar, men det är tillräckligt för att underhålla. Sedan får vi faktiskt inte glömma att det är en film riktad till 8-åringar.
Är Sonic en originell historia? Nej, men den håller ett högt tempo och gör framför allt det den ska göra. Skämten levereras snabbt och referenser till Sonics galna historia inom allt från spel till serietidningar och memes sveper förbi. Ben Schwartz levererar en bra och energisk prestation som Sonics engelska röst, men filmens stjärna är Jim Carrey i rollen som Robotnik. Han går all-in i rollen som den galne professorn med ett minspel och kroppsspråk som matchar. Det är en klassisk Carrey-prestation så som vi är vana att se honom. Visst hade det kunnat bli irriterande eller lite förolämpande om man nu älskade Robotniks icke-existerande karaktär i spelen, men jag tycker personligen att hans prestation är en av filmens höjdpunkter.
Ny och förbättrad
Elefanten i rummet är frågan kring Sonics design. Jag måste säga att den nya designen faktiskt funkar väldigt bra. Visst, det ser kanske inte riktigt ut som om Sonic är där alltid. Det är dock hur mycket bättre som helst än den mardröm vi fick se i den första trailern. I övrigt är filmens effekter snygga det finns en hel del effekter och scener som helt klart är baserade på exempelvis X-Men-filmerna. Till exempel scener där tiden saktas ner och vi ser en karaktär röra sig runt i en näst intill stillastående miljö. Det görs kanske inte lika fint här, men fungerar och fyller sitt syfte. Filmen lider dock lite av ett svagt klimax där det går för fort (no pun intended) – det känns som att den skyndar till mållinjen. Jag tror inte det hade skadat med 5–10 minuter extra speltid för att bygga ut crescendot lite och kanske till och med utveckla karaktärerna.
Sonic The Hedgehog är inte ett mästerverk, men det är en film som gör det den ska och gör det helt okej. Den underhåller, den bygger upp ett större universum och den ger oss en ganska lyckad tv-spelsfilm. Bara det är en bedrift i sig.
