När jag först såg att koden jag fått till South of Midnight var till Xbox hann jag bara tänka att det nog var hög tid att jag stiftade bekantskap med denna för mig fortfarande rätt främmande plattform. Och visst, jag äger ingen konsol, men nu fungerar ju ekosystemet alldeles utmärkt på PC. Eller, nåväl, det är en sanning med modifikation. Jag ogillar det mesta med Xbox-appen. Men det är bara en bidragande frustration för denna recension och kanske förtjänar en separat text så småningom.
Den vilda, fuktiga södern
South of Midnight är utvecklat av Compulsion Games (Contrast, We Happy Few) och ges ut av Xbox Game Studios. Du spelar som den kaxiga flicksnärtan Hazel Flood, en hejdundrande jinx till namn eftersom hennes hus spolas bort i ett oväder redan under spelets första fem minuter. Huset tar hennes mor med sig nedströms och Hazel sätter av efter bästa förmåga. Det dröjer inte länge innan berättelsen tar en övernaturlig vändning och Hazel visar sig vara den senaste i en lång rad utvalda som kallas för vävare. I centrum för berättelsen ligger familjefejder, förlust och (social) rättvisa – i periferin en skock charmiga karaktärer, ett riktigt kompetent slagsmålssystem och ett soundtrack som för spelet in på musikalmark.
Det hela utspelar sig passande nog i amerikanska södern, där vädret är varmt och fuktigt och naturens krafter ofta gör sig påminda. Det gör att miljöerna i South of Midnight inte tillhör de mest varierade i sin genre, men du blir förvånad över hur god omväxling träskmark, berg och drömlandskap ändå kan erbjuda.
Berättarrösten är en magisk mal, eller kattfisk, som vi kan kalla honom på god svengelska. Han och Hazel turas om att orera medan svartvita bilder flyger över skärmen, imiterande en sagobok. För det är just sagor från det här området som är den främsta inspirationskällan till South of Midnight. Spelet är uppdelat i 14 kapitel som spelas som traditionella banor i av olika längd. Några avslutas med bossar, andra med tvister i berättelsen. På banorna kan du dessutom hitta anteckningar som komplimenterar storyn och ger än starkare motivation till att fortsätta. Du kan också hitta spelets valuta, Fluff, vilken låter dig uppgradera dina vapen. Vilket för oss in på ett av spelets största behållningar.
Den röda tråden
Näst intill varje bana i South of Midnight innehåller diverse slagsmål. De flesta utspelar sig i ett avgränsat utrymme där det handlar om att besegra x antal fiender och gå vidare. För att nysta upp dem har du redan relativt tidigt i spelet tillgång till en rätt bra mängd attacker: lätt attack, två typer av tung attack, dra, putta, förtrolla och väva in. De kan alla uppgraderas och bli bra mycket starkare. Fluffen som du samlar för att göra detta är dessutom ymnig; du behöver inte hitta exakt allt för att maxa din stridspotential.
Själva slagsmålet är både snabbt, responsivt och roligt att leka med. Det är allt annat än djupt, men ger en tillräckligt rik variation för att aldrig någonsin vara tråkigt. Svårighetsgraderna är totalt fem stycken, så skulle du känna att det är för lätt eller svårt är det lätt att skräddarsy din upplevelse såtillvida. Att hela arsenalen är tillgänglig från ett tidigt skede ger spelaren alla förutsättningar för att experimentera med optimala strategier i princip från början. Introduktionstakten för nya fiender med olika förmågor känns mycket lagom för en som likt jag själv inte orkar kasta sig upp på styva linan i varenda spel.
Gammalt med nyare umbäranden
Upplägget i South of Midnight gör det lätt för tankarna att åter vandra till hacka-slå och actionspel från PS3/Xbox 360-tiden. Allt är mycket enkelt uppbyggt med rätt slimmad variation på vad du som spelare kan göra. Men det har en så distinkt visuell stil att det står ut från mycket av både gammalt och nytt inspirationsmaterial. Mellansekvenser ser ofta ut att vara gjorda i stop-motion, med extremt uttrycksfulla karaktärsmodeller. Vissa ser ut att vara tillverkade i något slags träsnitt och påminner om marionetter. Det bidrar effektivt till den kusliga känsla som South of Midnight lyckas ge den amerikanska södern.
Startvideon högg verkligen tag i mig direkt. Det behövdes, eftersom den första kontakten med Hazel och hennes mor var allt annat än friktionsfri. En lönlös konflikt menad att tillfälligt skilja dem åt för att få igång storyn. En story som när den träffar rätt är vass, men som också faller offer för iögonfallande godhetssignalering. Jag är inte den som hoppar på anti-woke-tåget i första taget, men när jag såg namnet Sweet Baby Inc i eftertexterna var jag inte ett dugg förvånad. För de som inte vet så är detta ett företag som sysslar med sensitivitetsläsning av manus och verkar ha en hel del makt i det avseendet. Det gnisslar något oerhört för många spelare – det har jag en hälsosam förståelse för. Storyn i South of Midnight är dock exakt den sorten som ett sådant företag kan blanda sig och det känns relevant. Mitt stora problem med det är när spelets godhetssignalering vid enstaka tillfällen skrivs ut så tydligt att det känns som att det talar ner till mig.
Allt som inte redan är sagt
Musiken i South of Midnight är fenomenal. Inget du kommer nynna på när du stängt av, men garanterat något du kommer lägga märke till när du spelar. Som sagt balanserar spelet lite på musikalernas område, med sång som explicit berättar vad som händer. Den är dessutom diegetisk; vid minst ett tillfälle ser man en karaktär röra på läpparna synkroniserat till sången. Det här är inte något för alla, men jag uppskattar det. Förutom sång är instrumenteringen fylld med jazziga toner med några instick av country och typiska adrenalinpumpare av jakt- och slagsmålsvarieteten. Det är helt enkelt en kraftfull blandning som lyfter spelet en hel del.
På den tekniska sidan är spelet inte så värst krävande. Min RTX 2080 SUPER kör plattan i mattan, men det är också med minimala grafiska missöden. Enstaka dippar i skärmuppdateringen i ett par större områden och enstaka fall av skärmbrott (screen-tearing) känns inte så konstigt i ett spel vars modeller redan rör sig lite medvetet hackigt. Det enda som sticker ut är väl egentligen pop-in-effekter lite här och var, alltså där en lågupplöst detalj i miljön snabbt ska bytas ut mot en mer detaljerad dito. Det syns lite väl ofta, men det drar inte ned upplevelsens helhet något nämnvärt. För övrigt är detta i 1440p på en ultrabred bildskärm, vilket South of Midnight har fullt stöd för (sånär som på vissa mellansekvenser). Inga krascher, inga konstiga artefakter, inga spelbräckande buggar.
South of Midnight är ett kvalitetsspel som jag i varje fall gärna återvänder till för att ta alla cheevos. Det är ett spel med mycket hjärta och en oerhört stabil vision. De små skavanker denne recensent upplever i spelets story förtar inte den fantastiska stämningen och det kompetenta slagsmålssystemet. För somliga kommer storyn bli svårsmält; för andra kommer slagsmålet vara för ytligt. Men jag tror ändå vi kan vara överens om att South of Midnight har en glimt av briljans och kommer en bra bit på vägen att iscensätta den.
South of Midnight släpptes den 8 april på Xbox Series X|S samt PC (via Microsoft Store och Steam). Den rekommenderade prislappen är cirka 40 euro för standardutgåvan och 50 för premium (lullull och digitalt soundtrack). Denna recension är av PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod.
