Det första du möter efter storyns introduktion är en tutorial i hur du styr ditt rymdskepp. Precis som jag kommer du nog också att vara en fara för dig själv i några timmar. Kontrollen är nämligen spelets största svaghet och hindrar fantasin från att blomma fullt ut.
Lillhjärnan blir allvarligt överhettad av att spela Star Fox Zero, regelbundna pauser rekommenderas stark.
I ett försök att rättfärdiga Wii U:s enorma kontroll har de valt att dela upp styrningen på ett sätt som enerverande nog tvingar spelaren att använda sin fullständiga motoriska kapacitet, hela tiden. På tv:n syns spelarens farkost ur ett tredjepersonsperspektiv. Skeppet i sig styrs med den vänstra styrspaken. I handen håller spelaren den stora gamepaden, vars skärm visar farkosten ur cockpitperspektiv och styrs genom att vinkla kontrollen. Det är genom cockpiten som spelaren kan precisionsskjuta fiender. Spelaren skall alltså styra skeppet med tummen, men skjuta fiender genom att vinkla handkontrollen. Spelaren måste därför hålla ett öga på teven och ett på skärmen i händerna. Lägg där till en konstant ström av rörliga fiender, hinder att undvika och mål att avklara så har du ett av årets mest frustrerande spel.
För några år sedan sattes Nintendos mest inflytelserika spelskapare, Shigeru Miyamoto, att utveckla spel som skulle baseras på Wii U:s kontrollfunktioner. Ett av de spelen blev Star Fox Zero. Jag har stor respekt för Miyamoto, då många av de spel han utvecklat kom att definiera mig som gamer. Men kontrollen i Star Fox Zero är en hädelse jag inte kan tro att han står för. Att haka upp ett häftigt spel som Star Fox Zero på en svårbegriplig kontroll är för mig ofattbart. Det går inte ens att välja hur man vill styra spelet. Det finns bara ett sätt att spela Star Fox Zero, den hårda vägen.
Top Gun
Är det någon som fortfarande minns Top Gun till NES? Efter filmsuccén med Tom Cruise kom spelet som skulle sätta ärr i en hel generation av spelglada barn. Precis som Star Fox Zero var Top Gun ett helvete att styra och allt som oftast slutade det hela med en kraschlandning i havet. De som hade tålamod lyckades till slut landa skitplanet på hangarfartyget. Lyckoruset krossades snabbt dock då nästföljande bana var ännu svårare. Star Fox Zero följer i samma spår.
Vyn genom cockpitten är både intim och intensiv.
Efter flera timmar började en underlig logik tillfalla spelets kontroll och jag lyckades både besegra fiender och undvika rymdbråte länge nog för att komma till nästa bana. Där räckte inte längre mina nyligen inlärda färdigheter, utan jag tvingades bli ännu skarpare. Ibland behövde jag en paus för att jag inte skulle kasta den tre tusen kronor dyra kontrollen i den tio tusen kronor dyra teven. Efter pauserna var jag rappare, men bara knappt. I de bästa fallen uppnådde jag ett tillstånd av total kontroll. Jag blev Tom Cruise i rymden.
Känslan att äga rymden är jämförbar med att besegra en jättelik boss i Dark Souls, euforin är fullkomlig. Precis som Dark Souls tar nästa bana död på endorfinerna snabbare än du hinner säga barrel roll. Star Fox Zero kräver tålamod och ihärdighet. Om du har det då är Star Fox Zero ett av Nintendos mest belönande spel.
Ljud och ljus
Star Fox Zero är stundtals ett mycket vackert spel. Ljussättningen på många banor är fantastiskt stämningsfull och med de futuristiska och stilrena byggnaderna känns spelet väldigt Nintendo. Den inledande banan på Corneria är en visuell slängkyss till alla fans och visar kraften i den lilla konsolen. Tyvärr är vissa fiender och scendetaljer slarvigt modellerade och ser ut som högupplösta vandrande polygoner från ett tio år gammalt spel.
Musiken är precis lagom framträdande och går bra ihop med banornas visuella utseende och tempo. Ljudeffekterna klingar fint med den action som sker på skärmarna. Träffar hjälper att signalera om avfyrade skott är i linje med fiender och underlättar i många situationer att helt förlita sig på sitt djupseende för att rikta in sig på fiender. Andra trevliga detaljer med Star Fox Zero är dess nickningar till föregångaren. Fans av originalspelet på SNES kommer uppskatta en visst utrop inför varje bana.
Inte en uppföljare
Star Fox Zero är ingen regelrätt uppföljare eller prequel, utan mer av en reboot av serien. Detta, bortsett från ovan diskuterade problem, gör det lätt att plocka upp spelet. Fox McCloud och de andra människolika djuren i insatsstyrkan Star Fox återvänder efter en tids slappande för att rädda galaxen. Storyn är en simpel sådan och inget jag allvarligt talat engagerade mig i. Spelets själ ligger i den actionfyllda spelmekaniken och det enda man har kognitiv förmåga att orka med, med tanke på kontrollen.
Att rymdskeppet Arwing kan transformera sig till en tvåbent Walker är en häftig gimmick.
Spelet är uppdelat i en serie uppdrag som alla har flera delmoment och någon form av slutkamp. En bit in i spelet dyker det upp portaler som låser upp alternativa vägar genom banorna som ger dem lite variation. I sin helhet har Star Fox Zero tolv banor, vilket är några för få. Speciellt med tanke på att några av dem är tilldelade spelets nya farkost, helikoptern Gyrowing och den nygamla stridsvagnen Landmaster. Variationen av farkoster är uppskattad, men ett par banor till hade berikat upplevelsen.
I handfängsel
Nintendo har producerat vad som hade kunnat vara ett välarbetat och underhållande spel värdig av stående ovationer. Men genom att sätta handfängsel på spelarna med en kontrollmetod som är svår att lära sig och ännu svårare att bemästra och inte erbjuda dem möjligheten att välja enklare metoder, blir Star Fox Zero ett svårt spel att älska. Med hängivelse och träning kan spelet dock uppskattas för att den vågar gå sin egen väg.
Några funktioner ger spelet mervärde. Till exempel är spelets multiplayerläge, där en spelare styr skeppet och den andra skjuter med kanonerna, underhållande och råder tillfällig bot på den svåra handhållningen. Men Nintendo gör det inte lätt för sig med Star Fox Zero. Den fyra år gamla konsolen behöver inte rättfärdiga sina funktioner såhär sent, den behöver flera bra, lättstyrda och underhållande spel. Star Fox Zero uppfyller två av kriterierna.
