Det har gått mer än fem år sedan den första delen i ”StarCraft II-trilogin” släpptes och vi står nu inför den avslutande delen i en saga som började redan för sjutton(!) år sedan. För den oinvigde kan berättelsen verka lite förvirrande, men hav förtröstan. Var tyst i klassen för nu blir det historielektion.
De tre raser som spelet cirkulerar kring är terrans, protoss och zerg. Terrans är ättlingar till mänskligheten som koloniserat sig i vad de kallar ”den nya världen”. Efter att ha utforskat nästintill obeboeliga världar har terrans lärt sig att överleva, detta utan varken överlägsen teknologi eller biologisk tuffhet. Istället har de blivit tvungen att mobilisera sig med struktur och regler, i en utpräglad hierarki.
Xel’Naga är en uråldrig ras som desperat försökte skapa den perfekta livsformen. Efter att ha misslyckats om och om igen begav de sig till Aiur, den planet där deras ingenjörskonst var som bäst. Där skapade de rasen protoss. De var otroligt anpassningsbara till sina miljöer och kommunicerade telepatiskt. Efter ett tag gav Xel’Naga sin skapelse ett medvetande och protoss förvandlades snabbt till en otroligt intelligent ras som snabbt utvecklades. När de sedan gav sig till känna för sin skapelse blev de dyrkade som gudar, vilket skulle komma att skapa ett kaos de inte kunde föreställa sig.
Efter skapandet av protoss, som Xel’Naga såg som ett misslyckande, begav de sig av mot galaxens mitt. De anlände till slut på en våldsam planet vid namn Zerus. Xel’Naga ville fortsätta sitt experiment i att framställa den perfekta rasen, men denna gång övergav de tanken på estetisk perfektion och fokuserade med på själva essensen i varelsen. De lyckades bortom sin förväntan. Med tiden blev det tydligt vad zergs främsta egenskap var – att ta över genetiskt och biologiskt överlägsna raser och assimilera dem till sina led; som en svärm av skadedjur som konsumerar allt i sin väg. Alla raser som bedömdes underlägsna zergsvärmen utplånades för att hålla det genetiska ledet rent.
Dessa tre raser drabbade samman i ett storskaligt krig och det är där StarCraft tar sin början. Ta tio minuters rast så fortsätter vi i kapitel fyra med kampanjerna.
I Wings of Liberty, den första kampanjen som startade StarCraft II-trilogin fick vi följa terrans, mer specifikt James Raynor. En av antagonisterna i den första kampanjen var Arcturus Mengsk, ledaren för en av de största militäriska organisationerna. På hans order övergavs Sarah Kerrigan, Jims kärlek, på fiendemark, omgiven av zerg. Detta ledde till att zerg tillfångatog henne och infesterade henne. Efter detta utnämnde hon sig själv till ledare för zergsvärmen med titeln Queen of Blades. Hon är huvudantagonist i Wings of Liberty of den huvudsakliga striden sker mellan terrans och zergs, där Raynors hämnd på Mengsk fyller ut storyn ytterligare.
”I am the Swarm. Armies will be shattered, worlds will burn. Now at last, on this world, vengeance shall be mine. For I am the Queen of Blades.” ~Kerrigan
Sarah Kerrigan efter assimileringen av zerg – The Queen of Blades
I den andra kampanjen, Heart of the Swarm, byts rollerna ut. Raynor har kommit över en protossartefakt på planeten Char i ett desperat försöka att stoppa zergsvarmen, men reliken tar ifrån Kerrigan hennes krafter som Queen of Blades och ger tillbaka hennes mänskliga form. Utan en drottning att leda dem splittras zerg och delas in i olika falanger. Detta hindrar inte Kerrigan från att leta reda på dem och bygga upp sitt imperium igen. Andra delen i StarCraft II-trilogin är fokuserad kring Kerrigan och hennes väg mot att bygga upp sina arméer igen och att utkräva hämnd på terrans. Detta samtidigt som hon dras till Raynor, vilket bara bidrar till dramaturgin.
I den avslutande delen, Legacy of the Void, får vi följa hierarken Artanis och hans ras protoss och ta del av deras sida av kriget. Protoss håller på att utrotas och var på väg att dö av ålder redan innan det stora kriget bröt ut. Sakta men säkert har deras ranker decimerats och den en gång synkroniserade och enhetliga civilisationen är nu splittrad. För att kunna besegra sin gemensamma fiende samlas de igen för att stå emot och besegra Amon, en xel’naga som bestämt sig för att utplåna allt liv och återskapa det efter sin avbild.
Artanis – Religiös fanatiker, utrotningshotad och Optimus Prime-fan.
Legacy of the Void fokuserar sitt berättande på protoss, men Jim Raynor och Sarah Kerrigan kommer ändå spela viktiga roller genom storyn. Det är dock kampen mot Amon som står i centrum. I denna tredje kampanj kommer StarCraft-sagan som började för 17 år sedan avslutas, men man kan spela den för sig själv om man vill. Blizzard har släppt Legacy of the Void som en ”stand-alone” och du kan därför spela den utan de andra kampanjerna. När du startar spelet får du en återblick på allt som har hänt så du kommer vara uppdaterad med vad som har hänt innan. Vill du dock ta del av en massiv story som i det närmaste kan mätas med spel som Mass Effect-serien vill du nog spela allihopa.
Med den tredje expansionen har Blizzard lagt till lite nytt godis och det känns fräscht att spela det. Uppdragen som erbjuds i kampanjen ger bra variation och tar det ett steg längre än att bara ”bygga baser, slå ihjäl fiender, vinn”. Nu får du även infiltrera, försvara olika objectives och eskortera karaktärer. Variationen har gjort att spelglädjen håller sig där, utan att det känns stagnerat efter ett tag, med samma upplägg om och om igen.
Mellan uppdragen kan man gå runt på protoss skepp, Spear of Adun, och prata med olika NPCs och ta del av berättelsen via lore och dialoger. Väl på skeppet kan du även se över dina olika trupper och tilldela dem olika förmågor som kan användas till fördel i de olika uppdragen. Det finns även valfria delmoment där du kan samla in solarite, ett material som låter dig tilldela fler förmågor, vilket kan vara allt från pylons till dödslasrar från rymden.
Spear of Adun är skeppet där du ägnar dig åt strategiska åtaganden mellan uppdragen.
Det är ett bra tempo i hur man låser upp de olika trupperna. Du får inte en busslast från början och får sedan vänta på nästa upplåsning, utan de dyker upp med jämna och bra intervaller. Blizzard är synonyma med perfektion och de finslipar sina koncept in i det sista, så detta känns som något man kan tacksamt kan förvänta sig av dem. Legacy of the Void känns dock som den mest utmanande expansionen hittills. Där man tidigare kunde falla in i trygga mönster på uppdragen måste man här tänka på hur man går tillväga. Med uppgraderingarna för de olika trupperna tillhanda måste man fokusera mer på enhetskompositionerna inför varje uppdrag och det taktiska elementet har ett tyngre fokus än tidigare.
Storymässigt knyter de ihop allting. Som sista delen i en kvintologi (räknar med StarCraft och Brood War också) kan man förvänta sig dramatik och det bjuds det på. Du kommer få din beskärda del av bombastiska sammandrabbningar och känslosamma scener som kommer hålla dig fast i storyn. Det enda som är lite synd är att Arthanis, protagonisten i Legacy of the Void, är lite tråkigare än Raynor och Kerrigan. Till Arthanis försvar så är det väldigt mycket att leva upp till. Han är mer slätstruken än sina mer trasiga, härdade föregångare och kan ses som det här spelets Optimus Prime – En stoisk hjälte som alltid gör det rätta.
Utöver enspelarkampanjen kan du även spela tillsammans med en vän. Ni väljer en hjälte från valfri ras och utför sedan kampanjliknande uppdrag tillsammans. Detta är mer ett bonuselement till spelet och känns snarare som något att variera sitt ensamspelande med. Det är roligt och ett alternativ till multiplayern, då det här erbjuder social gameplay som är mer lättillgänglig. De har lagt en riktigt bra grund till detta, men det skulle ha varit fler uppdrag. Just nu känns det lite tomt, men det verkar inte vara omöjligt med mindre expansioner i framtiden. Archon mode är ett annat tvåspelarläge som låter dig och en vän styra en bas tillsammans. Det här är en bra approach för nya spelare att komma in i multiplayern utan att behöva lära sig allt på en gång.
Spelmässigt är estetiken sig lik. Spelmekaniskt har Blizzard gjort bra bättre.
På tal om multiplayer – den har förändrats. Som nämnt tidigare så har det blivit ett större fokus på truppkonstellationer och ”macro management”. På ett sätt har de förenklat vissa element och detaljer för att lägga mer fokus på finlir med enskilda trupper. Tempot har ökats från tidigare expansioner och istället för att börja med sex trupper får du nu det dubbla istället. Det känns som att detta är för att snabbare komma in i själva matchen och få fokuset att hamna på macro management-delen. Detta kan bidra till mer varierande och intressanta onlinematcher och det ska bli intressant att se hur Legacy of the Void kommer te sig i multiplayersammanhang.
Spelet är ett isommetriskt RTS, en RealTidsStrategi. I RTS-spel är designen otroligt viktig, där en smart planerad UI och HUD är direkt avgörande. Blizzard är kända för sin fingertoppskänsla och balans och de har finslipat detta till perfektion, vilket världsspelarna inom E-sporten kan vittna om. Det är ett avancerat men intuitivt spelupplägg som följer samma modell som tidigare delar i serien och det tar inte lång tid innan man är varm i kläderna igen. Med Legacy of the Void har Blizzard förbättrat ett redan grymt bra upplägg. Man vet vad man får när man skaffar Legacy of the Void och det är svårt att känna sig besviken. Det enda negativa är kanske att det här sätter punkt för ett rymdepos som vi tagit del av i 17 år. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Tack ska ni ha Blizzard.
Läs mer om vår betygsskala >>
