Det sägs att imitation är den ödmjukaste sortens smicker. Starlink tar detta talesätt och bär det som en brosch på bröstet. När Ubisoft Toronto strävar efter att kombinera så mycket smått och gott som möjligt från andra spel, så blir det på bekostnad av Starlinks skäl och identitet. Starlink har en öppen värld likt Far Cry-spelen (inte helt otippat), färger och fauna likt No Man’s Sky och den ”arkadiga” action som brukar förväntas av Star Fox.
Det är inte utan att man förstår varför Reggie och kompani närmade sig utvecklarna redan efter de första uppvisningarna av spelet – Nintendos Star Fox styr in i Starlinks hangarer med van hand. Berättelsen är anpassad för Fox och gänget i Switch-versionen, och det är tämligen snyggt gjort. Jag kände aldrig att författarna fått ta till godtyckliga skohorn eller göra underliga kompromisser för att få in de nya rekryterna. Faktum med att inget med spelet känns direkt avstötande som kanon i SF-universumet. Arwingens design har i och för sig anpassats något, men skeppet är och förblir lika omisskännligt som Star Fox-gängets kaxiga personligheter.
Peppy, lika rapp i käften som de andra tre.
Jag trivs bäst i öppna landskap – eller?
Starlink har som sagt i grund och botten en öppen värld, så snart berättelsen kickar igång. Spelaren är fri att besöka planeterna hur vederbörande behagar. I områden långt över ens egen erfarenhetsnivå så gäller det så klart att vara beredd på att få det hett om öronen, men för den som är styv i korken så finns valet i alla fall där.
Atlas-systemet har som sagt inte mindre än sju planeter som väntar på dina virtuella fotavtryck. De bejakar alla sina avstånd till från solsystemets mitt och visar upp olika vegetation, klimat och djurliv. Trots allt flängande fram och tillbaka över planeternas ytor så känns de dock fruktansvärt lika emellanåt. Du får vara beredd på att se samma sak massvis med gånger, för mängden apportuppdrag det här spelet bjuder på är inte nådig. Jag tycker synd om den kompletionist som åtar sig denna syssla.
Kirite är slående likt Titania. Och alla andra planeter i Atlas-systemet.
Sisyfosarbete
Var beredd på mer av den här varan.
Att glida rundor och vara alla till lags över flera planeter är till en början både beroendeframkallande och uppfyllande, men snart inser man att det här är ett sisyfosarbete. Klienterna ber om mer eller mindre samma saker, vilka är olika former av apportuppdrag. Det tar inte heller lång tid att inse att ingen ruin är unik – alla varianter återfinns i någon form på de flesta planeter. Till och med spelets mer intressanta fiender återvinns lite väl frekvent.
Som för att strö salt i såren så tar spelets berättelse en vändning till det värre efter tag och ser till att en stor del av det arbete spelaren lagt ned blir ogjort. Det gjorde att undertecknad gav blanka bananer i att hjälpa planeterna mot Legionens trupper. Tja, annat än i de fall som storyn krävde det för att tugga vidare, åtminstone. Det är också i detta skede av storyn som Starlink nästan blir Star Fox. De som har spelat Star Fox 2 (Super Nintendo) eller Star Fox Command (Nintendo DS) förstår precis vad jag menar: fiender rör sig på kartan och det är din uppgift att jaga rätt på dem och låta dem smaka laser. Eller eld. Eller is.
Hur funkar leksakerna?
Starlinks gimmick är de små plastfigurerna, som likt andra ”toys-to-life”-produkter mest är dammsamlare när de inte används till att spela med. Till skillnad från Skylanders och Disney Infinite så består dock var enhet här av fyra mindre delar: en pilot, ett skepp och två vapen. Switch-versionens startpaket kommer med Fox, hans Arwing samt eld- och ispuffror. Det fina för minimalisten är att man helt kan skippa dessa och enbart köra digitalt. Själva grundpaketet är i och för sig lite dyrare (åtminstone på svenska eShopen, med sina 789 riksdaler), men kommer också med fler vapen och piloter än det fysiska startpaketet.
Lite uppgraderingar på den här och det går att få till rätt bra ”oomf”.
För den som inte vill spendera mer pengar än grundtaxan på cirka 600 kronor så kan jag konstatera att detta inte är ett problem. Det allra mesta Starlink har att erbjuda går att komma åt utan att spendera en krona över vad en ensam kassett/skiva åberopar. Ett par dörrar förblir dock låsta så länge din plånbok är det. Jag känner inget större behov av fler sådana här själv, trots att de är både snygga, relativt billiga och oerhört tillfredsställande att sätta ihop. Varje del klickar härligt och påminner, som jag tidigare skrivit om, om typiska 80-talsleksaker. Arwingen lyser till och med om rumpan när den är inkopplad i det medföljande kontrollstödet. Trots att det inte behövs.
