Att hantera en brittiska spelstudion Rebellion som spelskribent är ungefär som att navelskåda Donald Trumps senaste utspel. När presidenten hotar med kärnvapenkrig kan gubben dagen efter ro hem ett toppmöte för ett eventuellt fredsfördrag. Precis den känslan upplever jag med Rebellion. Ena stunden släpper de produktioner av hyfsad kvalitet (läs: Sniper Elite 4) för att i nästa landa i rena rama skräpet (läs: Rouge Trooper). Det är en utmaning att veta vad som försiggår i britternas huvud. Ska jag vara beredd att ge tummen upp eller ner – eller något mittemellan?
Den här bilden sammanfattar spelet: skjut allt på två ben som rör sig.
Den här gången har Rebellion släppt sitt senaste alster Strange Brigade. Det är tidigt 1930-tal. Handlingen utspelar sig i Egypten där arkeologen Edgar Harbin har släppt lös häxan Seteki som gett sig f-n på att erövra världen med sin mumie-armé. Givetvis tarvar det att du och dina tre kompisar slår era krutpåkar ihop och ger Seteki en returbiljett tillbaka till den eviga vilan. Strange Brigade fullkomligt skriker ut att spelet är en co-op shooter där fokus ligger just på det gemensamma lagarbetet. Det funkar att spela solo men blir inte lika lustfyllt i längden när mumiehorderna anfaller på bred front.
Generiska strider, brittisk speakerhumor och mumier
Själva kampanjen genomsyras av brittisk earl grey-humor i form av en speakerröst som vägleder spelaren. Under resans gång fick undertecknad konstant höra ett snattrande av Guds nåde, allt från fisar till dumma katter som rösten tydligen hade problem med. Jag kan förstå tanken med denna aspekt i ett lättsamt försök att symbolisera komiken och ge spelet en personlig touch. Men ju mer storyn fortskrider, desto mer upplever jag rösten som en jobbig belastning. Suget efter en huvudvärkstablett är inte långt därifrån när min osynliga handledare malar på för fulla muggar.
Den här rackaren kommer du stöta på ofta i spelet.
Utöver röstbabblandet har Rebellion tydligen bestämt sig för att satsa allt på ett simpelt men urbota trist upplägg: Gå från punkt A till B, meja ned tusen generiska mumier och skorpioner, lås upp en dörr i form av ett rörbaserat pussel och sedan avliva en boss/paja ett av Setekis så kallade själsklot. Mer än så serveras inte på menyn. Fiendefloran tillsammans med bandesignen är typexempel på en spelprogrammering som kanske fungerade för tio år sen men nu är hopplöst förlegad. Hur utvecklingsteamet tänkte här på planeringsstadiet är för mig en gåta. Däremot ger jag tummen upp för de stora och varierade banorna som bataljerna sker på. Saken blir heller inte sämre med uppgraderingssystemet kring skjutjärnen. Vad sägs om brinnande kulor och lite skallknäckande med gevärskolven?
En enformig resa från start till slut
När krutröken lagt sig och den sista knastertorra zombien skjutits itu kan jag konstatera att Strange Brigade visserligen inte var helt åt pipsvägen men att mycket återstår för att skapa en shooter som sticker ut. Sett till helheten är spelet mediokert rakt igenom, trots den klämkäcka humorn, den tjusiga presentationen och de relativt fina banorna. Den absolut största bristen jag måste påtala är att spelet blir otroligt enformigt efter en dryg timme. Våg efter våg av innehållslösa strider mot identiska kloner tar ut sin rätt förr eller senare. Till slut är jag så pass mentalt understimulerad att jag funderar på att stänga av apparaten och göra något roligare av min tid.
Med detta sagt kan jag inte rekommendera Strange Brigade. Det är inte värdelöst men heller inte något att plocka fram i spelhyllan. Botanisera i Gears of War-biblioteket om du letar efter grymma Horde-strider. Det är mitt tips.
