Det är inte lätt att recensera ett Mario-spel. Så gott som alla som någonsin spelat tv-spel har någon typ av relation till Nintendos guldgosse. Min första bekantskap med den mustaschbeprydde rörmokaren fick jag julen 1987 då tomten kom med den superheta NES-konsolen. Super Mario Bros. blev såklart det första spel vi införskaffade. Jag kan inte påstå att kärleken var omedelbar. Mitt 7-åriga jag tyckte inte att det var särskilt kul att hoppa på goombas och sparka sköldpaddsskal. Trots det köpte vi varje Mario-spel som släpptes under de kommande åren och tycke uppstod sakta men säkert.
Mario är en udda figur bland alla kostymer i New Donk City.
Min riktiga kärlek till Mario uppstod på allvar i och med releasen av Super Mario 64. För första gången introducerades jag till en tredimensionell spelvärld. Mario blev mer levande än någonsin och all charm från de tidigare spelen hade bevarats på ett ypperligt sätt i det nya formatet. Sedan dess har vi sett en mängd Mario-spel i tre dimensioner, men inget har i mitt tycke kommit i närheten av magin vi fick uppelva på Nintendo 64. Tills nu.
Peach har som vanligt ställt till det för sig. En kärlekstörstande Bowser har åter igen kidnappat prinsessan och givetvis gör Mario sitt bästa för att sätta stopp för Kung Koopa. Redan inledningsvis ställs Mario öga mot öga med sin nemesis och föga överraskande går det inte riktigt som planerat för vår hjälte. Han kastas av Bowsers luftskepp och i fallet förstörs Marios mössa. Katastrof, kanske ni tänker. Men faktum är att det är inledningen på ett makalöst äventyr tillsammans med den nyvunna vännen, Cappy.
Bli vad du vill
Cappy är en varelse som råkar ha formen av en hatt. När han känner för det. Cappy kan nämligen anta den form han vill, så länge formen är någon typ av huvudbonad. Cappy har även han ett gott skäl att jaga efter Bowser, som inte bara kidnappat Peach, utan även Cappys syster Tiara. Tillsammans med Mario blir de två något av ett dream team. Främst tack vare Cappys förmåga att ta formen av i stort sett alla varelser i spelet. Allt från små Goombas, till Chain Chomps och till och med dinosaurier. I Super Mario Odyssey kan du glömma eldblommor och tvättbjörnsdräkter, Cappy är det enda Mario behöver för att ta sig fram i spelvärlden. Hatten är också det som gör spelet nyskapande.
Cappys närvaro är ofta nödvändig för att Mario skall anpassa sig och överleva. Kasta Cappy på en groda och plötsligt är du groda, med prydlig mustasch och keps. I sin grodform kan Mario hoppa högre än fysikens lagar tillåter, vilket gör det möjligt för honom att nå annars otillgängliga avsatser. Cappy är dessutom ditt enda egentliga vapen. Fiender vars form inte går att överta blir lätt byte för vår flygande keps. Inte sällan blir Mario kusligt lik en viss Oddjob.
Farkosten Odyssey tankar delar av månen.
Super Mario Odyssey har lånat mycket av det bästa från Super Mario 64. Spelet består av olika spelvärldar med skiftande utseende. Som brukligt börjar vi i en värld av gröna kullar. Därefter följer en ökenvärld och andra fantasifulla platser. Mest nyskapande lär New Donk City vara. En storstad befolkad av människor i helt normala proportioner, något som får Mario att se något malplacerad ut. När vår hjälte dansar loss till den klämmiga jazzdängan Jump Up, Super Star så blir han dock mer mänsklig än någonsin. Låten framförs för övrigt av stadens borgmästare Pauline. För er som har koll på er Mario-historia vet säkert att Pauline var damen i nöd i Marios allra första framträdande, Donkey Kong från 1981.
Måste fånga dem alla!
Världarna är öppna att utforska i den ordning du själv önskar. Målet med varje bana är att samla på sig så många Power Moons att farkosten Odyssey kan ta sig vidare till nästa värld och så småningom ända till Bowser. Det finns en uppsjö av månar att samla på varje bana och många av dem är inte direkt svåra att lokalisera. Dock finns det några undantag. I sann Mario-anda får du som spelare ofta använda alla tillgängliga hjärnceller för att lyckas lokalisera alla månbitar. Det krävs ofta att du letar i vartenda vrå för att vara säker på att inte missa något. Det är tur att Odyssey inte kräver att du hittar alla månar på en bana för att låta dig avancera.
Är du, precis som jag, besatt av att hitta vartenda hemlighet i alla spel så lär du ha att göra en bra stund. Det finns mer än månar att hitta på banorna. Varje värld har en unik valuta som endast går att spendera på den aktuella platsen. För pengarna kan du köpa nya dräkter, hjärtan och annat smått och gott. Varför inte införskaffa en ny hatt?
När Mario går in i väggen flirtar han vilt med retro-fansen.
Gång på gång flirtar Super Mario Odyssey med sin allra första föregångare. På i stort sett varje bana finns sektioner som förvandlar Mario till den pixliga tjockis han var i Super Mario Bros. från 1985. Även fienderna, oftast Koopas och Goombas, antar sin ursprungliga form. Det tvådimensionella plattformshoppandet är inte spelets stora behållning, men det är en detalj som skänker charm och nostalgi till ett annars modernt berättande.
Med Bullet Bill mot döden
Jag måste också nämna att det finns ett flerspelarläge i Super Mario Odyssey. Om två spelare delar på Switch-kontrollerna så kan en spelare styra Mario samtidigt som den andre tar kontroll över Cappy. Det kan vara både roligt och frustrerande, då Mario ofta är relativt hjälplös utan Cappy. Om hatten får för sig att ge sig av på egna äventyr kan medhjälparen snarare stjälpa än hjälpa vår huvudperson.
Nu är det kanske lätt att dra slutsatsen att Super Mario Odyssey är ett perfekt spel utan några som helst fel och brister. Men rikligt så bra är det inte. Jag har mer än en gång svurit högt åt kontrollen i spelet. Jag vet inte om det beror på mina klumpiga händer eller dålig tajming, men titt som tätt hoppar Mario lite vart han vill. För att inte tala om när han tar formen av en Bullet Bill. Då blir kameravinkeln helt avgörande för hur Mario svänger. Detta är extremt frustrerande, då en krock med en vägg ofta innebär döden.
Givetvis går det att låsa upp extra material med olika amiibos. Visst är Bowser stilig i sin kostym?
När vi ändå talar om kontrollen har den unika funktioner, precis som vi börjar bli vana vid när det kommer till Nintendo Switch. Spelet uppmanar dig att spela med en Joy-Con i varje hand och det rekommenderar jag starkt. Cappy kan nämligen kontrolleras enbart genom att knycka lite lätt med handleden. Beroende på i vilken riktning du för kontrollen agerar Cappy lite olika. Hatten kan kastas som en frisbee, rullas eller lobbas upp i luften. Dessa förmågor går förlorade om du väljer att spela med Pro-kontroll eller låter dina Joy-Cons vara fästa i konsolen.
”Alldeles, alldeles underbart”
Spelvärldarna är inte heller helt optimalt designade. Vissa ytor är helt enkelt för innehållsfattiga och trots att Mario numera är en akrobat av världsklass blir det ibland tråkigt att ta sig fram genom karg och tom öken. Spelet är inte jättelångt om du bestämmer dig för att springa igenom det så fort som möjligt. Visst, du kommer att besegra Bowser relativt snart, men då lär du också missa en uppsjö dolda hemligheter på vägen. Det finns trots allt över 500 månar att hitta. Mitt råd är att stanna upp och njuta lite av de fantastiska omgivningarna.
Men om vi ändå skall våga oss på en summering är Super Mario Odyssey troligen det bästa och mest kompletta Mario-liret hittills. Det har ännu inte samma emotionella värde för mig personligen som Super Mario 64, men en vacker dag på livets höst kommer jag säkerligen se tillbaka och minnas Odyssey med ett leende. Det är vackert, innehållsrikt och alldeles, alldeles underbart.
