Höstmörkret har nu definitivt fallit, men som ett brev på posten dimper Super Mario Party Jamboree ned i min lilla låda en regnig och ruskig torsdag efter jobbet.
Min relation till spelserien går tillbaka till gymnasiet, då jag och mina vänner Jimmie, Joppe, Cassandra, Frasse, Jonas, Erik och Gille brukade samlas mer eller mindre varje helg för en långkväll med Pizza, öl och dueller i Mario Kart Double Dash och Mario Party 4, när vi inte dammade av min gamla N64 för Golden Eye och Diddy Kong Racing. Jag var först i gänget med både storbilds-TV och hemmabiosystem, så att mitt gamla pojkrum på Holmgatan i Gävle blev den naturliga samlingspunkten på helgerna blev snabbt ett etablerat faktum. Med åren byttes både versionerna och vännerna som jag spelade dem med ut och lagom till premiären av denna tolfte installation i serien har jag bjudit in vännerna Erik, Fritjof och Ricardo tillsammans med sonen William till en Tacos och Super Mario Party fest!
Ricardo (50år) som är ny för serien och tidigare främst spelat Mario Kart DD och Zelda Wind Waker upplevde vissa minigames som något röriga och föredrog dem han uppfattade som mer intuitiva. Hans 15årige son William introducerades också för serien och vann kvällens turnering. William har tidigare enbart spelat Mariokart Wii. Han tyckte Jamboree var ok, men uppfattade vissa minigames som svåra att komma in i.
Fritjof (36år) växte upp med MarioParty 1-3 på N64 och har sporadiskt testat dom nyare installationerna hemma hos undertecknad med runt 0,4 promille i blodet. Fritjof uppfattar att Jamboree på det stora hela var bättre än sin föregångare.
– Mindre sossig än Wii U installationen, kommenterar libertarianen.
Dock finns det nog ändå en liten sosse i Fritjof då han gillar att träningsläget från det första Super Mario Partyt till Switch behållits även i denna utgåva.
Ricardo tycket att det bästa med spelet var att det var kul för alla åldrar.
– Det är något unikt med att jag och min 15åriga son kan spela detta tillsammans med gemensam behållning, konstaterar han.
Kommunisten Erik (50år), som jag förbrukade åtskilliga timmar framför Wii Sport Resort och Mario Kart Wiis onlineläge med våren 2012 var dock mer skeptisk.
– För små knappar för en gammal man, menade han och fortsatte med en utläggning som landade i att han ville lira Mario Kart 8 Deluxe istället.
Personligen så är jag mer positiv. Nämnas bör kanske att jag tillhör den minoritet som tycker att Super Mario Party Switch är ett riktigt bra spel. Inte enbart pga. man där gick tillbaka till den gamla formeln där vi nu åter fick flytta runt våra pjäser individuellt, utan också pga. jag gillade dom delarna som andra spelare haft svårare med. Det här spelet är dock en uppgradering på samtliga fronter, inte minst då det för första gången innehåller ett enspelarläge som känns meningsfullt. Men framförallt är det de första TV-spelet som min hustru Kristin uppskattat att spela, vilket skänker det en extra guldstjärna i min bok. Variationen, utbudet, grafiken och känslan är helt enkelt nästan på topp. Det enda smolket i bägaren är att spelet väljer samma minispel lite väl ofta, vilket innebär att upptäckten av nya går långsamt och det redan vid tionde genomspelningen börjar upplevas som lite repetitivt av mig.
