Sist jag tog mig an ett spel från Tales-serien var 2014 när Tales of Xilia 2 nådde hit. Jag tyckte inte om det, alls. Därför närmade jag mig Tales of Berseria med ett stor mått skepsis. Helt ärligt hade jag dömt ut det från början. ”Det här blir en kul sågning”, tänkte jag när spelet installerades. Ni förstår säkert redan nu att det kommer en vändning. Berseria är faktiskt… bra!
Det är nästan skamset att skriva att jag längtade till spelet om dagarna. Men tyvärr är det sant. Berseria har en underligt välbalanserad mix av drama, action, item management, utforskande och karaktärsutveckling. Äventyret har också ett förvånansvärt jämnt tempo, om än förutsägbart. Jag har helt enkelt kul när jag spelar Berseria. Kanske behöver jag nypa mig själv.
Aj!
Omtyckta skurkar
Storyn i Berseria bryter inte direkt någon ny mark inom sagoberättande men är intressant för att den följer den senaste trenden av antihjältar. Världen lider av en pest som förvandlar människor till monster. Farsoten är så illa att kyrkan tar till etiskt diskutabla metoder för att skydda folket. En exorcist reser sig ur leden och blir närmast ett helgon i folkets ögon: Artorius Collbrande. Det är denna snubbe som den unga kvinnan Velvet Crowe vill mörda. Viljan att se honom död är så stark i henne att hon själv blir ett monster. Vad som följer är ett korståg drivet av hat.
Att följa Velvet under resan och lära känna henne är ett av spelets höjdpunkter. Det hela börjar ganska lugnt i en sömnig by där hösten kommit tidigt. Under en timme får du bekanta dig med Velvet och hennes sjuka yngre bror. Sättet de interagerar på är trovärdigt och lägger en bra grund för att du som spelare ska sympatisera med Velvet när helvetet brakar loss.
Hon kan vid första anblick ge intrycket av att vara en platt och endimensionerad karaktär som bara är arg. Du får lära dig ganska snart att hon är väldigt känslosam och lidit stora trauman. Mardrömmarna du får vittna om visar på en mänsklighet få hjältinnor, eller hjältar för den delen, besitter. Det är fascinerande och hemskt att se vad som försiggår i hennes förtryckta medvetande.
Ett udda gäng, minst sagt.
Gänget som ansluter sig till Velvet är en brokig skara skurkar som av en eller annan anledning drar åt samma håll. En häxa, pirat, demonkrigare och minderårig trollkarl. Tillsammans skapar de ett färgglatt persongalleri som underhåller med både skämt och allvar. Stunderna då det nalkas mord eller förstörelse och gruppen försöker uppmuntra barnet är både moraliskt skruvade och hjärtevärmande. Vem hade trott att mördare och psykopater kunde vara sådana bra förebilder?
Gammalt maskineri
Tales of Berseria är det sjuttonde spelet i en 22 år gammal serie. Och det märks. Berseria imponerar inte när det kommer till grafiken eller bandesign. Även om stridssystemet både är roligt och smidigt så bygger det på mer än tio år av perfektion. Trots att världen är relativt stor, är möjligheterna att röra sig inom den lika platt som tvådimensionella spel. Det går inte att ta kliv över trösklar högre än fem centimeter. Figurerna kan inte hoppa och interaktionerna med omgivningen sker utan att figurerna faktiskt interagerar med den. Tryck på en knapp och kistan öppnar sig, men karaktären står still framför den. Link har till exempel alltid plockat upp innehållet i kistan och kört upp det i ansiktet på oss!
Grafik är sekundärt i spel, men Berseria är till utseendet ganska beigt och ser ut att höra hemma på en äldre konsol. De starka färgerna gör inget för att maskera bristen på detaljer. Miljöerna är enkla och saknar prägel. Det är dags för utvecklarna att bygga en ny grafikmotor, utbilda sig i bandesign och ge karaktärerna fler animationer. Året är 2017 inte 2008.
Visst, det är väl fint. Men hade det inte gått att göra liiiite finare?
När du inte medverkar i actionfyllda strider eller tittar på dialoger i stillbilder – som ändå är klassiskt för japanska rollspel – har du möjlighet att sysselsätta dig med flera aktiviteter vid sidan av. Velvet har tillgång till en mindre piratstyrka som hon kan skicka ut på de öppna haven för att röva i 30 minuter, varpå de kommer tillbaka med loot. Du kommer också märka att loot regnar från fiender. Överflödig utrustning kan brytas ner och användas för att förbättra den du redan äger. Och att pilla med karaktärernas utveckling kräver omsorg och ett stadigt inflöde av ny utrustning, eftersom de lär sig egenskaper från att använda dem. Utöver det finns ett flertal löjliga sidoaktiviteter som belönar dig med bland annat dräkter att klä karaktärerna i.
På tal om kläder…
Klädd i trasor
Det finns goda anledningar att dra fram genusyxan och kritisera Berserias designval. Fotlederna är ett bra mått att hugga på, då utvecklarna placerat ribban där nere. Särskilt uppseendeväckande är frontfigurens utstyrsel. Här har utvecklarna gjort sitt yttersta för att klä Velvet tunt och sexigt. Klädseln, med den inverterade urringningen och de trasiga strumpbyxorna, är en korsning mellan punkrockare och S&M-latex. Det är beklagligt att seriens första kvinnliga huvudroll introduceras iklädd i inget mer än trasor. Det är smaklöst och vi har sett det hundra miljoner gånger redan.
Man kan argumentera för att det ska spegla monstret inom henne, eller att hennes personlighet väger upp för det, då hon verkligen skiter i vad hon har på sig och vad andra tycker om henne. Men hon är också en pragmatisk och viljestark människa som är redo att kliva över lik för att få sin hämnd. Därför är det jäkligt okaraktäristiskt att hon klär sig i något som inte ger henne det minsta skydd. Visst är det kaxigt att blotta sina minst skyddade kroppsdelar i strid, men det är också otaktiskt. Velvet lider av samma förbannelse som Lightning i Lightning Returns: Final Fantasy XIII-3, att tuffhet likställs med sex appeal.
Det går att klä Velvet i många andra utstyrslar som erhålls via uppdrag eller minispel. Dessutom säljs ett paket tematiska kläder för 90 SEK.
Velvets monsterarm äter upp människor och monster. Lika vidrigt som det är häftigt.
Det bästa på länge
Tales of Berseria är utan tvekan seriens bästa på mycket länge. Velvet Crowe är en intressant karaktär som lyfter hela berättelsen. Stridssystemet är perfekt och blir aldrig trist (om det blir det går det att automatisera den) under de många, många timmarna spelet sträcker sig. Berseria är ett absolut måste för fans och om du kan stå ut med lite gammaldags speldesign och kass kläddesign är det ett rollspel värt sitt pris.
Personligen gillar jag verkligen Berseria, men jag tycker den gamla grafiken och designen hämmar det. Det hade kunnat vara så mycket mer, så mycket bättre. Den här gången får jag nöja mig med att det vunnit tillbaka mig och mina förhoppningar om framtiden.
