När Nintendo släppte Wii fick interaktion en helt ny dimension i spelvärlden. Sony och Microsoft kände att de behövde besvara det och släppte sina motsvarigheter i Move och Kinect, men de var inte i närheten av den känsla för innovation som Nintendo presenterade och idag är kända för. Med Tearaway har Media Molecule placerat Sony på en tight andraplats när det kommer till uppfinningsrikedom och förmåga att utnyttja funktioner på ett snyggt sätt.
Innan jag börjar prata om spelet vill jag prata lite om gimmicks i spel.
När Move kom till Sony provade jag lite olika spel med den rörelsekänsliga kontrollen, men inget av dem kändes trovärdiga. De var raskt ihopslängda för att kunna göra reklam för Sonys lysande boll och spelen kändes mer som verktyg för PR än genuina spel. Det här tycks vara ett vanligt fenomen i spelvärlden, där utvecklare försöker tvinga in en idé i ett spel utan att hitta en sömlös balans som ger det trovärdighet. Ett bra exempel när det kommer till ”påtvingade” koncept är retrografik som vi kan se i många indiespel. De använder pixlar för att de ska se mer retro ut, men allt annat i spelet följer regler för ett modernt spel med t.ex. filter, smidiga animationer och orkestrerad musik. Det gör givetvis inte spelen dåliga, men spelets gimmick lyser igenom för bra.
Shovel Knight är ett bra exempel på hur man gör ett retrospel på rätt sätt, då Yacht Club var otroligt konsekventa med designen, både vad gäller gameplay, musik, grafik och spelmekanik. Alla spel med interaktion för Move och Kinect har känns lite krystade i min mening och det där konsekventa tänket har varit sällsynt. Tearaway är, precis som Shovel Knight, ett bra exempel på hur man gör det rätt.
Vill samla ALLT!
Media Molecule, utvecklarna bakom LittleBigPlanet-serien och Tearaway till VITA har nu förärat oss en version av det sistnämnda till Playstation 4 och jag har aldrig varit med om att PS4:ans handkontroll har använts så effektivt och genomgående. Jag älskade LittleBigPlanet med sin lekfullhet och tacksamma samlarmekanik. Jag ville inte sluta spela det förrän jag hade 100% av allt och det kändes jättebra att springa runt och hitta de sista hemligheterna. Tearaway Unfolded användes samma design och det fungerar minst lika bra här som det tidigare har gjort i LittleBigPlanet.
Så, vad är Tearaway Unfolded? Du tar rollen som…dig själv, eller en ”You” som spelet kallar dig. Du hjälper den lilla protagonisten Atoi (eller Iota om man väljer att spela som kille) på hennes väg att försöka täppa till ett hål som har uppenbarat sig på himlen. Från detta hål trillar det ut märkliga små varelser som kallas scraps, som förstör den pappersvärld du befinner dig i. Med din hjälp kan Atoi stoppa dem på olika uppfinningsrika sätt.
Precis som i LittleBigPlanet så har även detta spel en särskild nisch. Allt består av papper – blommor, hus, karaktärer, djur – ALLT är papper. Det är en otroligt vacker värld man går in i när man spelar Tearaway Unfolded och jag satt och pep förtjust så fort jag såg ett djur eller hörde någon prata på sitt påhittade nonsensspråk. Det är bedårande från topp till tå och sättet som scraps tar över olika områden på är fenomenalt; istället för färgglada pappersformer så är det färglösa tidningsutklipp i en död, svartvit kontrast. När du och Atoi kommer till dessa ställen kan du med handkontrollens hjälp lysa på dessa områden och ge dem färg och liv igen.
Min absoluta favoritfunktion är att plocka upp ekorrar och andra gnagare med Atoi och kasta in i handkontrollen. Om jag då skakar på den hör man hur de tjattrar runt inuti den via den lilla högtalaren. Jag kan sedan välja att kasta ut dem igen för att lösa olika pussel man stöter på. Men innan jag gör det måste jag kittla dem lite på magen. Drar du fram och tillbaka horisontellt på handkontrollens platta hör man dem tjattra och det är hur gulligt som helst.
Spelvärlden är skapad av mig
Storyn i spelet är inte särskilt märkvärdig. Jag glömde ganska snabbt bort den på detaljnivå då spelet är så otroligt roligt att bara spela. Men så ligger inte fokuset i storyn. Spelglädjen ligger i gameplay och utforskning. Med ett liknande samlarsystem som LittleBigPlanet känner man sig gladeligen manad att försöka hitta alla hemliga paket och låta upp alla saker. En annan fantastisk del i spelet är möjligheten att skapa egna former och figurer. Jag springer glatt omkring och ser fjärilar och glada moln som jag har designat. Du bidrar till hur världen ser ut och det ger dig som spelare så mycket mer inverkan på världen, istället för att bara följa en story som följer ett förutbestämt spår som inte kan påverkas av dig. Nu är förvisso storyn linjär på det viset, men möjligheten att designa Atoi och världen runtom dig ger men mycket större känsla av tillhörighet.
Tearaway Unfolded är ett vackert spel som verkligen passar alla åldrar och Media Molecule är Sonys starkaste kort mot Nintendos flerfaldigt försvarade krona när det kommer till innovation och fantasifulla, originella miljöer. Det enda som är lite synd är att det krävs en kamera för att kunna utnyttja spelets funktioner till fullo. Har man ingen kamera missar man en del roliga saker, men det är inget måste för spelupplevelsen. Jag har en kamera och har använt den och det är lite småskoj att se sitt ansikte på en enorm vinylskiva som spelar på den festival man hamnar på i spelet.
Jag sliter gärna monster i stycken i Bloodborne, skjuter fiender i småbitar i Destiny och lönnmördar soldater i Assassins Creed, men jag förvandlas till en liten pojke som sitter och fnittrar och tjuter av förtjusning när jag spelar det här spelet. Det är inta bara gulligt, skitsnyggt och smått beroendeframkallande, det är även ett viktigt spel när det kommer till att utnyttja konsolens funktioner och visa PS4:ans sanna potential, precis som när spelet först släpptes till VITA. Sådana här spel behövs och jag kan varmt rekommendera det.
Läs mer om vår betygsskala >>
