Min bror hade precis fått hem ett exemplar av spelet Tekken och jag kunde inget annat än att hänföras av vad som på skärmen. Det kändes så verkligt, så extremt häftigt att se hur kämparna gjorde den ena dundervolten efter den andra och jag var redan förtrollad av en spelserie som skulle komma att följa mig långt in i livet.
Fast forward till i år, 22 år senare och jag sitter framför den senaste smisksimulatorn som Bandai Namco släppt. Mycket har hänt under de år som gått, dock är det en sak som är säkert och det är att Tekken är tillbaka i högform!
Det är en mörkare historia denna gång, något som reflekteras i menyerna
King of the Iron Fist Tournament
Det är nog inte många som spelar Tekken för att spelen har en gripande handling, samtidigt som jag ändå uppskattar det försök till en vettig sådan som Bandai Namco ändå knåpat ihop. Hela familjefejden som har en central roll i spelen börjar med att Heihachi Mishima kastar ner sin son, Kazuya, i en vulkan för att han anser att sonen är alldeles för svag. Kazuya gör en pakt med djävulen, överlever samt svär hämnd på gamle farsgubben. Detta leder till en familjefejd som skulle få vilken annan familjefejd att framstå som rätt tam i jämförelse med den mängd hoppsparkar som säkerligen förekommer vid Mishima-klanens sammandrabbningar.
Det finns dock ett sorts episkt berättande när det kommer till hur konflikten får sitt slut, vilket är roligt för den som följt handlingen sedan dess början vid -95. Bandai Namco har lagt in en hel callbacks till de gamla spelen i serien och det uppstår ett par tillfällen då jag drar lite på smilbanden i ren nostalgi. Man får bland annat spela igenom en hel del nyckelscener från tidigare spel och det som fastnar mest är när far (Heihachi) och son (Kazuya) slåss mot en svärm av robotar efter en hektisk duell som avslutade Tekken 4. Det var också den inledande cinematiska filmen från Tekken 5.
De gamla FMV-sekvenserna är med och det händer ett par gånger att spelaren får ta över kontrollen mitt i en film för att på så sätt få ta del av historien på ett mer interaktivt sätt. Det känns också rätt lustigt att just Tekken 7 visar hur spel kan korsa gränsen mellan medier, för det tycker jag nog att spelet gör. Då genom att låta dig spela igenom sekvenser som man tidigare bara fått uppleva som en snyggt gjord cutscene. Andra spel har självfallet använt sig av liknande grepp, men jag blev positivt överraskad av hur Tekken 7 jobbar med att få spelaren engarerad i vad som händer på skärmen. Detta får även de mellansekvenser som kommer titt som tätt att upplevas som kortare. Det är nämligen en del historia i Tekken 7 och i och med detta så blir det en del avbrott i själva gameplayet.
Storyn i sig är väl rätt standard, men det är kul för den som varit med sedan tidigare att få veta lite hur konflikten i Mishima-familjen startade
Det handlar om vem som står som segrare
Dem allra flesta som plockar upp valfri inkarnation av Tekken gör det dock inte för att spelet har en gripande story (vilket det verkligen inte har) utan för att utöva våld på sina vänner i kontrollerad miljö. Som ren och skär smisksimulator så står sig Tekken 7 i klass med Tekken 5, vilket är det Tekken-spel jag själv anser vara det bästa. Kontrollen är snortight, även om den nya standarden med trådlöst gör sig påmind i aningens segare input-tid mellan vad jag trycker ner för knapp kontra vad som händer på skärmen. Detta är förstås inget som gemene spelare kommer att märka av särskilt väl, men som gammal Tekken-räv så vet jag att milliskeunder kan spela stor roll för ett spel som troligtvis kommer spelas i turneringar och därav ha ganska höga krav på millisekundsprecision.
De nya Rage Art-systemet som introduceras här fungerar som Ultimate-systemet i spel som Street Fighter. När du fått tillräckligt med pisk i en strid lyser din livmätare rött och du kan välja mellan att slåss lite hårdare eller aktivera en specialmanöver som delar ut rikligt med skada ackompanjerat av en liten förinspelad videosnutt. Detta förutsätter dock att du faktiskt träffar med sagda manöver och även om de generellt sätt är rätt så kraftfulla så är de även relativt lätta för din motståndare att blockera. Det gäller att arbeta in din specialmanöver i en kombo för att på så sätt överraska din motståndare.
Det är ett rättvist system som bidrar till att fighterna blir varierade, roliga och oförutsägbara. Alla kämpar har sin egen specialmanöver och de kräver alla sin egen timing för att få in den.
Vissa avslutar sin specialmanöver på lite spännande sätt. Lee Chaolan slänger in en ros i munnen på sin kombatant och uttrycker en arrogans över matchen
Gamla rävar i lyxförpackning
Tekken 7 imponerar rent grafisk och valet att bygga spelet från grunden i Unreal 4-motorn var klokt. Det märks att det lagts mycket omsorg i det grafiska och arenorna du kämpar i får en helt annan lyster när det händer saker runt om. En av arenorna utspelar sig i en vulkan där lava flyter omkring i bakgrunden och partikelmotorn får jobba lite extra när man sparkar in sin motståndare i väggen. Gnistor flyger utan att äta för mycket att bilduppdateringen och vid de tillfällen där slow-motioneffekten tar vid (vilket den ofta gör när två attacker med snarlika framerates utspelas) så ger det extra stämning.
Även ljudet briljerar med ösiga syntar, rockig bakgrundsmusik och ett soundtrack som inte varit såhär bra sedan Tekken 3. Adrenalinet drar igång så fort matchen börjar och jag känner hur jag dras med i pulsen av varje match. Valet att lyssna på musiken från alla tidigare spel finns även med vilket jag uppskattar enormt, Tekken-serien har trots allt ett rikt soundtrack för den som synthwave och dubstepinspirerad house-techno. Redigt bra musik, med andra ord.
Människan vs Naturen
Det som kommer uppröra en del spelare är valet av karaktärer som finns i grundspelet. Här har det valts bort en del karaktärer som funnits med genom spelserien och tillkommit en hel del nya ansikten. Bland dem som dyker upp för första gången i Tekken 7 finns bland annat Chloe, en tjej vars fightingstil är ett hopkok av egna rörelser kombinerat med någon sorts karate. Hon klär sig i kattdräkt och tillför en sorts comic relief som ändå präglat serien sedan tidigare (vissa moment i Tekken-serien har varit allt annat än seriösa). Katarina är också ny. Hon är en kämpe som slåss med en hemmagjord tolkning av den franska stilen Savate, Claudio är någon sorts exorcist och slåss med hjälp av gudalika krafter. Shaheen som är en Saudi-Arabisk man som utövar en självförsvarsstil grundad i en hopkok av filipisk kampsport och ryska Sambo. Josie som slåss med en blanding av Eskrima och kickboxning samt Gigas som lättast kan jämföras med en sorts hulkkaraktär som genom sin enorma kropp och råa styrka bankar vett i de allra flesta motståndare.
Akuma från Street Fighter gästar även med sin stil Satsui no Hado och även fast han kastar Hadoukens och snurrar runt med sina Tatsumaki Zankukyaku så känns han rätt passade i en värld full av demoner och liknande. Det verkar som att Street Fighter x Tekken gav mersmak hos Bandai Namco och förhoppnings kommer även Tekken x Street Fighter att utvecklas i sinom tid, vilket faktiskt var själva grundplanen för det projektet från början.
Det har dock som sagt valts bort en del karaktärer, däribland Roger (kängurun) som självaste PETA inte tyckte passade i ett spel där man ska slåss för kung och fosterland. Att det finns björnar och andra djur med verkar inte ha berört någåt nämnvärt däremot.
Andra karaktärer som funnits med sedan start som nu saknas är den kinesiska polisen Lei Wulong, Anna Williams (som många i och för sig tyckte var en kopia av Nina, fastän de båda hade helt egen timing i attackerna) och Baek, som fungerade som motpol i Tae Kwon Do-stilen gentemot Hwoarang. Det kan kännas som lite nitpicking, men med tanke hur rikt karaktärsgalleri som funnits i Tekken-serien hittills så är det ändå trist att det ska falla bort karaktärer.
Även om galleriet skjuder av nya såväl som gamla ansikten så märks det ändå ganska väl att vissa saknas
Vad har vi att se fram emot?
En sak är säkert och det är att Tekken inte har känts så här bra på flera år. Jag personligen håller 5:an som det absolut bästa, fastän jag fått backa lite på det nu när jag spenderat en hel del tid med 7:an. Det är ruskigt tight, det nya Rage Art-systemet känns fräscht (jag gillar det nog så mycket för att det påminner en hel del om hur Street Fighter hanterar sina ”ultis”) och borta är det horribla bound-systemet som genomsyrade 6:ans eviga luftkombos. Tekken 7 känns som ett spel vars prio ligger i hur bra spelaren själv är och i slutändan är det den person som är bäst som ska segra.
Det finns även mycket för den ensamme spelaren att göra i lägen som Arcade Battle, Treasure Hunt och det långa storyläget samtidigt som spelet har mycket att erbjuda i sitt onlineläge. Jag kommer garanterat att spendera en orimlig mängd tid i en strävan att bli bättre och stiga i rank bland andra spelare.
