Ja, var ska jag börja? Och vad kan jag säga? Jag vill förära er den genuina upplevelsen av att sätta mat och/eller dryck i vrångstrupen när ett väldigt plötsligt asgarv vill bröla ut från lungorna på er, av den extremt dumma och underbara humorn. Samtidigt vill jag dela med mig av den absurda och underbara värld som är den fula lilla småstaden Barnsworth. Jag ska, till skillnad från detta spel, försöka hitta en bra mellanväg att gå.
”Åk till Barnsworth, träffa intressanta människor…”
Du tar rollen som den lilla namnlösa, extremt stoiska styggelse till kvantfysisk minimänniska, på uppdrag att sälja in ditt företag i den lilla anskrämliga staden Barnsworth. Din chef (som verkar lida av måttlig åldersnoja och extrem rosacea) skickar iväg dig till den pittoreska lilla staden för att prata med borgmästaren. Då denne är en smula upptagen tar du en promenix på staden och träffar en massa människor istället. Inte helt oväntat behöver de hjälp med det enda, andra och det tredje, varpå du hjälper dem. Detta med väldigt blandade metoder och resultat.
Pettson och Findus, fast för vuxna
Det är detaljer överallt. Både i form av föremål i omgivningen, skyltar, och vad folk säger när du pratar med dem (genom att daska till dem lite skabröst). Fler än en gång har den depraverade poletten trillat ned först vid den andra genomspelningen, då det är så mycket att se och uppleva. Att röra sig mellan de olika områdena tog mycket längre tid första gången, då det var så mycket att titta och lyssna på. Med en torr, brittisk humor som borde komma med en brandvarning landar allt så perfekt. Trots den absurda orimligheten som är deras verklighet är det bara du som spelare som faktiskt upplever den. För karaktärerna i Thank Goodness, You’re Here! är det bara ytterligare en torsdag. För er som tycker om point-n-clicks och kanske växte upp med Monkey Island kommer det här vara en guldgruva av dumheter. Eller kolgruva, om vi ska vara lite mer lokala.
Daska på allt!
Thank Goodness, You’re Here! har ett väldigt minimalistiskt kontrollschema. Rör dig i de huvudsakliga fyra riktningarna, hoppa och daska saker. Mer än så behövs inte. Det fungerar alldeles finfint med både handkontroll och tangentbord, så du kan välja vilken typ av bekvämlighet du vill ha. Eftersom det fungerar som ett point’n’click kommer du interagera med din omgivning genom att daska på den. Musmarkören är alltså utbytt mot din lilla förkrympta, gula hand istället. När du har uttömt dialogen hos de olika karaktärerna kommer de bara stöta ur sig små överraskade ljud istället, så det är tydligt markerat när du har utforskat klart. För den här gången.
Det absolut finaste med utforskandet är att så snart du har uträttat ett ärende kommer omgivningen ha förändrats lite, vilket kan ge mer dialog och nya händelser. Du kommer alltså komma tillbaka till gamla områden, men med nya karaktärer, nya plot devices och ny dialog. Det känns aldrig upprepande att springa runt och den där nyfikenheten av att peka och daska(?) finns hela tiden där.
En frisk fläkt av korv, fisk och ättobak
Okej, det kanske inte låter som en frisk fläkt med nikotinstinna korvfiskar, men spelvärlden är alldeles för mycket för att plurpa ut nya, årliga titlar i gamla urmjölkade serier. Mycket är nedlusat med mikrotransaktioner, säsongspass, och ofärdiga releaser. Detta är därför en riktigt härlig omväxling. Och det har ett djup som, till skillnad från mycket från AAA-divisionen, vida överskrider vattenpölar. De (och Reggies fru) skulle kunna lära sig ett och annat av Coal Supper.
Och då är inte det här ett särskilt filosofiskt spel! Nejdu, här får du tanter med korvhundar (se ovan), råttor som vill normalisera att skita överallt, köttmonster som bott hyresfritt i Lovecrafts hjärna och filmatiserats av Cronenberg, och en hel drös perversa innuendon. Men det faktum att Thank Goodness, You’re Here! inte försöker vara särskilt allvarligt ger det bara mer känsla av den där genuina spelglädjen. Både för oss som spelar, men även den glädje och passion som måste ha funnits när de utvecklade och skrev spelet. Det känns genuint och äkta, trots sitt extrema fåneri.
Underbart är kort
Jag är inte förvånad, men glad över att se att Thank Goodness, You’re Here! kammat hem 10/10 på Steam, vilket känns väldigt välförtjänt. Den enda anledningen till att jag inte ger det en full pott är för att spelet är som bäst första och andra gången du spelar igenom det. Den initiala upplevelsen av galenskapen, samt när du upptäcker det du missade första gången. Att avslutningen på spelet lyckas dra upp det ytterligare ett hack på galenskalan är bara imponerande. Det blir inte nödvändigtvis sämre vid fler genomspelningar, men det märks då att det är ett spel som bygger på upplevelsen. Det gör att omspelarvärdet inte riktigt blir lika högst och det här blir en titel du kan få ditt lystmäte av (om du spelar flitigt) under en helg. Det till trots så är det en helt fantastisk upplevelse som definitivt kan rekommenderas, men räkna inte med att det kommer samla ihop lika många timmar som valfritt roguelite, RPG, eller PvP.
