Allt mer invecklade, bisarra namn är en alldeles egen och relativt nytillkommen stereotyp inom japansk media; det bevisar titlar som That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles. Denna nyckfulla titel är en speladaptationen av en mycket populär lättroman och ännu populärare animeserie. Det fina med en sån här titel är att den på ett exakt och spetsfundigt sätt beskriver handlingen. Det mindre fina är att det kan krävas en viss startsträcka.
Isekaiad av något annat än Truck-kun
Rubriken ovan är i högsta grad en referens för in-gruppen av läsare. Den som vet vad en isekai är (en berättelse som utspelar sig i en annan, ofta magisk värld) och att vägen dit komiskt ofta består i att bli brutalt påkörd av en lastbil. Nu är handlingen i just That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles (hädanefter TenSura, en vedertagen akronym av franchisens japanska titel) faktiskt snarare utlöst av ett dråp, men det gör det samma. En ansenlig del av handlingens början levereras nämligen och tyvärr av textrutor och väldigt knapphändig interaktion.
Att det första intrycket är att TenSura är en visualroman behöver inte vara ett problem, men det är det. Åtminstone om målet är att locka oinvidga spelare till franchisen. Berättelsens början är nämligen bland de största behållningarna med franchisen som helhet. De pladdriga textremsorna hade kunnat ersättas av om inte med gameplay så åtminstone med animenseriens första episod. Där har du en ypperlig inkastare. Man kunde åtminstone låta spelaren gå runt i startgrottan och lära sig om Rimuru Tempest, det titulära slime-monstret, och hens förmågor precis som vederbörande själv gör i källmaterialet. I sin nuvarande form får vi i stället direkt träffa draken Veldora.
Vilka är de här nya snubbarna?
Till syvende och sist är TenSura berättelsen om en utstött snubbe med ett nästan obekvämt stort hjärta som bara vill göra världen – hans nya värld då – till en bättre plats för alla dess invånare – monster som människor. Många både mer och mindre lyckligt lottade ansluter sig till honom tills de tillsammans bildar en nation. Nationen får namnet Jura Tempest-federationen: Jura efter skogen och Tempest efter det Rimurus och Veldoras under ed tagna efternamn.
Vad som fortsätter är varierande magnituder av drama – från vardagliga småbestyr så som ingrendienssamlande, till en världens undergång regisserad av demonlorder och andra girigbukar. Rätt standard bland rollspelsstereotyperna, med andra ord. Det är både ryckigt och medryckande, men världsbygget därikring är superbt.
Redan i andra kapitlet kikar faktiskt ett par karaktärer in i handlingen som är instuckna med originalförfattaren Fuse:s goda minne. De finns inte med i vare sig lättromanerna eller i animeserien (ännu, i varje fall). De vävs dock in i handlingen på ett tämligen övertygande sätt, även om deras karaktärsberättelser inte är riktigt lika starka som andras. De tillför mest ursäkter att expandera mängden spelbara karaktärer och öka på mängden huvud- och sidouppdrag.
Så hur spelar man en TenSura?
Berättelsen spelar ju dock inte så mycket roll om inte gameplay kan följa samma tempo. Jag vill bestämt hävda att That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles har en hos franchisen inneboende storpotential till att bli ett ypperligt spel. Utvecklarna på ZOC Co. Ltd. har till och med valt en fenomenal genrekombination: stadsbygge och actionrollspel med tillhörande resurssamlande. Så varför är resultatet inte bättre än så här?
Det värsta är som sagt att du kastas in i storyn med en textspya som heter duga. Innan du äntligen får kontroll över Rimuru har en klump av handlingen motsvarande en tredjedel av första säsongen redan lupit förbi (cirka 8 av 24 avsnitt, närmre bestämt). Är du vid det här laget investerad i karaktärerna och världen är du troligen som jag redan invigd i dess storhet sedan innan. Den här snabbspolningen är berättigad med hänseende till berättelsen, men det vore inte alls omöjligt att ha mer gameplay här – om inte annat för nya spelares skull.
Och förutom en visualroman
De två aspekterna som är kvar, stadsbygget och resurssamlandet, gör tyvärr inget för att lyfta intrycket. De är så sparsmakade att det känns som att bli serverad förrätt enbart. Staden är minimal rätt långt in i storyn och din frihet att bygga i den är kamouflerat obefintlig. Varje byggnad ger en fast buff på dina stridsstatusar (HP, Attack, Specialattack, Försvar, Specialförsvar samt Tur), så du har viss mån att skräddarsy din kampstrategi via stadsbygget. För det mesta följer du dock storyn och bygger/uppgraderar det den säger till dig.
Den sista delen levererar åtminstone rätt bra action. Du strider på ett tvådimensionellt plan likt hur Tales-spelen ofta fungerat (framför allt Tales of Phantasia och Tales of Symphonia). Du ska smattra ihop en lång, skön kombo, piska ut så mycket skada som möjligt och se till att ducka i rättan tid. Här finns så klart element och andra attack- och försvarsaspekter att ta hänsyn till också, men överlag ter det hela sig rätt naturligt och blir snart en del av muskelminnet. Du betygsätts i varje strid på en skala mellan S+ och C, och de där S+- är rätt tillfredsställande att samla på. Det är lite som att smälla bubbelplast.
Tyvärr är fienderna du slåss mot enfaldiga, miljöerna du slåss i enformiga och de görs båda värre av att varje område har en monetär bonus för att du ”grindar” lite i dem. Pengar som du ändå inte använder till något annat än byggande och aldrig någonsin lär lida brist på.
Två halvstekta biffar blir inte en bra måltid
En session TenSura består egentligen bara av tre saker: Tryck dig genom (massvis med) text, slåss lite och bygg lite. Det förstnämnda tar upp så stor del av gameplayet att det trots fullt röstskådespel känns som onödig utfyllnad i ett spel som annars hade varit över väldigt fort. Att slagsmålen ändå känns lite tillfredsställande spelar mindre roll när de är så rälsbundna och en så liten respit från textdumpandet.
Jag är djupt besviken på That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles. Med en franchise som TenSura och en genrekombination som verkligen bejakar dess mest briljanta aspekter är det här resultatet en tragedi. Det är platt i både bildlig och grafisk mening. Miljöerna är platta, de underliggande systemen är platta – till och med karaktärerna känns platta när de förvägras den utveckling franchisens andra medier har gett dem. Även som ren fanservice för redan invigda är det här helt enkelt inte en titel jag kan rekommendera.
Besegrad av en gacha?
That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles är när allt kommer kring dock inte trasigt. Faktum med att det är så fruktansvärt stabilt att jag inte erfor en enda krasch eller maskinvarurelaterad förlust i bilduppdateringen. Men vad gör det när spelet är så tråkigt? Det värsta av allt är att en annan speladaptation existerar som gör det mesta bättre: SLIME – ISEKAI Memories till mobila enheter (android/iOS). Det är på alla sätt mer troget till källmaterialet, framför allt genom att inte ”chibifiera” karaktärerna.
SLIME – ISEKAI Memories tillhör dock speltypen som kan beskrivas ”gacha” och går därmed fetbort för undertecknad. Presentationen förblir dock imponerande, och jag önskar nästan att jag inte visste detta. Det gör mig bara bittrare över den missade potentialen att göra bättre ifrån sig med That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles.
That Time I Got Reincarnated as a Slime ISEKAI Chronicles släpptes den 8 augusti på PC (testad version), PlayStation 4–5, Xbox One / Series X|S samt Nintendo Switch. Den rekommenderade prislappen är cirka 50 euro (strax över 550 kr) för standardutgåvan. En Deluxe-utgåva finns för ca 70 euro som ger dig tillgång till tre nedladdningspaket innehållande extra story och sidouppdrag. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
