The Crew är en MMO-baserad arkadracer som fokuserar på en stor, sömlös öppen spelvärld som delas med tusentals andra spelare. Spelet har väldigt höga ambitioner, men lyckas dessvärre inte leverera på de mer simpla stadierna.
Spelet inleds med att huvudprotagonisten Alex Taylor blir felaktigt dömd för mordet på sin bror – Dayton. I samband med att Alex blir frisläppt fem år senare får han kontakt med en FBI-agent vid namn Zoe. Eftersom Zoe vill sätta dit de som egentligen är skyldiga till mordet, och Alex är ute efter att hämnas sin bror går de med på ett sammarbete. Alex har nu i uppgift att infilitrera motorklubben känd som ”510”, och klättra tillräckligt högt upp i rang för att komma åt de som styr, och därigenom utkräva sin hämnd.
Min ståtliga Nissan 350z i all sin prakt.
Om det inte hade varit för att jag skulle skriva en recension av spelet hade jag hoppat över alla cutscenes utan att tveka. Handlingen känns klichéartad och ointressant, och blir därför lätt att glömma bort eller helt enkelt inte bry sig om.
Jag upplever ganska snabbt att min bil känns varken behaglig, rolig eller ens logisk att köra. Det är lite som att försöka manövrera en tungt lastad kundvagn i valfri matvarubutik. Det blev något bättre när jag kom längre in i spelet och uppgraderade min bil, men jag upplever fortfarande att ”kundvagnskänslan” gör sig påmind.
Jag tar mig en sväng runt kvarteren för att titta på min omgivning, och det första jag reagerar på är hur livlöst allting känns. Gatorna är relativt tomma, det är glest med fotgängare som alla påminner om varandra, det finns knappt några butiker eller restauranger som särskiljer byggnaderna från varandra, husfasaderna känns platta och opersonliga, och både ambulanser och brandbilar åker runt utan någon destination. Det går dessutom inte att kollidera med några fotgängare; antingen hinner de hoppa undan i tid, eller så glider de runt bilen likt två magneter med lika poler.
Kollisioner med andra bilar fungerar inte helt felfritt heller. Om jag kör in i en bil har jag en chans att glida runt bilen precis som jag gör med fotgängarna. Om jag har otur däremot, kan en identisk kollision resultera i att min bil istället slår volt med delar av bilen flygandes åt alla möjliga håll i slow-motion. Det är med andra ord helt slumpartat om bilen kommer undan utan en skråma eller går i bitar.
The Crew är som sagt ett MMO-spel, som enligt utvecklarna själva är obegränsat vad gäller spelarantal. Trots detta har jag bara sett ett dussintal spelare under min vistelse i spelet. Mina försök till ett flerspelarlopp har aldrig lyckats – inte ens efter att ha tillbringat hela tre timmar i spelets kösystem. Detta hjälper inte direkt spelets till synes livlösa miljö. Vad det beror på vet jag inte.
Trots det mediokra förstaintrycket finns det en del positiva vibbar i The Crew. Den extremt stora världen innebär att spelvärdet ökar markant, eftersom det öppnar upp för väldigt många möjligheter vad gäller banor och lopp. En stor, vidöppen värld innebär dessutom att man aldrig kan ta ”fel väg”. Om du vill tjäna några sekunder kan man exempelvis gena genom majsfältet, köra utför en klippa eller hoppa över en flod för att slippa köra runt det. Spelet belönar de som är medvetna om sin omgivning och banans rutt under tävlingens gång. Spelvärlden är ~4920 km² stor och jag tycker nästan att det gränsar till att vara för stort. Det är glest med spelare, och att ta sig till en ny plats blir tråkigt väldigt fort på grund av den intetsägande världen.
Leder inte vägen dit du vill? Inga problem!
Det finns mängder av uppdrag i spelet, och på de flesta vägar finns det så kallade ”Challenges”. Dessa ger dig pengar och erfarenhetspoäng för att klara simpla utmaningar som involverar exempelvis slalom mellan checkpoints, att köra så långt ifrån plats A som möjligt, att följa en förbestämd slinga, eller att bara hålla sig på vägen. Alla dina resultat lagras offentligt, så att andra spelare och vänner kan utmana och försöka slå dina rekord.
The Crew visar hög potential, men når inte riktigt hela vägen fram, och de många små nackdelarna väger tyngre än de få stora fördelarna. Spelet är till synes stort till ytan, men saknar helt något djup som gör själva resan givande eller minnesvärd. Jag kommer absolut att göra ett återbesök till spelet, men jag har en känsla av att det kan komma att dröja ett tag tills dess.