I Little Hope kan ingen höra dig skrika
Until Dawn skrämde bokstavligt talat livet ur mig. Att vandra runt i mörka skogspartier med en ficklampa och bara vänta på nästa moment höll mig konstant på alerten. Peter Stormares insats som den bisarra psykologen trissade ännu mer upp den läskiga stämningen. Supermassive Games gjorde skäl för sina ambitioner den där hösten för fem år sen. Nu är det dags att upprepa bravaden i The Dark Pictures Anthology: Little Hope.
Den här gången har berättelsen flyttats ut till nordöstra USA:s lummiga skogar. Spelet inleds med en familj vars liv präglas av hotet av ekonomisk kollaps när den lokala textilindustrin sjunger på sista versen. Efter en smärre förseelse står hela huset i brand, vilket tvingar en av sönerna att agera. Direkt ställs jag inför två val som måste fattas på bråkdelen av en sekund. När den dramatiska presentationen är avklarad får en jag en försmak på vad som komma skall.
Berättelsen tuffar på när en buss kör av vägen, packad med fyra högskolestudenter och deras medelålders lärare. När gänget samlar sig träder en mystisk dimma fram och ”leder” in gruppen i riktning mot den övergivna staden Little Hope. Mörkret ligger tät över samhället. Husen står tomma och allt som återstår är minnen från en tid när staden frodades kring en textilfabrik, arbetsgivare för hundratals invånare. Deltagarna inser att de måste samarbeta för att överleva de ondskefulla krafter som vakar över området. Det visar sig att staden ruvar på en grym hemlighet, vars efterlämningar får fasansfulla konsekvenser för våra fem tappra hjältar.
En fjärils vingslag kan starta en präriebrand
Precis som i Until Dawn och Man of Medan fortsätter Supermassive Games att använda sig av det moraliska kompassystemet. När en dialog eller kritisk situation inträffar måste spelaren ta ställning till olika val som visas på skärmen. När valet är gjort påverkas berättelsen i olika riktningar, i synnerhet karaktärernas relation till varandra. Väljer spelaren att käfta emot ökar irritationen till den tilltalade. Väljer man däremot att bete sig respektfullt stärks relationen till motparten. Betänketiden är kort så det gäller att fatta besluten snabbt, även om spelaren inte hinner tänka igenom dem. Men ibland är det kanske bäst att inte säga något alls, eller vara hundra procent säker. Saker är inte alltid som man föreställt sig att de ska vara.
För varje val jag fattar bildas allianser inom gänget. Jag märker långsamt vilka kompanjoner jag börjar anförtro mig åt och vilka jag helst undviker. Läraren John är alfahanen som vill leda flocken med en brysk inställning. Angela är den luttrade surkärringen som råkat ut för idel törnar i livet. Taylor, Andrew och Daniel är de klassiska ungdomarna med varsin hemliga love crush. Samtliga inblandade parter har karaktärsdrag som formas för valen spelaren gör. Dock gäller det att hålla alla vid liv. Faran lurar som bekant bakom varje hörn.
Spelets egen Stormare – The Curator – sammanfattar varje avslutat kapitel med goda råd som kan vara värda guld. En uppmaning från spelets är att svara ärligt men ändå ha sinnesnärvaro att läsa av stämningen.
Spela inte med lampan släckt!
Om inte ondskan drar i handbromsen så gör atmosfären det. Trots att upplägget rakt av är av samma stil som sina föregångare kan jag inte undgå den olidliga spänningen. Den psykologiska skräcken flåsar mig i nacken och släpper inte taget. Merparten av miljöerna utspelar sig utomhus men behåller sin kusliga approach tack vare mörkret, dimman och frånvaron av musik. Allt är så nervpirrande som det bör vara i en rysare av denna kaliber. När jag kommer till kyrkan och dess häxmuseum vet hjärtslagen inga gränser.
För att få en hint vad som väntar mig har Supermassive Games lagt ut ledtrådar längs banorna. Allt med blinkande ljus undersöks med största intresse, även de Blairwitch-pinngubbar som varslar om ockulta grejer. En av pusselbitarna är vykort som spelar upp en liten cutscene där spelaren förvarnas om en kommande händelse. Tanken är att spelaren ska förbereda sig att göra ”rätt” val när momentet väl inträffar. Tyvärr drabbades jag ändå av samvetskval åtskilliga gånger i efterhand. ”Varför gjorde jag det där valet?” kom jag att fråga mig när krutröken väl lagt sig.
Mellan varven inträffar så kallade jump scares som får mig att hoppa till. Ett exempel kan vara spöken som grabbar tag i karaktärerna och återberättar sin historia när Little Hope var slagfält för häxrättegångar för flera hundra år sen. Eller en figur som rör sig med vindens hastighet när kameran panorerar under en bil. Ju längre in i spelet jag kommer, desto djupare växer intrigerna om stadens historiska monster som bara väntar att komma upp till ytan.
QTE – ett delvis onödigt irritationsmoment
De kritiska momenten som kräver en aktiv prestation utgörs av – surprise, surprise – quick time events. Spelaren ska trycka på rätt knapp i rätt tid för lyckad utgång. Även om QTE-systemet fungerar rätt bra måste jag erkänna funktionens (förlegade) brister. Det är irriterande och rentav frustrerande att behöva misslyckas på ett enkelt moment att exempelvis måtta in en attack på en fiende. När styrspakarna inte fixar den tajta precisionen under det extremt tidspressade momentet känner jag vreden krama om handkontrollen.
Den arma plastbiten får ytterligare känna på muskelkraften när momentet misslyckas. Igen. Och igen. Till slut är motgångarna så många att jag funderar på att stänga ned apparaten och låta affekten klinga av innan turen fortsätter. Detta störande inslag att utvecklingsteamet lätt kunnat fila bort under arbetets gång. Att QTE-systemet lever vidare, trots all kritik, är en gåta för mången gamer.
Omfamna mörkret – om du vågar
Supermassive Games fortsätter på den inslagna vägen att leverera skräck i The Dark Anthology: Little Hope. Karaktärerna är färre till antalet men bättre skrivna för att hålla ihop upplevelsen. Många kockar gör bekant en sämre soppa. Skräcken går inte att ta miste på. Från första sekunden upplever jag den täta, laddade stämningen som succesivt byggs upp. När konfrontationen väl är ett faktum stiger spänningen till klimax. Jag bara måste få veta slutet och få alla helskinnade ut från helvetets portar. Att spela online tillsammans med en kamrat är ytterligare en bonus för den som inte vågar ta sig an utmaningen på egen risk.
Jag kan varmt rekommendera The Dark Anthology: Little Hope för alla som älskar rysarspel och vill rannsaka sig själva moraliskt i pressade situationer. Kan du bortse från det styltiga QTE-systemet så har du en klockren, ångestladdad smällkaramell i novembermörkret. Har du ryggrad nog att möta det okända med ficklampa och magkänsla?
