Tillhör du en av dem som i de flesta fantasyspel samlar på dig massa böcker utan att läsa dem? Då kan jag direkt säga att The Dakest Files inte är för dig. Det är inte action, det är inte sci-fi – det är arkivdyk, vittnesförhör och kalla fakta. Och det är bitvis faktiskt ganska bra. Gillar du komplexa gåtor där varje detalj kan vara avgörande för storyn, ja då är detta dark noir-lir något du bör titta närmare på.
I efterkrigstidens Tyskland var intresset för att straffa krigsbrottslingar svalt. De flesta ville lägga de mörka åren bakom sig och gå vidare med sina liv. En man tänkte dock annorlunda. Fritz Bauer var åklagaren som vigde sin karriär åt att jaga och straffa nazisterna för de brott de begått under krigsåren. Det är på hans kontor vår hjältinna kliver in i bilden. I rollen som den fiktiva, unga åklagaren Esther Katz blir det ditt jobb att bistå Fritz Bauer i jakten på mördare och nazister som ännu inte sonat sina brott.
The Dakest Files är inget actionspel och det bjuder inte på intensiva eldstrider eller halsbrytande biljakter. Det är snarare ett tankespel där du med hjälp av ledtrådar, förhör och dammiga aktmappar lägger pussel som skall leda fram till ett åtal. Ja, det är helt klart ett annorlunda spel, men för rätt spelare.
Bra karaktärer förstörs av dåliga skådespelare
Vår historia börjar med första dagen på det nya jobbet för Esther Katz. På kontoret får hon lära känna sin chef Fritz Bauer, receptionisten, tillika kedjerökaren Paula och Simon Peters, en ung advokat Ester har en något ansträngd relation till. Persongalleriet är färgstarkt i ett annars väldigt gråblått spel. Däremot är skådespelarinsatserna under all kritik. Mer om det senare.
The Dakest Files är uppdelat i tydliga faser: först plöjer du igenom dokument i ett arkiv, sedan förhör du vittnen och misstänkta genom en slags interaktiv minnesvisualisering (ja, du får alltså vandra runt i folks minnesbilder), därefter pusslar du ihop vad som faktiskt hände. Till sist presenterar du dina slutsatser i rätten. Det är mer brottsutredning som pussel än traditionellt detektivarbete, men känslan av att sakta men säkert nysta upp ett nät av lögner är faktiskt ganska tillfredsställande.
Just förhörsdelen sticker ut. Istället för att stirra på statiska dialogrutor får du kliva in i en 3D-version av vad vittnet minns och du kan granska detaljerna själv. Det är som att spela en gammal noir-deckare fast baklänges. Här ska du inte lösa mord, du ska bevisa vad någon redan vet men inte vill säga högt. Detaljer är viktigt, men tyvärr känns inte alltid dina dialogval avgörande för casets lösning.
The Dakest Files är ett långsamt spel rakt igenom, men rättegångarna, som borde vara klimaxet, är förvånansvärt tröga. Har du gjort jobbet rätt känns de mest som en formalitet: presentera bevis A, klicka på dokument B, hoppas att domaren inte har en dålig dag. Missar du något blir du rätt surt nedtryckt och får börja om. Lite som att spelet plötsligt blir petigt bara för att.
Verkligheten är grym
Det faktum att hela spelets story bygger på verkliga händelser ger ett mörkt djup. Det märks att utvecklarna tagit sitt ämne på allvar, vilket ändå känns som ett krav när det kommer till ett i övrigt ganska långsamt spel. Drivet att sätta dit nazister är det som får mig att stanna kvar till slutet. Däremot tar det slut fort. Det finns ett begränsat antal fall att lösa, vilket innebär att hela spelet är över på ungefär sex till sju timmar beroende på hur noggrant du jobbar. Det är inte dåligt för ett indiespel, men det känns ändå snopet. Just när man börjat komma in i rutinerna och lärt sig mekanikerna, rullar eftertexterna. Å andra sidan finns här fina möjligheter att bygga vidare med kommande tillägg och nya fall.
På den tekniska sidan funkar allt rätt bra. Några småbuggar här och där, men inget som förstör. Grafiken är stilren med en mörk serietidningslik look som passar temat perfekt och ljudbilden är full av jazziga noir-toner, knarriga röster och ljud från gamla skrivmaskiner. Det känns tidsenligt och genuint.
Jag förstår att utvecklarna Paintbucket Games inte är en stor studio med enorma, ekonomiska muskler. Men The Dakest Files är ett avskräckande exempel på att vissa detaljer inte bör snålas med. Jag syftar då uteslutande på det allt igenom helt värdelösa röstskådespeleriet. Det är plågsamt tydligt att manuset läses innantill utan vare sig känsla eller inlevelse av skådespelare som försöker härma tyska brytningar. Det är faktiskt så uselt att jag ibland stänger av spelet för att lugna ner mig lite. Jag törs gå så långt som att säga att ett annars väldigt lovande spel förstörs helt och hållet av skådespelarnas insatser. Synd ändå på en så fin spelidé. Men du kan ju å andra sidan stänga av ljudet och lägga på valfri jazzplatta i bakgrunden.
Inte för alla – men spelet har sin charm
Sammanfattningsvis är The Darkest Files inte ett spel för alla. Det är tungt, långsamt och kräver att du faktiskt läser och tänker. Men det är också engagerande, respektfullt och helt unikt i sitt upplägg. För dig som gillar historia, dokumentärdrama och att långsamt nysta upp ett fall genom ihärdigt arbete, då är det här en liten pärla. Det är kort, ja. Det är lite stelt ibland. Men det är också ett av få spel som vågar ta sig an ett ämne de flesta andra duckar. Det gör att jag trots allt rekommenderar The Darkest Files till de som har minsta intresse av denna typ av historier.
