…ni vet vad jag menar, eller hur? Zelda: Echoes of Wisdom famlar.
Sist jag hade en sådan här lång startsträcka in i ett Zelda-spel var med Breath of the Wild. Jag hade laddat i veckor med att spela om Wii U-versionerna av både Twillight Princess, Wind Waker samt Skyward Sword – så när Breath of the Wild väl damp ned i brevlådan var jag övertänd, med fel förväntningar. Det tog mig ca 15–20 timmar att komma in i äventyret, som ändå aldrig slutfördes.
Jag köpte ändå Tears of the Kingdom på releasedagen och efter att ha fastnat för denna fullpoängare, startade jag om Breath of the Wild med rätt förväntningar och insåg att det var mig det hade varit fel på vintern 2017 och inte spelet. När jag så i veckan verkligen försökt jaga Zelda-känslan i Echoes of Wisdom, påverkad av alla de recensioner som ger den goda recensioner och hyllar spelet för sitt nyskapande, ställs frågan igen: Är det mina förväntningar som är problemet, snarare än spelet? Om jag fortsätter spela lite till, så kanske känslan infinner sig. Ni vet den som kommer då man klarat av smygmomenten i Wind Waker och äntligen ska få ge sig ut på det öppna havet med svärd och sköld i handen, eller när man befriat Kakariko Village i Twillight Princess och hela spelvärlden öppnar upp sig. Eller när du får Epona i Majoras Mask, för att inte tala om fem minuter in i Ocarina of Time, då du får kontroll över Link och börjar utforska Kokiri Forrest. Ja ni vet. Just den där sekunden då du klarat inledningen och Zelda-känslan svämmar över dig som en varm våg av upphetsning.
Svaret begravet
Ca 15 timmar in i spelet och tre dungeons senare vet jag ännu inte svaret. Känslan påminner lite om den i Spirit Tracks, som har en mycket högre ”Zelda känsla” inledningsvis och som faller under spelets gång på grund av sina repetitiva inslag.
Karaktärerna, miljöerna och storyn har allt jag kan önska från en Zelda-installation. Även pusslen är troligtvis de bästa vi sett i ett 2D-Zelda, med mekanik inspirerad av Tears of the Kingdom. Men striderna blir för mig olidligt tråkiga. Tänk er att det är som om du inte haft någon kontroll över avatarerna i Ni no Kuni. Hela stridsmekanismen går ut på att försöka placera ut rätt echoes på spelskärmen och sedan springa runt och gömma dig för fienden. Det är någon form av homage till Real-time-strategy, som jag personligen inte riktigt uppskattar. Min andra stora invändning är kontrollen, som ofta känns väldigt klumpig och oprecis.
Ifall detta – som Björn Werner på Svenska Dagbladet menar – är Nintendos feministiska uppvaknande, så tror jag de flesta kvinnliga spelare klarar sig bättre utan. Jämfört med barnspelet Princess Peach: Showtime, så känns det här som en stympad Zelda-upplevelse, snarare än som början på en ny serie i sin egen rätt. Önskar studion bidra till en seriös kvinnlig representation i sina klassiska serier, bör de hellre ta inspiration av Guerilla Games och Crystal Dynamics/Square Enix om de inte ska bli gimmickartat som här. Det faktum att båda installationerna i Hyrule Warriors på ett förtjänstfullt vis illustrerat vilken tillgång Zelda kan vara i strider och att hon definitivt duger i krig, gör även att premissen för denna passiva karaktär om något känns som del av en soft girl trend, snarare än den feministiska revolution kollegorna på SvD upplever i sitt möte med spelet.