Året var 2007. Platsen: Akihabara, Tokyo. Runt om på skyskraporna syntes den för gamingdistriktet vanliga reklamen. Animekaraktärer tornade upp sig som jättar över staden från de gigantiska plakaten. Ett av dessa plakat var extra iögonfallande. En handfull karaktärer i förgrunden definierades mot den svartvita bakgrunden med linjer skarpa som katanaklingor. Något med karaktärsporträtten kändes bekant. Eftersom jag just höll på att spela genom Kingdom Hearts Re:Chain of Memories på PlayStation 2 så var tankesprånget inte särskilt långt; det här var uppenbart ett verk av Tetsuya Nomura. Den gigantiska postern gjorde reklam för Square Enix nya hippa Nintendo DS-spel: The World Ends With You, eller Subarashiki konosekai som dess titel är i transkriberade månrunor. Jag hann aldrig köpa på mig det själv dock. Min språkresa till spelens förlovade land tog tyvärr slut samma dag som spelet släpptes. (Det var inte som att jag hade några pengar kvar ändå.)
Jet Set Radio möter Kingdom Hearts
Ett knappt år senare når ändå The World Ends With You våra breddgrader i en fullskalig lokalisering. Eftersom jag inte är lika entusiastisk längre så hoppar jag på chansen att få avnjuta spelet i all sin engelskspråkiga prakt. Det har jag lyckats med nu i nästan tio år, trots att det ändå hamnade i min hylla med DS-spel efter ett tag. På så sätt så är The World Ends With You mig väldigt bekant – och samtidigt helt nytt. Så hur står sig Final Remix-utgåvan för en förstagångsförbrytare?
Tonårsångest
The World Ends With You ser oerhört bra ut. Färgpaletten är sparsmakad, men stark och grann och används väldigt smakfullt för att framhäva ett Shibuya i liv och rörelse. Musiken spelar i samma ådra och består av poppig elektronisk musik med ett generöst mått av hiphop. Resultatet är en estetiskt medryckande blandning som är svår att ignorera. Det är stiligt, vasst och precis lika iögonfallande som det var i handlingens såväl som spelet hemstad anno 2007. Väl inne i spelet så märks det dock att urverket inte tickar på friktionsfritt.
Åh, Neku. Så emo, svart och svår. Ingen förstår dig.
Manuset till The World Ends With You har precis alla japanska klyschor vi kommit att förvänta oss, komplett med en huvudkaraktär, Neku, som får en att hålla Switchen i ett stryptag så fort han yttrar sig. Shiki, Beat, Rhyme och de allra flesta ondingar får dock jobbet gjort utan att snurra mina kugghjul moturs. Efter ett tag måste jag säga att Neku dessutom växer på en. Kanske är det alla år av vana vid karaktärer som Shinji från Neon Genesis Evangelion; kanske är det faktiskt lite karaktärsutveckling. Tonårsångestens vägar äro höljda i dunkel.
Att förlora herraväldet
Pick your poison.
The World Ends With You på Nintendo Switch är till största del baserat på Solo Remix-versionen som utkom på iOS- och Androidenheter 2012. Det innebär att spelet främst spelas med pekskärmen och därmed bärbart. Det kan så klart spelas i dockat läge med Joy-Con – med två stycken i co-op, till och med. Ingen av kontrollmetoderna fungerar dock särskilt bra, och det är svårt att få din karaktär att göra vad du vill. Oförlåtligt, med tanke på att dina attacker, eller ”pins”, aktiveras av specifika rörelser. Dra upp, dra ned, dra åt sidan, peta tom ruta, peta fiende, peta och håll inne – det är i stort slumpen som avgör vad som faktiskt händer. Min Neku lägger ut taggtråd som världens elitsoldat när jag kör med Joy-Con, medan pekskärmen oftare får till attacker som tjurrusningar. De här svårigheterna dödar näst intill all strategi och det blir mest en massa nervöst dragande och trummande på skärmen.
Ett system av system
Ett balanserat nivåsystem i RPG-världen är guld värt. Ett spel där systemet är välbyggt styrker upplevelsen och blir antingen uppseendeväckande bra eller näst intill osynligt. Mängden spel som klarar av det här är inte få; genren har haft ett par goda decennier på sig att bemästra formlerna. Likväl är det tyvärr så att The World Ends With You inte är bland dem.
Utan musiken hade slagsmålen mest varit frustrerande.
Alla dina pins har separata erfarenhetsnivåer. Vissa av dem kan utvecklas och fortsätta plussa på sina nivåer intill oigenkännlighet. Sedan har du Nekus erfarenhetsnivå som ger … ja, vad egentligen? Det ger inte starkare attack- eller försvarsförmågor eller mer HP. HP regleras främst av vilken sannolikhet du väljer för fienden att tappa värdefulla saker (låg drop rate = hög HP; hög drop rate = låg HP). Poäng i attack och försvar får du av stickers som du köper eller får som en del av framsteg i storyn – eller från att äta mat.
Status: Saknar mod
Maten är utan tvekan det underligaste med hela spelet. Den kan öka synken med din slagsmålspartner, ge dig poäng i attack, försvar och mod samt öka dina hälsopoäng. Den måste dock smältas först. Detta tar ett antal strider beroende på hur många ”tuggor” den gick ner på. Antalet tuggor Neku kan ta på en dag är begränsat, vilket innebär att spelaren måste vänta på att spelet byter dygn innan nästa laddning käk kan tryckas ned. Det är riktigt jobbigt, med tanke på att mat är det enda sättet att öka poäng i mod, vilket i sig är ett måste för att få utrusta sig med kläder som gör dig starkare.
Kläder man inte behöver så mycket mod för att bära. Eller?
När vi ändå är inne på kläder och mode tillkommer ytterligare en variabel som gör The World Ends With You till ett veritabelt virrvarr av avarter. Alla kläder och pins har en tillverkare, ett märke. Märken kan vara olika populära beroende på var i spelkartan du befinner dig. Med tanke på att du kan påverka deras popularitet genom att bära dem oftare i strider, så spelar till syvende och sist det här systemet inte så värst stor roll. Det är bara ytterligare en malplacerad pusselbit.
Som befarat
Alla dessa olika system överöser spelaren med information, särskilt i början. Mycket av infon går att läsa sig till i spelets egna menyer, men en hel del av det (bland annat länken mellan mod och mat!) nämns i bästa fall en gång och faller sedan bort för evigt. Med tanke på att The World Ends With You levereras utan manual i såväl fysisk som digital utgåva så har vi här ett gediget recept på total frustration.
Jag hade på känn att en god kännedom om alla system skulle verka till ens fördel senare i spelet. Jag befarade att en avsaknad av denna visdom till och med skulle medföra en rejäl skjuts i svårighetsgraden. Döm om min totala avsaknad av förvåning när det blir dags för en svår boss och jag är ugnsbakad innan jag ens hunnit bli marinerad.
För den som inte orkar sätta sig in i det här berget av system och användarfientlighet och bara vill avnjuta den ändå rätt intressanta berättelsen så finns där ett Easy Mode. Jag dömer er inte, men själv är jag på tok för envis och stolt för att ha tafsat på det ännu.
