I skuggan av en oviss framtid för Destiny 2 och kraschlandningen som är Anthem, sveper Tom Clancy’s The Division 2 in som en ängel och räddar dagen. Generöst med loot, ett smörgåsbord av aktiviteter och system som håller spelare engagerade – allt paketerat och levererat på dag ett. The Division 2 är ett spel som bygger på lärdomar från föregångaren istället för att repetera dem. Det är också i sin helhet är ett stabilt bygge med få buggar och prestandafel.
The Division 2 är ett mycket bra onlinespel.
För er som undrar vad The Division 2 är för något spel kan jag beskriva det som ett uppkopplat actionrollspel i tredjepersonsperspektiv som sätter stort fokus på skicklighet och taktisk förmåga.
Den här recensionen baseras på speltester utförda på Playstation 4.
Postapokalyptisk actionthriller
Sju månader har gått sedan pengasjukan släpptes lös under julhandeln och hela västvärlden raserade. Agent Keener som visade sig vara antagonisten i föregångaren är på fri fot och har förmodligen teknologin att producera ett nytt dödligt virus. Situationen i New York är stabil men spillror av gängen som terroriserade staden finns kvar.
Du tar rollen som en ny agent och skickas till Washington för att svara på ett nödanrop från staben. Väl i huvudstaden möter du en stad i kaos. Soldater har gjort revolt och bildat en radikal militant diktatur, anarkister har slagit ihop sig och plundrar aggressivt, och religiösa hämnare vill ge igen på staten och samhället som övergav dem. Där blir du utvald till Washingtons nya sheriff och får i uppdrag att städa upp på gatorna.
Belönande system som inte är ett hamsterhjul
Ett av The Division 2:s bästa egenskaper är belöningarna den öser på dig. Oavsett om du spenderar tjugo minuter på ett uppdrag eller viger en hel dag åt spelet kommer du alltid hem med loot. Vapen, utrustning, modifikationer, resurser och till och med kosmetiska föremål att klä din karaktär i. Prylarna känns nästan alltid relevanta på ett eller annat sätt, möjliggör för nya konfigurationer i utrustningen eller maximerar inriktningen du redan jobbar på. Du behöver aldrig oroa dig för OM du kommer att få loot och det skänker en mental frid som varmt uppskattas.
I slutet av spelet, när allt handlar om optimering finns det färdigställda system för att engagera dig i din loot och karaktärsutveckling. Till skillnad från lotterispel som Destiny 2 och Anthem, kan du i The Division 2 extrahera eftertraktade attribut och egenskaper från enskilda vapen och utrustningar och installera dem i föremål du tycker om. Med det kan du bygga på din utrustning sakta men säkert, istället för att behöva blint förlita dig på slumpen.
Dessutom har The Division 2 flera modifikationer du kan applicera tillfälligt på vapen och utrustning som ger dig en variation av olika fördelar. Modifikationerna i sig får du som belöningar i sidouppdrag och projekt samt från utmanande kontrollpunkter i spelets endgame. Och efter att modifikationerna omarbetades i den senaste uppdateringen, har de även öppnat upp för nya inriktningar och spelstilar.
The Division 2 har också redan från start ett stort utbud av aktiviteter att sätta tänderna i – och allt ger loot relevant för din nivå. Det finns händelser ute på gatorna som du kan ta del av, roterande dagliga uppdrag, kontrollpunkter att strida över, strongholds (dungeons), bounties på minibossar, projekt som involverar olika aktiviteter, hemliga uppdrag, hemliga bossar, två typer av dark zones och PvP. Du blir inte rastlös i The Division 2.
Tillfredsställande taktik
Inte helt underligt följer The Division 2 samma stridsmekaniska grund som föregångaren. Spelet är en cover shooter i grunden och många av spelets mekaniker kretsar kring objekt som går att ta skydd vid. Det här är något som ofta fungerar felfritt och spelet gör ett bra jobb med att skola dig i hur du ska spela.
Själva stridandet är mycket mer polerat än föregångaren och de taktiska eldstriderna känns mer effektfull och intensiv den här gången. Vapen har tyngd i sig och fiender reagerar på eldgivning på ett sätt som känns belönande när du skjuter duktigt. Du är dessutom tvungen att ständigt vara på din vakt då fiender flankerar dig och koordinerar sina anfall. Du behöver alltså både vara taktisk i din positionering och skicklig i dina anfall. Att luta sig tillbaka och skjuta från höften är inget som fungerar i det här spelet.
Något som däremot frustrerar är hur miljöerna många gånger inte är konsekventa med vad som går att ta skydd bakom samt vad som går att ta sig över. The Division 2 är ett otroligt detaljerat spel som målar upp en trovärdig samhällskollaps i en nära framtid. Högar med soppåsar fyller gränder och krisanläggningar är överrumplade och plundrade. Skräp och annat bråte täcker gator och torg samtidigt som naturen tar tillbaka staden. Eftersom spelet tillåter dig att hoppa över och ta skydd bakom nästan allt, luras du att tro att du faktiskt kan det. Terräng som ser överkomlig ut kan visa sig ha osynlig geometri. Flera gånger har jag fastnat i tio centimeter höga sandpåsar på marken, eller bänkar som jag trott jag kan hoppa över. Efter snart hundra spelade timmar har jag lärt mig den hårda vägen vad som är terräng och vad som är kuliss, men det var en smärtsam läroprocess.
Story med stora skotthål
En aspekt uppföljaren inte förbättrar från föregångaren är storyn. Den är lika tunn och jäktad som innan. Jag behöver starta en ny karaktär och spela om inledningen för att förstå vad som egentligen händer. Mellansekvenserna är korta, fragmenterade och involverar inte dig som spelare mer än att peka dig i rätt riktning. Det mesta av uppdragsberättelserna förmedlas via enkelriktad radiokommunikation som oftast sker samtidigt som du strider eller lootar. Destiny kör samma narrativ men förlägger kommunikationen till transportsträckor.
The Division 2 har såklart en berättelse. Händelser sker och ställningarna skiftar när du når endgame på ett sätt som får spelvärlden att kännas levande. Men under hela ”storyn” känner jag mig aldrig delaktig i vad som händer. Jag är bara vapnet som skjuter alla som är i vägen – och tro mig, det är kul att skjuta – men det finns aldrig utrymme att berätta en berättelse. När ett uppdrag är över, sparkas jag iväg för att göra nästa grej. Ingen uppföljning, inga karaktärsrelationer, inga dramatiska scener.
Inspelade händelser, så kallade Echoes, är däremot spännande och fyller ut hålen med små berättelser som bidrar till världen och stämningen. Men de är för få till antalet och gör ingen större skillnad. Telefonsamtalen man kan hitta och lyssna på är dock en blandad kompott av spännande inlägg och nonsens.
Med handen på hjärtat lider jag inte plågsamt av den bristande berättelsen. Eftersom spelmekaniken och systemen är välutvecklade saknar jag inte en story som drar mig framåt. Jag går av mig själv och tolkar istället berättelsen i helheten av min upplevelse. De mycket vackra omgivningarna säger mycket om vad som hänt och jag kommer konstant på mig själv med att undersöka detaljerna i en miljö. Spelets strongholds, The Division 2:s motsvarighet till dungeons, håller en otroligt hög standard när det gäller miljöberättande. De utspelar sig på distinkta platser som inrättats med syfte och bakgrund till det som sker i spelet. Men det hade varit trevligt med en mer närvarade berättelse.
För att vara rättvis förstår jag att utvecklarna inte ödslat resurser på en story som spelare troligtvis bara springer genom och uppskattar att de istället lagt krutet på spelmekanik.
Suverän uppföljare
Tom Clancy’s The Division 2 är ett sjuhelsikes spel för den som vill strukturera sin fritid med ett nytt hobbyspel. Även vardagsspelaren med begränsad tid kan ha roligt i stunden, med en överhängande risk att bli beroende av spelet. För ett spel som nyligen släppts finns här otroligt mycket att bita i och spelare som investerar tid i det kommer upptäcka en välarbetad grund för endgame och karaktärsoptimering som med tiden ska utökas.
Jag har spelat nästan varje ledig stund och har precis börjat nosa på spelets endgame, men kan inte få nog. Trots att jag ratade det första spelet och övergav det kort efter release har uppföljaren vunnit min fulla uppmärksamhet. The Division 2 är inte perfekt, men det levererar ett nära på komplett spel vid release – som alla spel borde göra! Det finns fortfarande justeringar att göra, särskilt till spelets pvp, men i sin helhet är The Division 2 ett utmärkt onlinespel och suverän uppföljare. Tom Clancy’s The Division 2 har en ljus framtid framför sig.