Torment: Tides of Numenera är en spirituell uppföljare till succén Planescape: Torment från 1999 och det faktumet blir uppenbart redan i spelets inledning. Karaktärsskapandet är barskrapat och reducerat till en handfull övergripande variabler så som kön och yrke. Därefter sätter du foten i en främmande värld som ”the Last Castoff”, restprodukten av en wannabegud med hybris. Du får varken välja namn eller utseende till din karaktär, du bara är – mycket likt ”the Nameless One” i Planescape.
Likheterna slutar inte där. Tides of Numenera är ett texttungt äventyr där spelaren bjuds in i en riklig fiktiv värld där inget riktigt är som det ser ut att vara och där en silvertunga är vassare än svärdet. Dialogerna är många och samtalen ofta långa. Men för den som orkar spetsa öronen och ta sig tid att läsa längs med och mellan raderna kan spelupplevelsen bli rik och inlevelsen total. Det här är en värld full av fascinerande och absurda företeelser, där hyperteknologi blandas med medeltida statsskick och dödskultister och rymdvarelser är lika vanliga som församlingsmedlemmar ur pingstkyrkan.
RPG som RPG ska va’
Numenera fungerar som ett typiskt isometriskt rollspel, så som Pillars of Eternity och Tyranny. Fans bekanta med genren vet precis vad de kan förvänta sig, medan nykomlingar kan bli överväldigade av alla funktioner och system. Det här är ett klassiskt västerländskt rollspel som bygger på en gammal designstil och komplexa spelregler. Det är också en beprövad och fungerande genre som på gott och ont tar avstånd från de flashigare rollspelen som Mass Effect och The Witcher. Tides of Numenera förlitar sig på ett strikt regelverk och ett starkt manus.
Det här är ingen konstig syn i Tides of Numenera.
Tides of Numenera är en berättelse om existentiell filosofi. Tonerna om liv och död, på alla möjliga plan, kommer inte bara till uttryck i huvuduppdragen, utan även i mindre äventyr och främst i dialogerna med spelets underliga personligheter. Samtalet om livet och innebörden av döden blev tydlig när jag mötte den fallna krigaren Genocide och fick ta del av hans bragder och syn på makt och död – erövring berättigar utrotning. Efter att ha lyssna på honom länge fick jag veta att han till slut besegrades av en mäktig magiker som med hjärntvätt gjort honom oförmögen att skada andra. Att Genocide dessutom inte åldras satte honom i en position där hans liv blev ett hån, även om han överlevde alla dödliga runtom honom. Det är dessa samtal som lämnar bestående funderingar om ens egna tillvaro. I dessa stunder är Torment: Tides of Numenera som allra, allra bäst.
Döden är bara början
Tanken på liv och död blir också en spelmässig angelägenhet i och med att ett övernaturligt väsen kallat the Sorrow söker att avsluta ditt onaturliga liv – du spelar som restprodukten av en gud som lämnat din kropp för en annan – och målet blir att överleva. Skulle du falla i strid mot något annat än the Sorrow regenererar du och återuppstår. Denna cykel försätter din karaktär i ett slags limbo och driver hen till att finna svaret till hens existens. Spelmekaniskt är det ett snyggt sätt att motivera spelaren att spela ut sin hand i situationer och inte bara falla tillbaka på sin quick save.
Vad som däremot är unikt för Tides of Numenera är Crisis-systemet. Istället för att det rakt av blir strid presenteras scenarion som kan lösas på flera olika sätt, där dina karaktärer kan utföra separata uppgifter. Till exempel kan en karaktär smyga iväg för att hacka en dator medan en annan uppehåller motståndarna. På pappret är systemet ett steg i rätt riktning – att hinder inte enbart löses med våld – men i praktiken är det oftast lättare att bara slå ner sitt motstånd.
Tides of Numenera introducerar också ett system, kallat Effort, där du kan sätta oddsen till din fördel i utbyte mot poäng. Dina karaktärer har tre olika grundegenskaper; styrka, snabbhet och list. Desto högre dessa egenskaper är desto större är poängsatsen att använda i Effort. När en situation sedan uppstår, det kan vara allt från strid till bevisutredning, får du möjligheten att använda en färdighet för att söka lyckas med ett åtagande, som att slå någon på käften eller hitta en ledtråd. Färdigheten har ett grundvärde baserat på karaktärens egenskaper och färdighetsnivåer, men genom att lägga lite Effort i försöket ökas framgångsmöjligheten med en procentsats. Poängen som förbrukats kan återhämtas genom att sova eller använda särskilda mediciner. Effortsystemet är förvånansvärt nyskapande i denna traditionell genre och ger dig möjligheten att verkligen satsa på vissa utmaningar. Inget har varit mer frustrerande i dessa spel än när man möts med ett hinder som man verkligen vill försöka klara men har saknat färdigheten till.
Det finns mycket att interagera med i Tides of Numenera – vissa saker är skadliga för dig, andra inte så skadliga.
Helt okej
Torment: Tides of Numenera lyckas med att måla upp bilden av en främmande värld där du aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det väcker nyfikenhet och håller det dryga 40 timmar långa äventyret spännande. Tyvärr medför det också en hel del förvirring mellan varven och jag upplevde ett par gånger att jag tröttnade på alla excentriska personligheter och absurda fenomen. Stridssystemet underhåller och Crisis-funktionen lämnar utrymme för påhittiga lösningar, men är i grunden begränsad av genrens konventioner. Vad jag fann minst tillfredsställande var dess relativt tråkiga karaktärer. Svängrummet mellan personlighetsnyanserna var inte särskilt finslipat och ett par av dem var rentav platta klichéer.
För genreerfarna fans är Tides of Numenera ett självklart köp då den tillför en lite djupare mening än liknande rollspel. Nykomlingar med intresset att testa något nytt bör istället pröva ett av de lite mindre krävande rollspelen, så som Pillars of Eternity eller Tyranny.
