Parallellerna mellan Trinity Trigger och rollspelsklassikern Secret of Mana är väldigt många. Allt från designelement som ringmenyerna, till hackande och slående stridssystem, till faktumet att de har samma kompositör får det att kännas som Trinity Trigger är ett riktigt sladdbarn i familjen. Det kanske låter som ett klagomål, men jag kan försäkra dig att ingen är lyckligare än jag för denna ohängde son.
Inga manafröer, men likväl ett heligt svärd – typ
Gudarnas skymning är nära förstående, åtminstone för alla utom en av dem. De har nämligen bestämt dig för att världen ska tillfalla den som står sist kvar på slagfältet – men inte i egen hög gudom. De bedriver i stället proxykrig via människor som föds med särskilda emblem. Dessa emblem kommer med förmågan att behärska de gudomliga vapen som kallas för Trigger. En Trigger kan anta flera skepnader, men är oftast en ursöt liten varelse med kaxig attityd och i ärlighetens namn dålig koll på läget.
Den annalkande apokalypsen är utanför de flesta människors vetskap, men i bakgrunden verkar flera makter för att upprätthålla balansen. För det mesta utför de lönnmord på de emblem-födda, men här finns fler politiska ränksmiderier i görningen än så.
Trinity Trigger följer den föräldralösa artonåringen Cyan, vars lott i livet är att bära kaosemblemet. Han blir snart varse detta öde och vad det innebär. Till hans undsättning kommer Flamme, som också blir hans Trigger. Det dröjer inte länge förrän de får hjälp av Elise och Zantis samt deras Triggers Oise och Rai. Tillsammans reser de land och rike runt för att få något slags grepp runt det kosmopolitiska läget och förhoppningsvis rädda världen.
Total medvetenhet
Trinity Trigger är så medvetet, retroflörtande oldschool att det troligtvis förfrämligar många nyare spelare direkt. Grafiken är daterad någonstans mellan PS2 och 3DS, slagsmålssystemet är ett hacka-slå med ytlig feedback, och det underliggande nivåsystemet har kanske både en och två variabler för mycket. Det är som sagt påfallande, oapologetiskt likt Secret of Mana. Det är ett tveeggat, oraffinerat svärd, men det innebär också att den erfarne spelaren vet exakt vad hen har att vänta sig.
Grafiken må vara daterad och medvetet åldrad, men den är bekant. Den gör det den ska, och den är grymt söt medan den gör det. Den ackompanjeras dessutom av en helt fantastisk illustration; den färgrika världen målas av Secret of Manas Yuki Nobuteru och de tvådimensionella karaktärsporträtten signeras Xenoblades Raita Kazama. Dessa karaktärer är fult röstsatta av en trevlig blandning erfarna skådisar, på japanska såväl som engelska.
Slagsmålssystemet har kanske inte samma tyngd som många genregelikar, men det blir aldrig tråkigt. Trigger-systemet består nämligen i att du gradvis låser upp flera olika vapen till alla karaktärer allteftersom storyn fortskrider. Och – viktigast av allt – dessa karaktärer kan kontrolleras av andra människor, i samma soffa! Vi pratar alltså soffsamarbete med upp till två vänner. Vänner som i och för sig behöver vänta på att du läser upp samarbetsläget ett par timmar(!) in i spelet, men ändå. Ytterligare en aspekt där Trinity Trigger apar efter sin senpai.
Inget nytt, alls?
Det går inte att sticka under stol med; det största problemet med Trinity Trigger ligger avsaknaden av nyheter. Spelet låtsas i princip som att inte mycket har hänt inom speldesign de senaste 20 åren. Progression i såväl slagsmålen som i storyn är så linjära och i stor mån förutsägbara att jag nästan undrar om jag inte hamnat i någon form av tidsmaskin – eller om utvecklarna gjort det, för den delen. Höjden av nyheter är en lista sidouppdrag och en äventyrslogg, och möjligen att manualen flyttat in i spelet (och på grund av ovan nämnda överintroducerande av variabler faktiskt kommer väldigt väl till pass).
Avsaknaden av nyheter är alltså en del, men oroväckande nog är en annan avsaknaden av förväntade delar – den främsta av vilka är en ordentlig världskarta. Du har tillgång till en rätt stor karta och du kan resa från punkt A till Ö både med snabbtryck på menyer och till fots. Den känns dock aldrig riktigt som en världskarta. Områdena är så lösryckta från varandra att du vid ett tillfälle bokstavligen går mellan en snöstormig bergstopp och en öken. Jag saknar en mer öppen värld som du kan se från utkikstornet på ett luftskepp, ryggen en drake eller ovanifrån annat flygtyg. En av de största fröjderna med Secret of Mana var trots allt dess Mode-7-roterande atlas.
Exakt vad jag vill ha, men inte exakt hur
Trinity Trigger är tyvärr inte riktigt den typen av old-school JRPG jag hoppades på. Eller jo, det är det förresten, men inte alls på rätt sätt. Kärnan nästan där; det är så nära att det bränns! Samarbetsläge, Hiroki Kikutas gosiga musik, en klyschig rädda-världen-berättelse och en fantastisk konstnärlig riktning. Men samtidigt: hackande utan tyngd, för många variabler som styr sagt hackande, en sällan inspirerande att-göra-lista på sidouppdrag och en avsaknad av helhetsbild över världen.
Det lustiga är dock: Det här spelar ingen som helst roll. Trinity Trigger är trots dessa brister ändå roligt att spela. Jag och den trogne vapendragare jag senast klarade Secret of Mana med sitter och nöter. Vi frodas och våndas om vartannat – tillsammans – och nog fan spelar vi hela vägen till slutet. Trinity Trigger är medvetet föråldrat på ett sätt som inte riktigt förtjänar respekt. Men det skiter jag fullständigt i, för är det något jag har med spelet, så är det kul. Nostalgi är en sjujäkla drog.
Trinity Trigger släpptes den 16 maj 2023 på PlayStation 4–5, Nintendo Switch samt PC (via Steam) för ett cirkapris på 500 kronor. Denna recension är av Switch-releasen och möjlig tack vare en recensionskod av Marvelous Europe, spelets europeiska utgivare.
