Twin Mirror var ursprungligen utannonserad 2018 på Gamescom. Det lämnade mig med ett intryck av att vara ett detektivspel med en psykologisk twist, där den påhittade filuren kallad the Double var ett slags hjärnspöke. Det intrycket har jag tagit med mig genom åren fram till i somras när jag fick närvara på en digital presentation av spelet. Vad jag såg var ett Twin Mirror som förändrats subtilt genom åren. Stämningen var dystrare, inramningen mer filmisk och the Double hade förvandlats från en mindfucker till ett sympatiskt samvete.
Twin Mirror är väldigt lik Dontnod Entertainments föregående succé Life is Strange. Det är ett starkt narrativt spel med mycket dialoger och val med konsekvenser som formar storyn. Och det har samma visuella stil om ändå snäppet snyggare. Men det är i berättelsens fokus som Twin Mirror särskiljer sig. Medan Life is Strange handlade om Chloe och de andra bikaraktärerna, handlar Twin Mirror nästan uteslutande om Sam.
Vad är en bal på slottet?
Den centrala spelmekaniken i Twin Mirror är förlagt till Sams tankepalats, en mental rymd formad av kristalliserade minnen. Sam har nämligen ett fantastiskt minne, i vilket han kan analysera fakta för att dra logiska slutsatser. Tänk dig Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes, fast en vanlig, deprimerad snubbe i 30-årsåldern så har du en bra bild av huvudkaraktären Sam Higgs.
Under spelets gång behöver du leta efter ledtrådar i miljön för att sedan pussla ihop det i sekvenser med olika variabler för att komma fram till rätt händelseförlopp. Sökandet efter ledtrådar är väldigt enformigt och handlar mest om att undersöka varenda detalj i omgivningen. Däremot är pusselsekvenserna desto roligare, trots att de är enkla.
Även om jag önskar att sekvenserna hade varit mer komplexa kan jag uppskatta Sams resonemang medan jag testade olika utfall på pusslet. Hans tankar och monologer hjälper att skapa en bra bild av honom och hans förflutna. Däremot finns det vissa saker han påpekar som är fullständigt meningslösa – som när han tittar på en chipspåse och tänker på en tjej han kände. Det mesta är däremot små smulor som tillsammans målar upp honom som en känslomässigt skadad misantrop.
Mina absolut favoritögonblick i Twin Mirror är när Sam får panikångest och blir fängslad i sitt eget sinne. Då övergår hans vackra, kristallklara sinne till en becksvart mardröm. När det händer kastas logiken ut ur fönstret och du behöver bryta dig loss genom hektiska minilekar. Dessa stunder är effektfulla övergångar som speglar vad som händer med Sams psyke och skapar dessutom variation i spelmekaniken.
Budget brister
Även om året är 2020 och världssituationen kan ta skulden för mycket har Twin Mirror ett par brister som jag inte tror beror på pandemin, utan snarare ekonomi eller – gud förbjuda – låg ambition. Twin Mirror är till min vetskap ett stabilt spel utan buggar och tekniska problem. Däremot är de brister jag pekar ut mer fundamentala.
Min största aversion är ljudet. Musiken är fenomenal, fast ibland när karaktärerna tar till orda rullar mina öron ihop sig. Det började med att jag tyckte jag hörde något konstigt eko under en scen men tänkte inte mer på det. Nästa gång spelade jag med hörlurar och då blev det smärtsamt tydligt hur dåligt ett par av rösterna var inspelade – som om skådespelarna suttit inne på toaletten. Med tanke på omständigheterna är det troligt att de spelat in delar av ljudet hemma – Lance Riddick gjorde röster till Commander Zavala (Destiny 2) från sin garderob och det lät däremot utmärkt. Snarare är det som om tekniken i Twin Mirror varit billig eller redigeraren slappat. Det låter bara inte bra.
Sedan har vi animationerna som stundvis är sämre än de vi sett från deras andra titlar. Dontnod är en självständig studio som gör AA-budgetspel så jag förstår att kvaliteten inte kan mäta sig mot kostsam motion capture. Men där Life is Strange kom undan med kass animering tack vare suveränt röstskådespel, vacklar Twin Mirror mellan varven när du interagerar med mindre viktiga karaktärer som är stela som mannekänger. Ett par röstskådespelare lyfter hela spelet tack och lov, till exempel Graham Hamilton (Sam) och Tony Amendola (Hugh).
Vi testade Twin Mirror på Playstation 4 som inte har lika skarp grafik som bilderna i recensionen som troligtvis är från PC.
Psykologisk thriller med fokus
Till skillnad från andra narrativa äventyr där ett starkt fokus finns på flera karaktärer i berättelsen fokuserar Twin Mirror enbart på Sam. Andra karaktärer i berättelsen existerar bara för att vi ska lära känna Sam. De har inga egna historier som vi fullföljer, utan agerar som katalysatorer för vår huvudkaraktär. Undantaget är interaktionerna med the Double. Samtalen med honom är dynamiska, spännande och verkligen hjärtat och själen i spelet.
Centreringen på Sam tycker jag är den mest intressanta aspekter av spelet med tanke på att det är jag som avgör vad Sam ska säga och hur han ska agera. Valen du ställs inför är inte självklara alla gånger och har inget direkt rätt eller fel. De är bara olika perspektiv på problemet. I konflikterna med the Double sätts både du och Sam på prov däremot och i de ögonblicken briljerar Twin Mirror. Spelet förtjänar kanske inte ett nobelpris men det har bland de bästa dialogerna jag hört på länge i spel.
Twin Mirror är ett ekonomiskt spel och kostar omkring 300 SEK beroende på plattform och återförsäljare. Spelet har ett robust omspelningsvärde med tanke på de många förgreningarna storyn kan ta vilket ger det bra mervärde i förhållande till priset. Däremot skulle jag inte köra två genomspelningar inpå varandra, då spelet är ganska kort (ca. 6 timmar) och kan upplevas som repetitivt.
Jag kan starkt rekommendera Twin Mirror till fans av Dontnod Entertainments tidigare spel som Tell Me Why, Life is Strange och Captain Spirit. Du som köper Twin Mirror behöver dock kunna ha överseende med animationer och några skumma ljudåtergivningar. Kan du det, har du en stabil, karaktärsfokuserad psykologisk thriller att avvärja allt lussande med.
