Det som fått den här spelserien att kännas individuell för mig är hur kontrollerna fungerar. Det påminner inte om mycket vi sett tidigare, men har en så pass flytande och naturlig placering att det går väldigt snabbt att komma in i den. Det hjälper dock inte att slamra loss på knapparna då det krävs timing och management av din fighters stamina. Tänk Dark Souls så har ni en ganska bra bild av det. Att kasta sig över motståndaren är knappast en bra lösning och kommer bara få dig besegrad. Att känna av motståndaren och försöka kontra är det effektivaste vägen till seger. Hitta öppningar och lär dig hur hen slåss.
När ni slåss på marken kan du justera din position för att få överläge och mangla på din motståndare. Stående eller liggande – allt har en stor vikt på strategi och timing.
Den där typiska stereotypen
UFC är en hård sport. Det är en hård, ”tuff” sport, där testosteron och attityder du vanligtvis ser hos arga tonåringar som ingen förstår är standard. Macho som fan och om jag ska vara ärlig är jag trött på den mentaliteten. Du kan vara fullkomligt badass och fortfarande vara ödmjuk och respektfull, men icke, Det här blir för mycket för mig. När soundtracket känns som taget ur valfri generisk actionfilm för biltokiga 18-åringar med nytagna körkort känns det lite sådär. Det passar perfekt till sammanhanget, men det är – spel eller ej – skrattretande. Om du brinner för det här och inte bryr dig om att varje fighter beter sig som en uppkäftig chihuahua är det ju lugnt. För mig blir det bara beklämmande.
Att starta spelet och direkt i inledningen se Conor McGregor ger mig lite facepalm-vibbar, men så var han ju het skit när spelet utvecklades. Det enda jag ser är en skrikig tonåring med attitydproblem och extrem hybris. Jag vill bara komma bort från hela tuffinggrejen och hoppa in i ringen på min väg mot framgång. Inte mäta organ. Vissa säger kanske att det hör till, men det är ju bara för att vi inte vet bättre. Sporten hade varit så mycket mer intressant för mig om jag slapp höra en massa trash talk som bara får slagskämparna att verka rädda och osäkra. Det finns inget coolare än ödmjuk självsäkerhet i min mening. Ta en titt på Nick Bruiser från Super Punch Out!! så förstår ni vad jag menar.
Ödmjukheten och värdigheten i ett nötskal. Eller inte.
GurlQueen Sistah
För er som inte känner till DudeBro så är det en karaktär vi byggde när vi nötte UFC till Xbox 360 för ett antal år sedan. Han var en framstående fighter som inte var den bästa pappan, men efter en självdestruktiv period av drickande och självförakt lyckades han ta sig tillbaka till ringen igen. Hans två söner var också fighters vid det här laget och familjen blev den bästa plot line du kan tänka dig i ett sportspel. Eftersom det är ett avslutat kapitel har nu del två i DudeBro-sagan tagit vid med Gurlqueen Sistah. Som en liten nudge till föregångaren heter hon @LegacyofDudeBro på Twitter. Där promotar hon sina fighter och tar emot trash talk av motståndare, samt uppmuntringar från fans.
Att bygga sin egen karaktär och köra igenom en karriär är det som känns mest lockande för mig. Att plocka en kändis och plöja på i klassiska PvP-matcher är inte min kopp med te, så jag fokuserar på att bygga en egen historia medan jag spelar istället. Karriärläget låter dig skapa en egen karaktär, välja perks och move sets, samt se din gunstling växa fram genom karriären.
Är hon släkt med DudeBro? Är det en fristående del i serien? Kanske är det långt senare, med en kronologi i stil med Jojo’s Bizarre Adventure? Ingen vet…
Samma som tidigare – fast bättre
Det här är tekniskt sett inget nytt vi får presterat i UFC 3. Vi har sett det här så många gånger förr, men precis som med diverse sportspel så handlar det inte om att få något nytt i grunden. De mest hängivna sportfansen vill ha en uppdatering av karaktärer, förbättringar av UI och menyer och helt enkelt mer av samma sak. Och det är vad vi får. Vi känner igen det här sedan tidigare och det är på både gott och ont. Samtidigt som du betalar runt femhundra riksdaler för nyheter som skulle kunna vara en patch i ett annat spel, så är det ett bekant upplägg. För den hängivne är det bara att kasta sig in i det. Kontroller och upplägg känns genast bekant och det är bara att dra igång, utan några längre introduktioner.
Med UFC 3 får vi en förbättrad version av tidigare upplaga och allt känns väldigt bra, väldigt snabbt. Sportspel har verkligen blivit en egen kategori i spelsammanhang, där upprepning är en av de viktiga aspekterna. Trots min begränsade entusiasm för just detta är det vad som gör spelen framgångsrika. Har du spelat ett har du spelat alla i serien, vilket är något positivt i det här fallet.
