Uncharted-serien har länge tillhört en av mina absoluta favoritspel. Det Indiana Jones-inspirerade upplägget med att leta skatter, resa runt mellan olika platser och klättra på väggar under vilda eldstrider fångade mitt intresse ända in i hjärteroten. Att få följa Nathan Drakes strapatser över världen har varit en absolut ära de tio år som spelserien funnits. Nu är det dags för ett sista farväl när serien sjunger på sista versen i det största äventyret någonsin som programmerats. Gissa om jag är taggad. Som jag längtat och väntat. Nu är stunden äntligen här.
Det har gått tre år sedan Nathans senaste eskapader i Uncharted 3: Drake’s Deception och han är numera en stadgad man med bostad, jobb och frugan Elena vid sin sida. Trots den trygga Svensson-tillvaron kan Drake inte släppa sitt tidigare liv. Han längtar tillbaka till fornstora dagar när vardagen bestod i kampen om nästa arkeologiska fynd på något avlägset ställe långt, långt bort. Helt plötsligt dyker Nathans lillebror Sam upp och berättar att han är skyldig en högt uppsatt maffialedare mycket pengar. För att betala sin skuld och rädda sitt skinn behöver Sam Nathans hjälp med att hitta en piratskatt på Madagaskar. Skatten sägs tillhöra den ökända piraten Henry Avery som försvann under mystiska omständigheter för några hundra år sen. Efter lite övertalning bestämmer sig Nathan att ställa upp och styra skutan mot den afrikanska ön. Dock är de inte ensamma om att jag skatten. Brödernas gamla partner Rafe Adler har siktet inställt på samma mål. Dessutom med en legoarmé i ryggen…
Grafik i världsklass
Det första som slår mig när jag sätter på konsolen är den makalösa grafiken. De tidigare spelen i serien var kända för sitt grafiska performance med sinne för detaljer, men det här slår precis allt. Då menar jag precis allt. Det jag ser framför mig är ett visuellt mästerverk av världsklass – och mer än så. Rysningarna spinner över ryggraden när Nathan simmar i havet med solljus, korallrev och fiskar som sällskap. Det är jeepen som blir smutsig i leran, röken efter granatexplosionen, ljussättningen, och inte minst de groteskt finslipade animationerna som ger intrycket att det är verkliga människor jag kontrollerar. Det händer flera gånger att jag stannar upp och beundrar utsikten från ett torn med hakan hängandes långt ner. Ögonen tycks aldrig se sig mätta av det som äger rum på skärmen där jag sitter som förstenad med en tanke i huvudet: Är det här överhuvudtaget möjligt? Än mer fantastiskt blir härligheten när allt flyter på obehindrat utan störningar.
Det märks med råge att Naughty Dog lagt ned sin själ att putsa varenda pixel, något som gjorde de förra spelen i serien så estetiskt tilltalande. De har skapat en färgpalett som får konkurrenten The Order: 1886 att ställa sig i skamvrån med undantag för Crysis. Detaljrikedomen är gigantisk och du kan lätt spendera några minuter extra i Nathans och Elenas hus bara att titta på varenda pryl och insupa atmosfären. Ett extra litet plus är att Uncharted 4 är det första spel jag spelat där man kan bära ett gevär med en tygsling istället för att tingesten ska vara fastklistrad på ryggen. Det är som sagt detaljerna som gör helheten, något jag upptäcker med jämna mellanrum. Inget har lämnats åt slumpen och omsorgen har varit utstuderad noggrann för bästa tänkbara resultat. Det här höjer ribban ytterligare för nästa generations grafikstandard.
Grafiken är löjligt välgjord. Det här är en klass för sig.
Skådespeleriet och AI:n briljerar
Utöver det grafiska befinner sig storyn på en djupare nivå. Filmsekvenserna och de dialoger karaktärerna för med varandra är en obligatorisk del där spelaren får lära känna ensemblen. Ju längre spelet fortskrider, desto mer växer relationen mellan Nathan och Sam. Allt mellan himmel och jord avhandlas när båda bröderna konverserar och återblickar minnen från sitt tidigare liv. Då och då slussas jag tillbaks till partier där Nathan och Sam visas upp i sina yngre dagar. Spelaren får lära känna radarparet och deras intresse för skatter, i synnerhet legenden om piraten Henry Avery. Höjdpunkten i umgänget sker under en dramatisk scen på en motorcykel där bröderna måste samarbeta för att överleva en tungt bestyckad terrängbil i en av de snyggaste jakter någonsin.
Även relationen till Elena fördjupas när Nathan samtalar med henne under spelets gång. Paret ställs inför det moraliskt tvivelaktiga beslutet att utsätta sitt äktenskap för en hård prövning. Naughty Dog har lagt enormt mycket krut på att skapa ett trovärdigt förhållande mellan spelaren och karaktärsgalleriet som verkligen lever, andas och pratar. Skådespeleriet bakom ansiktena är av yppersta klass, inte minst rösterna där veteranerna Nolan North och Troy Baker gör en strålande insats. En eloge vill jag dela ut till Richard McGonagle som troget gestaltat Nathans fadersfigur Victor Sullivan under alla dessa år.
Det är dock inte bara karaktärsutvecklingen som imponerar utan även den artificiella intelligensen kring hur dina kollegor samverkar med dig. De ger dig tips och råd under spelsejourerna och drar sig inte för att ge sig in i såväl handgemäng som väpnad kamp när så krävs. De följer dig som en hund och kliver fram med varsam precision. Under smygpartierna fick jag åtskilliga gånger bevittna hur min partner strök sig fram och nackade ett flertal skurkar eller höll fast dem för att underlätta nådastöten från undertecknad.
Tankarna far lätt till Naughty Dogs förra storsatsning The Last of Us som också visade prov på en välprogrammerad AI. Fienderna är mer på alerten och noterar direkt om något inte står rätt till. Är du för synlig fylls en liten mätare ovanför dina plågoandars huvuden som signalerar om de har upptäckt dig eller inte. Om du röjer dig hörs ett varningsrop och sen är kalabaliken i full gång. Dock är det lite trist att fienderna inte reagerar nämnvärt när en kropp ligger i närheten. De kan bokstavligen gå förbi den utan att bry sig.
En av höjdpunkterna i hela spelet. Scenen är fantastisk och dramatisk i samma vända.
Linjär bandesign blandad med problemlösning och action
Uncharted-serien starka kännetecken har alltid varit dess variationsrika miljöer som spänner över hela jordklotet. Uncharted 4: A Thief’s End är inget undantag. Här kommer du bland annat att få besöka allt från snötäckta berg i Skottland till prunkande djungler på Stilla Havs-öar. Det är spännande att ta sig fram och aldrig veta vad som väntar härnäst. Problemlösning är en central del där spelaren måste klura ut hur ett pussel ska lösas. Det kan vara att sätta ihop flera bilder i rätt ordning eller att hoppa mellan kugghjul för att aktivera en stor kyrkklocka. Det skapar en spänning och håller den röda tråden kring skattletande vid liv samtidigt som hjärncellerna får arbeta.
Pusselutmaningarna blir aldrig hopplöst jobbiga och kan fixas med lite eftertanke och meckande tills polletten trillar ned. Tempot utsätter spelaren för diverse ”tänk fort”-lägen där man snabbt måste agera med några sekunders betänketid. När Nathan kanar ned för en backe i riktning mot en avgrund gäller det att tajma hoppet i precis rätt sekund. Då och då inträffar oväntade scener där ovanstående princip sätts i omgående konkret handling, till exempel ett torn som rasar ihop under hård beskjutning eller en fälla som exploderar vid närkontakt.
Bandesignen är fortfarande linjär med en utstakad väg att följa, men jämfört med tidigare så är världen mycket större och fylld med innehåll som fokuserar på utforskande. Dess storslagna vidder är ett redskap som kan användas till din fördel under striderna. Miljöerna erbjuder många alternativ att ta mig an fienderna. Ska jag gå varsamt fram och slå ut alla ljudlöst eller direkt låta krutpåken tala?
I Uncharted 4: A Thief’s End har stealthsystemet fått en större betydelse och terrängen används mer aktivt. Att gömma sig i högt gräs och slå ut motståndarna en och en är otroligt tillfredsställande och fungerar mycket bra, vilket rekommenderas för att undvika en för tidig död när larmet gått och kulorna haglar från alla möjliga håll. Att ta skydd, ständigt röra på sig och tänka strategiskt är några principer som jag snabbt blev varse om under alla bataljer. Men vill du köra rakt på så är valet som sagt ditt.
Klättrandet – spelets styrka och svaghet
Klättra kommer du konstant göra i Uncharted 4.
En annan viktig detalj är klättrandet. Den delen fyller en väsentligt större del jämfört med de tidigare versionerna och du kommer lägga mycket tid på att stifta bekantskap med väggar, tak, träd, avsatser eller något annat som dina händer kan få tag i. En nyhet är änterhaken som tillåter Nathan att komma till högre platser med en noga planerad svung. Redskapet blir också ett formidabelt vapen under strider när spelaren kan svinga sig fram från en pelare och landa på en intet ont anande soldat. Detta är spelets största styrka som skapar dynamiken i upplägget men är också dess akilleshäl. Även om klättrandet och hoppandet fyllts med mer dramatiska moment kan jag ändå förvånas hur mycket av speltiden som består av den varan. Klättringen i sig är inget problem som stör helhetsintrycket men blir lätt repetitivt efter tag.
Ett riktigt mästerverk
Sammanfattningsvis är Uncharted 4: A Thief’s End ett av de bästa konsolspelen jag fått äran att uppleva. Det är otroligt snyggt, spännande och packat med innehåll som säkerligen kommer väcka din äventyrslust. Skådespeleriet, animationerna och effekterna är av yttersta kvalitet. Handlingen är känslomässigt engagerande på en nivå som få andra spel kan skryta om. Flera gånger kommer du sitta på helspänn och utropa ”wow” när en oväntad scen spelas upp på din tv.
Däremot är jag inte lika imponerad över det enträgna klättrandet i parti och minut. De ibland utdragna transportsträckorna i vissa kapitel kunde ha justerats bättre. Men som upplevelse kommer det vara en smällkaramell för den här generationen under lång tid framöver och en symbol för vad en ambitiös utvecklingsstudio klarar av. Det här mina damer och herrar är riktigt bra spel som jag verkligen rekommenderar. Köp det. Spela det. Njut av det. Du kommer inte bli besviken.
