Kiosklitteratur är en rätt nedslående term för texter som ska ha ”formelartade handlingar, ytliga rollfigurer, dåliga dialoger och vara allmänt klichéartade”, som Wikipedia säger. När jag spelar spel som Varney Lake och dess föregångare Mothmen 1966 så förstår jag lite varför åtminstone en av mina föreläsare från universitetstiden menar att sådan kritik är skitsnack. Varney Lake må inte vara ens lika tajt som föregångaren, men det är engagerande nog för att vara allt annat än billigt.
Varney, från London?
I Varney Lake skiftar berättelsens tid mellan 1954 och 1971. Dåtida skådeplatsen är just Varney Lake. De tre ungdomarna Jimmy, Doug och Christine har sommarlov och det står äventyr på schemat. Hundra dollar ska de samla ihop tillsammans, för att köpa den gamla drive-in-biografen och glo på gamla skräckisar tillsammans. Ödet vill dock annorlunda när de hittar en vampyr i en övergiven stuga. Efter att ha räddat honom står han i skuld till dem.
I framtiden skriver Lou, densamme som i Mothmen 1966, en bok om just vampyrer. Han intervjuar de nu medelålders Christine och Jimmy för att få veta vad som egentligen hände den där sommaren vid Varney Lake.
Storyn är fortfarande engagerande, men ger lätt lite Hans & Geta-vibbar. De ständiga referenserna till gamla skräckfilmer cementerar verkligen tiden Varney Lake utspelar sig i. Precis som sin föregångare är det här tänkt som billig kiosklitteratur. Andan må vara densamma, är Varney Lake inte riktigt lika tajt i manus som Mothmen 1966. Det har dock andra kvaliteter.
Mer minispelande
Varney Lake innehåller hyfsat många minispel – långt fler än sin föregångare. Det är en rätt snillrik del av berättelsen också. Men det förhindrar inte att det känns lite som något man inte bett (höhö) om.
Oavsett så förlänger dessa minispel livslängden något, bland annat genom att ha achivements kopplade till sig. Här finns likt föregångaren också en patiens som du kan nå från huvudmenyn. Denna kallas Super 10 och är betydligt enklare än vad nu Mothmens patiens kallades. Faktum med att alla minispelen är rätt enkla. Jag skulle vilja påstå att de enbart är till för att bryta upp det monotona i att bara läsa sig genom ett spel. Jag applåderar det såtillvida att det bidrar till ett bättre tempo i Varney Lake, men en hel del av dem hade inte varit saknade om de felades.
Var är skräcken?
Mothmen 1966 hade något som fick blodet att om inte frysa så i varje fall svalna rejält. Detta något saknas mångt och mycket i Varney Lake. Kanske är det för att så stor del av spelet utspelar sig under dagen; kanske är det för att musiken inte ger upphov till samma obehag; kanske är det för att vampyrer är en så välbekant skurk. Oavsett så blev jag uppriktigt sagt lite besviken.
Musiken, i den mån den finns där, är rent otippat trist och tråkig. Mycket av spelet är det bara bakgrundsljud av något som ska likna fåglar (eller cikador?). Regnet förblir stämningsfullt, men jag vill ha mer än bara ljudeffekter. Och för sakens skull gärna mer skräckbetonat. Hellre missljud än inget ljud alls, så att säga.
Det är väntat att Varney Lake skulle ha så mycket gemensamt med sin föregångare. Det stod skrivet sedan länge att de skulle bilda ett slags antologi. Men att det handlar om en direkt uppföljare och att de har en såpass stark kontinuitet i karaktärer och narrativ är oväntat. Det gör dock att du inte riktigt vill avnjuta dem var för sig; de är helt enkelt för tätt sammansvetsade för att kallas fristående. Med en prislapp på närmre hundra kronor stycket kan det därför bli svårsålt. Själv är jag dock redan begeistrad och investerad i serien, och kommer att följa den med eller utan möjlighet till recensionskoder. Det är något med den där 4-färgade pixelgrafiken. Den råa, enkla stilen som verkligen får berättelsen och upplägget att forma en så grymt spelvärd helhet.
Varney Lake släpptes den 28 april 2023 på PC (Steam) och kostar cirka 9 euro. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
