När jag startar upp Watch Dogs: Legion tar jag rollen som Dalton, en brittisk före detta MI5 som numera är agent inom DedSec, en hemlig organisation som kämpar mot de totalitära makten som försöker kontrollera Storbrittanien – Albion. Att Dalton, hans klädsel och upplägget i introt skriker Kingsmen har jag inga problem med. Tvärtom – det är en sån där ”brittisk detalj” jag kan uppskatta.
Under ett uppdrag får han dock reda på att terrorcellen Zero-Day planerar att spränga större delen av London, som en start på den ”återfödelse” de vill skapa. I klassisk CoD-anda blir vår protagonist mördad och innan vi börjar på allvar får vi ta rollen som valfri agent från en lista. Romantisera inte ordet ”agent” i det här sammanhanget, dock! Vi pratar extremt vanliga människor, på gränsen till Storbrittaniens svar på white trash. De har dock lite olika talanger som behövs för att störta polisstaten. De är inga hjältar eller gentlemän som Dalton. Nu är det dags att gräva i reatunnan efter vad som finns kvar. Till skillnad från Kingsmen känns inte de här agenterna lika potentiella eller charmiga som Eggsy.
Cruising med musik
I verkligheten föraktar jag fenomenet, mycket för att troglodyter i levande döda bilar skramlar runt och spelar obsceniteter med flygplansdecibel fyra på morgonen. I Watch Dogs: Legion har din agent åtminstone anständigheten att hålla musiken för sig själv. Tyvärr är inte utbudet det bästa, även om en del guldkorn finns där. Jag bestämde mig för att cruisa i stil så jag googlade på var de fräsigaste bilarna fanns. Med min oförskämda tur hittar jag en Oscuro Ultra 8 när jag svänger i nästa korsning.
Du har sex olika kanaler att lyssna på – elektroniskt (EDM, dubstep, drum’n’bass), pop, rock, metal, klassiskt, samt en podcast som är ganska rolig att lyssna på. Mina favoritkanaler är podden och klassisk musik, samt den elektroniska.
Jag blev eld och lågor när jag hörde att Anaal Nathrakh skulle vare med i spelet. Tyvärr är de bara en av ca tolv låtar på metalkanalen. Hold Your Children Close and Pray For Oblivion kommer från en av deras bästa skivor, The Whole of the Law. Tyvärr släpptes deras senaste skiva Endarkenment för sent för att få ett spår inkluderat. Endarkenment har låtar som går helt i ton för spelets tema, med låtar som Endarkenment, Libidinous och Feeding the Death Machine. Hela skivan är egentligen passande med sina texter. Tyvärr så fick de bara en liten biroll som ljud på radion. Att Ubisoft skulle ge dem mer än det är orimligt, även om det hade gjort spelet så otroligt mycket häftigare. Jag har svårt att tro att de skulle bry sig om texterna i musiken också. Jag får dock en känsla av att utvecklarna på Ubisoft inte vet vad metal är. På samma kanal får vi halvfisig brittpunk och rock, vilket borde ha anpassats till rockkanalen istället. Mer death metal!
Efter att ha lyssnat igenom den elektroniska kanalen är jag nog mest förtjust i den. Den har flest låtar som jag kan uppskatta, med artister som Modestep, Musso & Sullivan, Prodigy och Gorillaz.
En imitation av brittisk kultur
Eftersom jag inte är britt själv så kanske det knakar lite under fötterna på mig nu, men det känns som att det inte är många britter som jobbade med spelet. Efter att ha levererat så pass historiska rekreationer som verkligen imponerat i Assassins Creed-serien känns det här som en besvikelse. De försöker fånga en lite grövre jargong och brittiska små detaljer, men det mesta känns bara krystat och misslyckat. Jag tänker ofta på den dialog vi fått av Guy Ritchie i Snatch och Lock Stock and Two Smoking Barrels, men allt låter lika lyckat som när internets tonåringar ska ge sig på att roasta någon – det blir genant, dåligt och alltigenom rokastligt.
Tala är silver…
Jag tror att ytterligare en bidragande faktor till det som får det att kännas halvdant är röstskådespelet och mastern på rösterna. När du står i en dialog känns rösterna skräniga, både av tonläge och ljudbild. Det känns ofärdigt. Jag hör ”bollocks”, ”fuck me”, ”wankers”, ”bloody hell” och andra stereotypa fraser och slangord, uppläst med samma inlevelse som en åttaåring i en skolpjäs. Det hjälper inte att få det att kännas kvalitativt. Som tur är är storyn medioker och inte särskilt intressant, så det tar inte emot att trycka förbi dialogen när den dyker upp.
En till besvikelse är hur inkonsekvent dina karaktärer samtalar med varandra. Jag hade gärna hört dem nämna att någon är en yrkesmördare, byggarbetare eller designer. Istället är det den klyschiga balansen där andra talar till dig som att du är deras inspiration och har alla svar. Trots att du som spelare kontrollerar den nyrekryterade personen som talar till någon som varit med mycket längre. Det, tillsammans med röstskådespelet och replikerna förstör inlevelsen alldeles för mycket.
Jonny bråttom slår till igen
När det kommer till mer tekniska saker så har spelet kraschat för mig en hel del. Oftast när jag håller på att avsluta en spelsession, men även när jag aktiverar olika saker, t.ex. plockar upp föremål. Desto roligare är de glitchar jag har hittat, där vissa NPCs klipper genom hitboxes, hakar upp sig och skippar animationer och trög laddning som lämnar NPCs i T-poser. Och vi ska inte ens gå in på hur dålig pathing trafiken kan ha! Jag blev nyfiken och testade att autoköra bilen och se hur länge den stannade vid grönt ljus i en korsning. Efter ca sju minuter åkte jag vidare själv istället. Av någon anledning så stannar allt vid korsningar när en siren är inom hörhåll, trots att inga polisbilar eller ambulanser dyker upp. Det känns som att de hade lite för bråttom att släppa spelet och skulle nog ha behövt mer tid till att fixa en hel del saker.
Att döda timme efter timme
Det här är min första Watch Dogs-titel, så jag kan inte jämföra med tidigare spel, men jag kommer osökt att tänka på Agents of Mayhem och Farcry: New Dawn, två spel jag har recenserat tidigare. Båda spel är helt okej, men det som fick mig att spela dem så väldigt mycket var den öppna världen med fyrtioelva miljoner saker att samla, förstöra, sabotera och stjäla. Utöver det har du även sidouppdrag där du kan rekrytera nya agenter från reatunnan.
Jag är inte imponerad av storyn, besviken på metalkanalen på radion och generad av röstskådespelet och replikerna, men det är otroligt roligt att samla saker och hitta nya strategier för varje mål! Att hänga utanför en byggnad, kedjehacka sig in via kameror, få drönare att attackera personalen och aptera bomber i byggnadens interiör är fantastiskt roligt. När all militär personal är oskadliggjord kan du skicka iväg din lilla spindelrobot (min favorit) och plocka upp datafiler, tech points och pengar i ett numera demolerat (och ibland blodigt) landskap, svept i en doft av krutrök, överhettad elektronik och förkrossande nederlag. Själv står du i friska luften med en kopp kaffe och tar det lugnt.
Underbart är kort
Men där tar det tyvärr slut. Den enda frågan är huruvida jag kommer tröttna på att samla saker i vad som kommer bli en monoton, rutinmässigt aktivitet, eller om jag kommer avsluta spelet och helt enkelt känna att jag är klar med det. Att ljudet är helt fel på de spelbara karaktärerna, tillsammans med otroligt dålig dialog, får Watch Dogs Legion att kännas som ett hophafsat hobbyprojekt. Personligen är det inte värt mer än 300 kronor och skulle ha kunnat vara en fantastisk DLC till något av de andra spelen. Som fristående titel i serien påminner det mig bara om när jag testade lustgas i tonåren – otroligt roligt, men över på ett ögonblick. Gameplay och tillhörande spelmekanik är riktigt underhållande, men det är också allt.
