I Wolfenstein: The New Order målade Machine Games upp en dyster framtidsvision där nazisterna segrade under andra världskriget. I nylanseringen av serien fick den ärrade soldaten BJ Blazkowicz mänskligare drag som en vilsen själ i en galen värld. Personligen ställde jag mig blandad till satsningen när spelet släpptes för tre år sen. Visserligen var betoningen på action rolig och intensiv men handlingen och spelmekaniken lämnade inga större känslomässiga avtryck. Det var – mer eller mindre – ytterligare en shooter i mängden att bocka av.
I uppföljaren Wolfenstein II: The New Colossus fortsätter resan under nya premisser. USA är numera ockuperat av tyskarna. Den nya chefen på tronen är Irene Engel och hon styr landet med järnhand efter en tidigare schism med BJ Blazkowicz i föregångaren. Själv är vår huvudhjälte nere för räkning i en stulen ubåt och tänker igenom sitt liv i en inre monolog. Tankarna kretsar även kring relationen med flickvännen Anya som nu är gravid med parets gemensamma barn. Helt plötsligt väcks BJ ur sin slummer när ubåten invaderas av främmande styrkor. Här tar årets mest skruvande inledning fart, i en rullstol med endast en kulsprutepistol till hands.
Utöver Blazkowicz karaktärsutveckling har spelet också begåvats med ett persongalleri som sätter färg på den bleka tillvaron. Utöver gamla bekanta som vapenbröderna Fergus Reid och Max Hass finns den färgstarka ledaren Grace Walker och den virriga Super Spesh. Superskurken Irene Engel som jag tidigare nämnde i inledningen skyr inga medel att krossa den gryende motståndsrörelsen. Det är mellan henne och BJ som slaget står. Vad som sker däremellan blir en intressant ordväxling där alla har sina roller att spela.
Bandesignen – stora men enformiga ytor
Machine Games har verkligen satsat mycket krut på att framställa ett samhälle präglat av nationalsocialistisk ideologi. Det märks att nazismens tankegods har löpt som en röd tråd genom hela spelet. Var jag än går stöter jag på hakkors och propagandaaffischer som hyllar den rådande ordningen i det nya amerikanska samhället. Banorna är signifikant större och hoppar från stadskärnor till massiva rymdbaser på Venus. Den i särklass mest mäktigaste banan är ett atombombat New York som ger en liten försmak av atombombens eventuella fasor.
Do you feel lucky punk?
Strukturen är fortfarande linjär vilket innebär att stigen är utstakad i en bestämd ordning. Tyvärr måste jag medge att samma struktur tenderar att bli repetitiv efter att vandrat runt i korridorer och trappuppgångar som alla tenderar att gå in i varandra. Tempot blir även lidande med alla sidouppgifter och cutscenes som sätts in med jämna mellanrum. Huvudsakligen sker detta i samband med att spelaren förläggs till ubåten Eva’s Hammer som blir en bas för alla vidare offensiver. Planlöst navigerar jag från rum till rum, letandes efter rätt person eller rätt föremål.
Ett exempel kan vara att hitta en gömd armprotes som sedan följs upp av en filmsekvens. En annan kan vara att hitta hangaren där en anonym karta får vara kompass. Jag har svårt att bestämma mig om dessa fyller en funktion eller bara slängdes som lite utfyllnad. Dock är jag bestämd över att dessa moment mer stör än bidrar till spelupplevelsen.
Överlag är bristen på variation synlig efter en timmes speltid. Trots att jag älskar det överdrivna slaktandet av nazister märks det att spelet inte har andra vägar att erbjuda. Bortsett från en sektion där Blazkowicz får äran att rida en pansarhund så är det i princip bara att röra sig från korridor till korridor, skjuta allt som rör sig och upprepa proceduren. Det hade inte skadat med andra inslag som utvecklat serien. Varför får jag känslan att jag utkämpar ett enmanskrig och inte utgör en del i en levande motståndsrörelse på bred front?
Vapenröjet – spelets absolut starkaste sida
Det tveklöst bästa momentet som lyser igenom spelet är det hejdlösa skjutandet. Det märks tydligt att spelglädjen att kötta nazister på löpande band har legat i fokus, ända sedan föregångaren Wolfenstein: The New Order såg dagens ljus. Rustad till tänderna rusar jag in i striderna och brassar på för allt vad kjoltygen håller. När adrenalinet står som allra högst får jag känslan att vara en pansarvagn på två fötter. Dock är det viktigt att ständigt vara i rörelse när kulorna viner förbi. Att stå kvar på samma plats är ingen lyckad strategi. Det är också önskvärt att satsa på en mer tyst approach, i synnerhet för de officerare som är kopplade till en radiocentral. Vid upptäckt slår dessa herrar larm och några sekunder senare är invasionen ett faktum. Men valfriheten är din att antingen skjuta dig fram eller smyga förbi som en katt. Ingen bestraffning sker om jag är lite för vårdslös med avtryckaren.
Spelet är riktigt snyggt grafiskt. Du lär häpna över alla effekter som uppstår i stridens hetta.
Historienörd som jag är vet jag att tyskarna experimenterade friskt på vapenfronten. Detta har Machine Games tagit tillvara på i sin tolkning av nazisternas teknikvurm. Först startar du med enkel pistol för att stegvis avancera till grövre lasergevär som bokstavligen pulvriserar allt i sin väg. Det känns att studion bitvis hämtat inspiration från Doom när vapenfloran designats. Ju större salvor som avlossas, desto bättre tycks den rådande principen vara.
Krutpåkarna kan dubblas för varje hand, vilket gör att spelaren har en dubbel eldkraft att röra sig med till priset av sämre precision. Min personliga favoritkombo blev en hagelbrakare och en ljuddämpad kulspruta, den ena att slå ut tyst och den andra som back-up om larmet gick på. En nyhet är möjligheten att uppgradera arsenalen. Uppgraderingarna kan gälla större magasin, grövre kaliber eller snabbare skjuthastighet, något som behövs ju längre in i spelet Blazkowicz kommer. Som grädde på metallmoset finns även perks som automatiskt förbättrar dina stridsförmågor beroende på hur mycket dessa används.
Lite mer av det gamla i stilren lyxförpackning
I stora drag kan Wolfenstein II: The New Colossus sammanfattas som ”lite mer Wolfenstein”. Fortfarande läggs tonvikten på ren action och nöjet att massakrera nassar i drivor. Det är stilfullt regisserat och grafiskt vackert med den charm som serien erbjuder. Både musik och ljudeffekter är strålande genomarbetat, speciellt under eldstriderna när kulorna lämnar pipan i sinnesjukt tempo. Karaktärsgalleriet är betydligt mer närvarande och sätter sin prägel på den stämning som omger handlingen, inte minst den mellan Blazkowicz och Engel.
Bortsett från det furiösa skjutandet har spelet egentligen inte så mycket mer att erbjuda. Variationen är som sagt bristfällig och tempot kan stundvis bli frustrerande med meningslösa sidouppgifter och filmsnuttar som poppar upp med jämna mellanrum. När eftertexterna väl rullar känner jag mig nöjd men inte mer än så. Inte hänförd men ändå tillfredsställd med resultatet.
Kan du bortse från bristerna så har du garanterat 14 timmars underhållande speltid framför dig. Frågan kvarstår dock – kommer du föredra hagelgeväret framför maskingeväret eller laserkanonen framför granatpistolen?
