Två tuffa brudar i lyxförpackning
Jag var en av de lyriska som applåderade nystarten av Wolfenstein-serien efter flera år i en anonym skuggtillvaro. Mixen av allvar, komik och action blev en hejdundrans smällkaramell som än idag hemsöker mitt spelbibliotek när en granat ska avfyras. BJ Blazkowicz växte några meter i mina ögon, från stereotyp stridspitt till ett mänskligt dito.
I väntan på en tredje uppföljare har utvecklarna Arkane Studios och Machinegames satsat på en annorlunda approach. I Wolfenstein: Youngblood läggs allt krut på co-op. Här presenteras Blazkowiczs tvillingdöttrar Jess och Soph vars far försvinner till det franska fastlandet under mystiska omständigheter. Innan dess har brudarna fått en grundlig genomgång i faderns erfarenheter från tiden när USA tillhörde Hitlers erövringar. Efter lite om och men står det klart att karln befinner sig i Paris, fortfarande under nazistisk ockupation fyrtio år efter invasionen. Tillsammans med en kamrat stjäl tvillingarna en flygfarkost med destination till den nämnda staden. Det är nu helvetet åter brakar löst.
Delad glädje är dubbel glädje – så länge partnern är människa
När recensionskoderna landade på bordet grabbade min kollega Nakadai tag i mitt öra och föreslog gemensamma spelstunder online. Trots den jobbiga uppstarten av svårtolkade startmenyer och anslutningsalternativ fungerade uppkopplingen och spelsessionen kunde sätta igång. Direkt slungas vi in i händelsernas centrum uppe på ett luftskepp. Den första fienden fälls med ett yxhugg och färden fortsätter genom korridorerna – under massiv beskjutning – till den första bossen.
Tillsammans kommuniceras strategier och taktik som leder från det ena till det andra. När en av oss faller måste partnern snabbt som attan återuppliva sin kollega. Trots min skjutglädje måste jag hålla tillbaka och sätta min stridspartners säkerhet i första hand. Vi båda är beroende av varandra för att uppdraget ska fortskrida. Direkt när nederlaget är ett faktum utvärderas misstagen och gör andra beslut på våra erfarenheter. Det är faktiskt riktigt roligt och lärorikt.
Men så fort Nakadai kopplar ned blir jag tvungen att förlita mig på en datorstyrd partner. Här vill jag rikta en stenhård känga: kollegans AI är obefintlig, ja rentav en belastning. I striderna blir undertecknad tvungen att bistå min partner-in-crime, som verkar mer intresserad att ställa till besvär än att faktiskt samarbeta. Att smyga mig fram kan jag glömma och likaså att fördela skjutandet jämlikt.
När fotboj- … eh, partnern väl dör och skärmen blir svart händer något ofattbart. Då spelet saknar ett fungerande checkpointsystem blir jag tvungen att börja om banan på nytt. All tid och allt arbete som lagts ned måste jag återupprepa. Mitt spelande känns meningslöst när jag ändå förr eller senare igen måste ta tjuren vid hornet med alla frustrationsmoment som uppstår under resans gång.
Slå dig fram i ett folktomt Paris
Väl framme i Paris är det dags att bli bekant med motståndsrörelsen. Förvåningen blir stor när narrativet helt plötsligt ändras till ett sidouppdragsquest istället för en storydriven shooter. En karta presenterar uppdragen som ska bockas av ett efter ett. Handlar uppdragen inte om fritagningar så är det sabotage eller diverse avrättningar av naziledare. Tyvärr är det här som spelet tappar fokus och blir något helt annat än vad marknadsföringen ger sken av. Efter avklarat uppdrag skickas jag till ut till samma områden som jag tidigare besökt.
När spelstrukturen åter blir mer linjär återfås den röda tråden som håller ihop berättelsen. I filmsnuttarna broderas handlingen ut där vi får lära känna karaktärerna och deras personligheter. Jessie (Jess) är hetlevrad medan Zofia (Soph) är mer åt det eftertänksammare hållet.
Det märks tydligt att Wolfenstein: Youngblood i grunden är en korridorsskjutare. Bandesignen är traditionellt generisk med samma byggnader och uppsättningar till höger och vänster. Om jag inte är helt ute och cyklar tror jag att Arkane Studio har hämtat inspiration från Dunwalls arkitektur i Dishonored. Likt en Tarzan svingar jag mig mellan terrasserna och lootar föremål i mängder, speciellt mynt och ammunition i stora lass. Men det som verkligen gör mig besviken är frånvaron av stadsliv.
Om Dunwall lyckades uppbåda lite civilt stadsliv så är miljonstaden Paris desto mer skrämmande tom på invånare. Hela staden känns som en själlös militariserad bunker som enbart hyser samma klonade masskopior från de tidigare föregångarna (som dessutom poppar upp överallt i parti och minut). Paris hade en motståndsrörelse som jobbade tillsammans mot tyskarna under den verkliga ockupationen. Var syns den i spelet och varför involveras den inte i högre grad med syrrornas korståg? Kanske är det för mycket begärt att kräva extra arbete för den sakens skull men det hade åtminstone ingjutit lite liv i spelupplevelsen.
Fälla tre pansargubbar med tre olika vapen samtidigt – lycka till!
Vapenfloran skiljer sig inte nämnvärt från sina föregångare. Det är pistolen, maskingevären, hagelgeväret och de stationära puffrorna. Arsenalen kan uppgraderas för pengar som spelaren samlar in under uppdragen, tillsammans med powersuiten som även den kan uppgraderas med diverse förmågor. Trots det magra utbudet gör skjutjärnen fortfarande sitt jobb. Armar och ben flyger i luften, huvuden sprängs och kroppar massakreras till minsta atom. Men det hade ändå inte skadat med par extra nyheter i vapenskåpet. Det är trots allt samma skrot som återvänds från Blazkowiczs ungdomliga dagar, trots den långa tidsskillnaden.
En liten nyhet är fiendens sköldsystem. Varje fiende har en livmätare tillsammans med en sköld som visas i vita symboler. Samma symbol visas med det vapen som spelaren har för tillfället. Tanken från utvecklarna är att para ihop ”rätt” sorts vapen till varje fiende. Kruxet är att detta blir ohanterligt i stridens hetta när olika vapen ska halas fram vid lämpliga tillfälle. Dessutom med tillräckligt mycket ammunition för att möta alla anstormade horder på en och samma gång – utan att spelet ger dig detta!
Gissa min stresspuls när jag snabbt måste byta gevär för att fälla en jättegorilla och sekunden senare slänga fram en annan då kalibern är anpassad för just den fiendetypen. Notera också faktumet att vapnen är olika balanserade, vilket innebär att pistolen blir mer kraftfull än hagelgeväret beroende på fiendetyp och dess sköld.
Detta är ett exempel på dålig speldesign som görs utan eftertanke i en iver att framstå som nytänkande. Sköldsystemet, den obefintliga AI:n och obalansen i vapenfloran blir alla onödiga irritationsmoment (tillsammans med den tyska gräshoppssvärmen) som begränsar mitt spelande.
Co-op briljerar men räddar inte helheten
Den största behållningen är ändå co-op-systemet. Det är otroligt roligt och socialt att hålla sig ajour med sin mänskliga partner om hur uppdragen ska tacklas. Att samtala om spelet blir i sig en mindre recension där brister och styrkor noggrant luftas och analyseras. När striden nalkas kan den planerade manövern praktiseras, antingen under uppspelta rop eller i mer lättare former.
Ett litet aber är att systrarna inte är involverade djupare i spelupplägget. Det hade varit trevligare om Jess och Soph hade fått mer åtskiljande egenskaper som påverkat spelandet i högre grad. Nu är duon enbart två jämbördiga parter som ”peppar” eller öppnar dörrarna åt varandra. Det är synd att Machinegames och Arkane Studios inte fördjupat konceptet och tagit ut svängarna lite mer.
Wolfenstein: Youngblood är inget dåligt spel men det är mediokert rakt igenom. Spelets brister gör att tempot ibland blir störningsmoment. Någonstans borde Machinegames och Arkane Studios ha förhandstestat sitt verk och insett vad som borde ha korrigerats. Trots glädjen i co-op-systemet visar titeln att det är en blek kopia i förhållande till farsgubbens bravader.
Engagemanget är stundvis frånvarande och ofta får jag fråga mig själv vad jag egentligen sysslar med. Det överdrivna våldet sitter där det ska men utöver det står kejsaren naken innanför pansarskruden. Jag gissar att satsningen ska ses som lite extra underhållning inför den kommande trean. Så synd att den energin inte användes där istället.
