Xenoblade Chronicles 2 är inte bara uppföljaren till Wii-titeln med samma namn, utan är sprungen ur en anrik linje av Xeno-spel. Med sitt ursprung i Tetsuya Takahashi och Xenogears från 1998, ligger ett stort ansvar och stora förhoppningar på Xenoblade Chronicles 2. Nu när serien introduceras för en potentiellt ny målgrupp på Nintendos framgångsrika konsol är förväntningarna extra stora på Takahashi och hans studio Monolith Soft.
Den gamla skolan
Monolith Soft är ambitiösa spelskapare vars storslagna produktioner tenderar att växa ur kläderna fort. Xenogears var så grandiost att det i slutändan fick skrota gameplay i slutet och istället avrunda med djupa filosofiska diskussioner. På liknande sätt fick den spirituella uppföljaren Xenosaga bantas från en serie på sex delar till en trilogi. Deras ambition och episka manus har gett dem många trogna fans världen över, men inte särskilt stora finansiella vinningar. Med åren har dock Monolith blivit bättre, något som de visade 2010 med Xenoblade Chronicles till Wii och nu med uppföljaren.
Xenoblade Chronicles 2 följer utan tvekan Monolith Softs hantverkstradition. Det är ett extremt stort spel, med många sidouppdrag och en lång story. Under äventyrets gång möter du flertalet karaktärer, dansar tango med skurkar och levelar upp dina kämpar. Action, humor och dramatik blandas tillsammans med animekonventioner och filosofi från 1600-talet. Allt i ett makligt tempo. Och tempo är det essentiella här, då inget i Xenoblade Chronicles 2 känns jäktat. Precis som dåtidens japanska rollspel (Shining Force, Final Fantasy och Dragon Quest för att nämna några) tar Chronicles 2 sin tid för att lägga grunden för karaktärer och story.
Precis som Xenoblade Chronicles 2 ska jag ta mig tid med denna recension. Spelet är mekaniktungt och kräver en del förklaringar och du som läser förtjänar en ingående utvärdering av spelet. Så hämta en kopp te och sätt dig ner.
Vill du istället hoppa direkt till sammanfattningen kan du scrolla ner till ”Luftslottet som håller sig uppe”.
En pojke och sitt svärd
Rex är en snäll pojke som är snabb till att försvara sina vänner.
Xenoblade Chronicles 2 handlar om ynglingen Rex som är en föräldralös skrotsamlare. När äventyret börjar lever han ensam på ryggen av en drake han kallar farfar. Tillsammans lever de ett relativt bekymmerslöst liv medan världen omkring dem bokstavligt talat rasar. I Rex värld har jorden gått under och mänskligheten bor på gigantiska varelser uppe bland molnen. Men dessa varelser har på senare tid av oförklarliga skäl börjat dö ut, vilket leder till att de mäktigaste nationerna i världen börjar rusta upp.
Kampen om överlevnad får diverse lösaktigt folk att greppa efter makten och Rex anlitas av en organisation för att hjälpa gräva upp en värdefull relik. Den här reliken visar sig vara det mäktigaste svärdet världen skådat, en så kallad Aegis. Rex råkar av en händelse bli sammanlänkad med vapnet som också visar sig vara en ung kvinna vid namn Pyra. Pyra räddar Rex liv och i gengäld lovar han att ta henne till paradiset Elysium – Livets träd.
På resans gång får de lära känna fiender som är ute efter Pyras krafter och vänner som vill hjälpa dem. Samtidigt som tilliten växer mellan dem utvecklar de även känslor för varandra. Men är känslorna sanna, eller är de bara en konsekvens av deras relation som svärdsbärare och vapen?
Xenoblade Chronicles 2 är en tonårsberättelse med stänk av pojke-möter-flicka. På senaste tiden känns det som att allt jag gör är spel där din hemstad brinner ner i början eller rymdskeppet du reser med kraschar (men vänta, det är ju allt jag någonsin gjort). Ibland vill jag göra någonting nytt.
-Tetsuya Takahashi
I Xenoblade Chronicles 2 är dina karaktärer så kallade Drivers, människor med fallenheten att knyta band med mystiska varelser kallade Blades. Blades är manifesterade vapen som skänker sina krafter till människan de är bundna till. Samarbetet mellan dem gör ofta människorna till mäktiga och inflytelserika individer.
Självständigt samhörig
Xenoblade Chronicles 2 är en uppföljare som står på egna ben, det vill säga att du inte behöver tidigare kunskaper om serien för att ta del av spelet. Chronicles 2 delar däremot många teman med båda sina föregångare. Det allra tydligaste är de stora världarna.
De olika varelserna du besöker är enorma och har distinkta miljöer och invånare som ger dig en varierad upplevelser. En plats har grönskande fält och dalar, en annan sandiga ödemarker. En plats utspelar sig till och med inuti en valliknande varelse, vars hud är genomskinlig på vissa ställen. Vad som är fascinerande med destinationerna är att du på många platser kan skåda varelsens olika kroppsdelar. På en kan du se dess vingar sträcka sig ut över horisonten, vingslagen böljande mjukt över molnen. Vyerna får dig oftast att känna dig väldigt, väldigt liten men även som en del av något mycket större.
Berget ni ser är själva verket halsen och huvudet av titanen Gormott.
En annan aspekt Chronicles 2 delar med sina föregångare är de komplexa mekaniker som lägger grunden för hela spelupplevelsen. För den oerfarne kan Chronicles 2 verka avskräckande. Det är mycket som händer under striderna och underhållsarbetet förläggs bland många menyer. Men mitt i röran finns det en klarhet och ett djup som överträffar de flesta andra rollspelen från i år. Problemet är bara att du inte får jäkta genom det, utan ta dig tid att bekanta dig med varje funktion och utforska deras samband.
1, 2, cha cha cha
Likt andra rollspel är Chronicles 2 centrerat kring strider men precis som med liljor tar det en stund för stridsmekaniken att i spelet att blomstra. Grunden i striderna är dess MMORPG-aktiga auto-attack som anfaller fienden rytmiskt helt på egen hand. Därtill har du speciella attacker, så kallade Arts. Arts laddas upp genom auto-attacker som i sin tur laddar upp Blade Arts, starkare attacker med elementala egenskaper. Visst låter det simpelt, men kärnan i varje strid är takten i auto-attackerna. Låt mig förklara.
Mycket information att hålla koll på under strid.
Aktiveras en Art i samma sekund som en auto-attack träffar gör den mer skada och laddar upp Blade Art snabbare. Även Blade Arts gör mer skada om de aktiveras efter auto-attacker. Så för att vara effektiv i strid måste du hänga med i stridstakten. Lägg därtill att Arts och Blade Arts kan länkas samman med andra närvarande stridskamraterna, att de har särskilda effekter på fiender och specifika kriterier för extra skada och du har en avancerad dans som kräver att du är vaken varje sekund. Och nu har jag inte ens nämnt alla de olika vapentyperna och deras unika takter, att du kan växla Blades mitt i stridens hetta, fiendesvagheter att utnyttja, Break-funktionerna, vikten av Chain Attacks och Elemental Orbs!
När du läser det kan det låta onödigt komplicerat, men det bidrar till ett djupt system som gör striderna underhållande även efter hundra timmar. Dessutom gör Xenoblade Chronicles 2 ett fantastiskt jobb med att introducera varje del i stridsmekaniken när det blir aktuellt. Nya aspekter av striderna introducerades för mig så långt som 60 timmar in i spelet. Det kan verka befängt, men det är ett genidrag för ett så invecklat system. Du får tiotals timmar på dig att bemästra föregående tekniker, levela dina karaktärer, utforska och exploatera systemet innan nästa lager introduceras och motiverar dig att ta dina strategier till nästa nivå.
En nackdel är att Monolith Soft valt att inte lagra dessa tutorials på en plats där du kan komma åt dem senare. Du får ett tillfälle att läsa dem, sedan måste du lägga dem på minnet. Visst är det möjligt att köpa information och ledtrådar från så kallade Information Brokers ute i världen, men dessa är långt från lika detaljerade som tutorials. Förhoppningsvis är det här något som Monolith fixar i en framtida patch.
En erfarenhet rikare
Xenoblade Chronicles 2 kräver att du lär dig alla teknikerna då spelets senare halva är utmanande, med bossar som knappt går att besegra utan att dra varenda kort i skjortärmen. Det kan till och med bli så att du känner dig tvungen att gå ut i skogen och grinda lite exp från monster först. Men till skillnad från tidigare Xeno-spel är grinden inte lika jobbig i Chronicles 2. Monolith har valt att dela upp intaget av exp i två separata pooler.
Att öppna Blade-kristaller är som att öppna lootboxes, bara det att de är gratis.
Den primära delen av exp kommer från besegrade monster. Beroende på hur mycket du slåss mellan varje händelse i storyn kan svårigheten bossar emellan se olika ut. Det finns många monster i Chronicles 2 och det är inte alla gånger du kommer palla att hugga dig fram. Då är det istället fördelaktigt att ta tag i några sidouppdrag, då dessa inte bara belönar dig med användbar loot, utan även sekundär exp. Den sekundära exp lagras separat och kan användas vid behov när du vilar på ett vandrarhem. Upptäcker du att motståndet är för svårt, räcker det oftast med att göra ett par sidouppdrag och sedan slagga en natt för att komma upp i en bra nivå.
En bit in i äventyret låser du upp möjligheten att skicka dina överblivna Blades på uppdrag medan du gör annat. Dessa Mercenary Missions levelar inte bara upp dina Blades, utan ger dig även guld och exp.
Jag själv betade av sidouppdrag i samma veva som jag gjorde storyn och innan jag visste om det hade jag lagrat tiotals levelar i exp. Systemet motiverar spelare att spendera tid med berättelser vid sidan av storyn (några sidouppdragen är faktiskt bra) samtidigt som det skapar en möjlighet för skickliga spelare att styra över svårighetsgraden. Tyvärr innebär det att du kan komma i kontakt med de mindre stimulerande uppdragen.
Monolith Soft planerar att implementera en lättare svårighetsgrad för att underlätta för spelare som först och främst vill uppleva storyn.
Socioekonomi
Den tunga mekaniken stannar inte vid striderna och karaktärsutvecklingen, utan sträcker sig till byarna och städerna i världen. Varje bosättning har en utvecklingsnivå, så kallar Development Level, som ökar desto fler sidouppdrag du gör i regionen. Utvecklingsnivån styr vad föremålen i affärerna kostar, vilka sidouppdrag som är tillgängliga och om det går att investera i butiker. De första är ganska självsägande, men investeringar i butiker är lite grumligare. Köper du en butik kan du få passiva bonusar som i längden kan bli avgörande för din framgång. Detta är allt från hur snabbt du springer till hur mycket liv du återhämtar i strid. Du investerar i en butik genom att köpa loss ett avtal som blir tillgängligt efter att du handlat ett visst antal föremål från dem, samt när en viss utvecklingsnivå är nådd.
Hela funktionen är frivillig, men bidrar till att världen känns mer sammanhängande och meningsfull. Dina insatser påverkar staden på ett märkbart sätt, inte minst genom att priserna sjunker, utan även på de berättelser som utspelar sig. Jag följde flera invånares resor och liv i samband med att deras hemstäder fick det bättre. Även om jag inte kan säga att alla berättelser var minnesvärda, fanns det ett par som verkligen lämnade efterklang hos mig.
Från hentai till Nintendo
När det gäller Pyra reflekterar inte det inre och yttre särskilt väl, överhuvudtaget.
Vad många inte vet är att art designers i japan oftast börjar sina karriärer som hentai-tecknare. Så är även fallet med karaktärsdesignern för Xenoblade Chronicles 2, Masatsugu Saito. Det räcker med att kasta en blicka på den centrala kvinnliga karaktären Pyra för att börja ana oråd. Sexiga karaktärer i spel är inte direkt uppseendeväckande, men Pyra sticker ändå ut. I en tid då spelare och spelskapare börjat bli mer kritiska är Pyras design ett långfinger till allting progressivt.
Undersöker man Saitos tidigare verk känner man direkt igen Pyra som en av hans skapelser. Fixeringen på rumpa och bröst är genomgående i hans framträdande alster, egenskaper även Pyra får bära. Iklädd en metall-BH med neonbelysning, latextrosor och inte mycket annat är det lätt att missta Pyra för en karaktär ämnad för en animerad porrfilm. Bortsett från att hon uppenbarligen är skapad som ett objekt för åtrå (vilket komiskt nog förstärks av att hon dessutom är ett ”svärd”) är det svårt att ta henne på allvar. I tid och otid fokuserar kameran på hennes kropp och får stämningen i många scener att tappa effekt. Dessutom klär hon inte i, ja vad man nu vill kalla det hon har på sig. Pyra är en timid och godhjärtad person som inte alls passar som sexig. Monolith Soft har haft ett enda mål med Pyras design, att locka hormonstinna tonåringar och personer som beter sig som hormonstinna tonåringar. Hon är inte bara manifesteringen av ett domedagsvapen, hon är manifesteringen av mantrat ”sex säljer”.
Pyra är långt ifrån den enda karaktären i Xenoblade Chronicles 2 som till utseendet är sexuellt laddad. I stort sett alla kvinnliga Blades är designade med det ändamålet.
Jag vill upprepa att många konstnärer tyvärr börjar sina karriärer som hentaitecknare innan de får möjligheten att arbeta ”öppet”. Att Masatsugu ofta använt sig av pseudonymen Saitom i hentaivärlden visar på att han vill skilja på sina karriärer. Anmärkningsvärt, men i slutändan meningslöst när symboliken färgar av sig.
Konservatism
Förutom de stagnerade genusnormerna ärver Xenoblade Chronicles 2 en del spelmässiga kvarlevor från äldre generationer. Till exempel så är invånarna i spelet generiska papperskopior av varandra, hälften av dialogerna är pratbubblor där huvudkaraktärernas svar upprepas; det finns ingen auto-save; svårighetsgraden känns ibland artificiell där fiender har orimligt mycket liv; karaktärerna pratar i munnen på varandra under strid; vissa uppdrag är låsta bakom karaktärsegenskaper vilket tvingar dig att spela med figurer du inte vill använda; och animationerna är överlag stela. Egentligen är det inte ett ekonomiskt problem, utvecklarna har troligtvis resurserna och kunskapen att göra bättre. Det här ligger helt enkelt i den japanska spelkulturen, en tradition av dessa funktioner. Ungefär som hur alla svenskar gillar adventskalendern varje år trots att de suger rent produktionsmässigt.
Krutet ligger istället på stämningen. Det är tydligt att Monolith Soft vill berätta en storslagen story i en lika storslagen värld. Platserna du besöker är fantastiska och känslan som uppstår är oftast sådär mysigt magisk. De tonårsdilemman som förmedlas är många gånger spot on, där emotionella svallvågor sköljer över scenerna. Och hur ofta får du springa runt i innanmätet av en varelse, flyga runt på ett hav av mol och filosofera i samma banor som John Locke? Det är därför synd att en massa interaktivt skrot stör upplevelsen.
Vyerna är att dö för.
Ett äventyr att ta med sig
En stor behållning med Nintendo Switch är att kunna ta med sig spelupplevelsen utanför hemmet. Xenoblade Chronicles 2 är ett spel som i normala fall inte lämpar sig på portabla enheter. Det är ett långt spel utan några naturliga avbrott. Men tack vare Switchens sömlösa hopp mellan spelläge och sömnläge, gör det inget.
Xenoblade Chronicles 2 gör sig däremot bäst i stationärt läge. Då blir upplösningen behaglig och UI lagom stor. I portabelt läge skalas upplösningen ner och kan upplevas som grynig, samtidigt som användargränssnittet blir aningen för stor, och informationen som förmedlas på skärmen lite för skrymmande. Det är inget som förstör helheten av upplevelsen, som i portabelt läge håller i ungefär två, tre timmar i stöten, men jag föreslår att Xenoblade Chronicles 2 upplevs mestadels stationärt.
Luftslottet som håller sig uppe
Xenoblade Chronicles 2 är ett spel som är svårt att värdera högt, samtidigt som det är svårt att rata. Det finns tydliga brister i spelets design som skär sig mot vad vi förväntar oss av moderna spel. Men det finns också en inneboende ström av gammaldags kvalitet som skiner genom. Det är ett spel som kräver spelarens investering och som i gengäld ger ett dramaepos olikt västerländska rollspel.
Dessvärre är det mycket skrot i den omkringliggande designen som härstammar från äldre storheter. Menyn är väldig och svårnavigerad och leder till att underhållsarbete på dina karaktärer tar mycket längre tid än vad som kan anses nödvändigt, även om du vänjer dig. Den värsta boven är kartan som är svårtolkad och inte går att komma åt på ett knapptryck – och med en så ofantligt stor värld att utforska, är en lättillgänglig och begriplig karta nödvändigt.
Den som vill ge sig in i Xenoblade Chronicles 2 måste vara beredd på att spelet har en långsam start, i vilket den bygger upp världen och karaktärerna (inte helt olikt populära animeserier). Sakta men säkert får den dock upp momentum och innan du vet ordet av det sitter du där och kommer på dig själv med att ha roligt. Att titta på en deg som jäser kan vara tråkigt, men den färdiga limpan bjuder på smaksensationer som är svåra att från början utröna ur den bleka och kladdiga smeten.
Vågskålarna är avvägda och jag har känt efter hur min föreställning av spelet är, både under spelets gång och nu efteråt. Tyvärr får jag inte rätsida på mina känslor. Å ena sidan finns det så mycket torftigt med Xenoblade Chronicles 2, å andra sidan har jag så himla kul med det. Världen är vacker och jag vill hela tiden stanna upp och supa in miljöerna; den ostiga storyn drar med mig trots att jag tycker den är pinsam; och stridssystemet är fruktansvärt kul. Ska jag vara helt ärlig så vande jag mig med spelets ”brister” efter ett tag och såg dem inte längre som lika allvarliga (se hur jag skriver brister inom citationstecken). Jag vill hela tiden spela mer Xenoblade Chronicles 2 även om det inte är världens bästa spel.
Betyget är baserat på spelet som helhet och reflekterar vad en konsument med försmak för just japanska rollspel kan tänkas uppskatta.
