Utvecklarna Playtonic har inte stuckit under stolen med vad som har varit inspirationen; 3D-platformsspel/maskotspel från 90- och tidigt 00-tal. Det är inte heller speciellt förvånande, för en stor del av Playtonics team är gamla rävar från Rare och det märks. Yooka-Laylee dryper av en nostalgisk känsla som starkt påminner om Banjo-Kazooie, Donkey Kong 64 och till och med Conkers Bad Fur Day. Yooka-Laylee är på många vis som en smaskig milkshake med allt det goda som gjorde 3D-platformsgenren så speciell.
Våra härliga hjältar! Laylee är underbar och Yooka är inte så dum han heller.
Bland kameleonter, fladdermöss och fjärilar…
Yooka-Laylee handlar kort och gott om om den godhjärtade kameleonten Yooka och den kaxiga fladdermusen Laylee. De bor i ett häftigt piratskepp som de renoverat och där lever de livet utan större problem… tills en dag då Laylees bok plötsligt flyger iväg. Duon jagar efter boken och ganska snabbt upptäcker de att det giriga biet Capital B och hans kompanjon Dr. Quack har stulit boken. Skurkarna ligger bakom inte bara en, utan flera bokstölder. De verkar dessutom ha värre planer i görningen. Självklart kan inte våra hjältar sitta stilla. De bestämmer sig för att rädda dagen!
Det slutgiltiga målet är alltså att sätta stopp för Captial Bs planer, men Yooka-Laylee är verkligen ett spel där resan är målet. Det är ett spel som går ut på att samla saker, till exempel guldiga sidor från Laylees bok, fjädrar eller spöken. Samtidigt utforskar du stora världar och löser pussel. Då och då stöter du på en riktig fuling till boss, men det blir aldrig riktigt svårt. För de flesta som spelat ett 3D-platformsspel så bör det mesta kännas bekant, men Yooka-Laylee gör ett bra jobb med att få konceptet att kännas roligt och det märks vart spelets rötter kommer ifrån. När ett spel lyckas med att få något som är som hämtat från 90-talet att kännas nytt så gör det något rätt.
Karaktärerna som vi möter under vår resa är helt klart en av spelets höjdpunkter. Det är de som står för en stor del av humorn och ordvitsar flyger till både höger och vänster. I de flesta fall så har de en minnesvärd och klockren design, med ett eller två undantag (Ja, jag tittar på dig, Vendi. Mardrömmar är bara förnamnet!). Våra skurkar är sådär härligt onda och lagom knäppa samtidigt som våra hjältar är godhjärtade och hjälpsamma… Ja, kanske inte Laylee då. Hon ett as som spottar ur sig sarkasm och spydigheter och det är underbart.
Capital B och hans underhuggare Dr. Quack. Och ja, det där är en anka i en tuggummiautomat.
En nygammal vals
Världarna vi får besöka är vackra, stora och fyllda med hemligheter, pussel och galenskap. Grant Kirkhopes minnesvärda musik passar Yooka-Laylee som handen i handsken och gameplayet påminner mycket starkt om de gamla Rare-spelen från Nintendo 64-eran. Du springer, hoppar och låser upp nya talanger allt eftersom. Talangerna används såklart för att lösa fler pussel och för att ta sig vidare till olika platser i de olika världarna och när man väl låser upp dem så känns det värt det. Spelet är väldigt bra på att belöna spelaren och det känns ofta värt att samla på sig alla fjädrarna eller en extra sida.
I varje bana kan du få chansen att förvandla dig till olika saker, så som en helikopter eller en båt. Jag hade gärna önskat att de olika förvandlingarna hade fått större utrymme. De är kreativa och bryter mot det vanliga mönstret. Det känns lite som en miss att de bara används för att få tag på en eller två sidor i varje värld.
Även andra problem bubblar under ytan. Kameran känns seg och är inte direkt lättstyrd. Vid ett tillfälle lät jag min sexårige systerson spela lite, men ganska snabbt fick jag tillbaka kontrollen just pågrund av kameran och jag förstår honom verkligen. Under vissa pusseldelar av spelet blir kameran rent av en orörlig fiende och jag har tappat räkningen på alla de gångerna jag har ramlat ner från plattformar på grund av kamerastrul.
Gameplayet känns bra i övrigt och Yooka och Laylee är lätta att manövrera. Talangerna är enkla att lära sig, men med det sagt så finns det också en del av spelet som är så horribel att jag är nära att kasta handkontrollen in i väggen. Jag pratar om de hemska gruvvagnssektionerna. De är orättvisa, utmanande på helt fel vis och bjuder bara på en käftsmäll av frustration och gnisslande tänder. Gruvvagnssektionerna fungerade till och med bättre i Donkey Kong 64… och även där var dem de sämsta delarna i spelet. Man kan då fråga sig hur en sådan linjär del av spelet kan vara så svår/orättvis och svaret är ”hopp”. Under dessa delar av spelet måste du hoppa med gruvvagnen, samla ett visst antal diamanter och undvika hinder, men eftersom du inte direkt kan stanna så måste du pricka in allt helt rätt. Väldigt sällan finns det marginal för minsta fel. Hoppar du en fjärdedels sekund för tidigt? Ja då kanske du råkar hoppa ner för ett stup och får göra om hela skiten. Have fun.
Louise skulle skriva något fyndigt om denna bild men skrek av fasa och sprang iväg när hon fick syn gruvvagnen.
Ett hopp om framtiden
Yooka-Laylee bjuder oss på ett nostalgiskt äventyr, men lyckas ändå kännas nytt och spännande i dagens spelklimat. Det är inte ofta vi ser ett 3D-platformsspel som inte har ”Mario” i titeln. Playtonic gör kanske inte ett spel som utmanar rörmokaren i blåställ, och det behöver de inte göra heller. Det är något vi sett förr, men det är också något helt unikt. Yooka-Laylee är både minnesvärt och roligt. Det är uppföljaren till Banjo-Kazooie som vi har väntat på, samtidigt lyckas utvecklarna att få det hela att kännas fräscht. Hade det inte varit för kamerastrulet och en eller två missar i gameplayet så hade det här kunnat vara en riktig fullpoängare. En sak är säker; jag väntar med spänning på vad Playtonic kommer hitta på i framtiden.