För fyra år sedan släpptes Valiant Hearts: The Great War. Yoan Fanise samarbete med Ubisoft gav oss ett unikt spel baserat på brevväxlingar från första världskriget. Det var ett charmigt litet spel som levererade en känslofylld käftsmäll och påminde oss om en del av vår historia som börjat falla i glömska. 11-11: Memories Retold är på många vis likt Valiant Hearts. Båda spelen är Yoan Fanises passionerade kreationer, men denna gång är det Aardman Studios och Bandai Namco som hjälper till på traven. Tillsammans lyckas de ge oss ännu ett oförglömligt spel om en fruktansvärd tid i mänsklighetens historia, präglat med känslor och kreativitet.
En kamera och en penna
11-11: Memories Retold utspelar sig under sista delen av första världskriget. Vi får se kriget ur två personers synvinkel: den kanadensiske fotografen Harry och fabriksarbetaren Kurt. Naive Harry värvas till kriget som krigsfotograf, blir lovad säkerhet och hoppas kunna imponera på sitt hjärtas dam. Kurt upplever varenda förälders mardröm när hans son försvinner efter en hemsk strid och tar värvning för att hitta honom. Vi får följa Harry och Kurt under två års tid fram till krigets slut och det är historier med misströstan och elände, men också hopp. Harry fotograferar under hela sin resa och lyckas dokumentera allt från den pompöse militären som rekryterade honom till fiskmåsar och andra soldater. Kurt skriver brev hem till sin familj och kan välja att ljuga för sin lilla dotter för att dölja den mörka sanningen. Det finns en valfrihet i bådas perspektiv som avgör hur spelet kommer att sluta.
Hur man än vänder och vrider på 11-11: Memories Retold så ser det ut som en vacker tavla
Penseldrag och stelhet
Spelet är producerat i samarbete med Aardman Studios, som kanske är mest kända för sina claymationfilmer med Wallace och Gromit. Deras kreativa handlag är tydligt i spelet även om det är helt olikt stilen på deras filmer. Grafiken påminner om en vackert målad tavla med tunga penseldrag, fina färger och kontraster. Det är ett nästan filmiskt berättande över spelet och det drar sig inte för att knäa dig i magen med känslor och drama. Att styra Kurt genom tågvagnar fulla med soldater, med vår vetskap som spelare att de flesta av dem inte kommer att komma hem igen, känns bittert och är en av de scenerna som kommer att stanna med mig ett långt tag. Det är så fint att man nästan missar de stela kroppsanimationerna, de ickeexisterande ansiktsanimationerna och de löjligt detaljlösa miljöerna. Nästan. Med det sagt så hjälper grafiken att höja stämningen eftersom det aldrig drar fokus från det som spelet vill förmedla. I bakgrunden spelas hjärtskärande melodier och röstskådespelet (med bla. Frodo själv, Elijah Wood, i rollen som Harry) är helt perfekt. Det finns alltså en del småbrister, men när resten är så välutfört är det svårt att klaga … fast det hade varit kul att se ansiktsuttrycken på alla karaktärer vi möter under spelets gång.
11-11: Memories Retold är kanske inte ett spel för alla. Spelmekaniken är mer Telltale än Call of Duty. Fokuset ligger på personerna och deras berättelser – inte på bombastiska strider. I stället får vi styra Harrys kamera och välja vad Kurt ska skriva. När vi inte gör det så är det spakar som ska dras i, lådor som ska puttas och enkla pussel som ska lösas. Det är enkelt och finurligt, men med 11-11: Memories Retolds korta speltid blir det aldrig riktigt tråkigt. Däremot finns nog de som inte har tålamodet för ett spel som detta.
Bästa säljargumentet: Du får spela lite som en katt och en fågel!
Något viktigt
11-11: Memories Retold är kanske inte årets bästa spel, men det är ett spel som stannar kvar, som är värt att spela och som är olikt allt annat jag har spelat i år. Det är ett spel som är viktigt och som lyckas leverera sitt budskap utan att det blir plumpt eller pretentiöst. Det kanske inte lyckas leva upp till Valiant Hearts nivå och saknar en del av sin inofficiella föregångares charm, men oavsett om du gillar eller bryr dig om historia eller inte så är 11-11: Memories Retold ett spel du bör uppleva åtminstone en gång.
