Den här recensionen är sannolikt kortare, senare och mindre positiv än vad A Way Out egentligen förtjänar, men så kan det gå – alla spel passar inte alla recensenter. Och den som har en känsla av att sitta inne med ”impopular opinion” drar sig eventuellt för att skriva fram sitt hjärtas mening. Men vi tar det från början.
Spelets ”hjältar” Leo och Vincent visar sig ha en del gemensamt.
A Way Out är ett svenskt indiespel, lanserat genom EA Originals (precis som Fe, som jag recenserade nyligen). Bakom det hela står Josef Fares, som ju är mer känd som filmregissör, men som också vunnit ära och berömmelse i spelsammanhang med Brothers:A Tale of Two Sons som tog världen med storm för några år sen.
Storyn kretsar kring två fängelsekunder med varierande grad av ansiktsbehåring, som blir cellgrannar på ett stereotypt amerikanskt fängelse, komplett med elaka vakter, jeansskjortor och gym på gården. Tidpunkten är oklart halvsent 1900-tal, tror jag, med tanke på de präktiga polisongerna som figurerar. Ganska raskt står det klart för dessa herrar att de skulle behöva rymma från fängelset för att fixa lite grejer, och måste samarbeta för att åstadkomma det hela.
Att spelets framtoning är väldigt filmisk är kanske inte någon överraskning
Och det är väl det som är spelets största poäng kan jag tycka – att man måste spela två tillsammans. Det finns inget singleplayer-läge. Jag och min medrecensent lirade split-screen med tangentbord och handkontroll, men det är också möjligt att spela online, vilket torde ge en annorlunda upplevelse eftersom man inte sitter i samma rum.
Spelets övriga komponenter, som ljud, grafik, dramaturgi, kontroller och så vidare, går inte riktigt att anmärka på. Det är klanderfritt, eller fungerar åtminstone i enlighet med kraven. Spelandet känns emellertid mer som en interaktiv film än ett spel för två. Tyvärr är vi inte det minsta hänförda, förtrollade, lockade eller ens måttligt intresserade. Efter mindre än en timme känner vi att vi behöver stänga av för att undgå tråkdöden. Det är därför oklart för oss ifall spelets story börjar bli mer lik ett spel eller fortsätter vara en helt linjär tingest där varje knapptryck föregås av ett tips.
Karaktärernas och spelarnas upplevelser är uppdelade i två
För någon som uppskattar fängelsegrejen, som gillar när det är lite gritty, som har pannben nog att ta sig förbi de första infodumpande kapitlen, och som inte hellre vänder sig till litteraturen för en story med djup, så är det här säkert ett perfekt spel. För en sån som mig, som hyser kraftig ovilja mot historier med fängelser, socialrealistiskt elände och flerbottnad mänsklig tragik, är det förstås ospelbart. Och nu har jag inte gjort några efterforskningar att tala om, men om det skulle vara så att världen blir öppnare och mindre tipsig efter ett tag så måste det ses som ett misslyckande från kreatörerna att det behövs så eländigt lång tutorial, något som jag även tidigare utgjutit mig över.
Följaktligen hoppas jag att det är mej det är fel på, och inte A Way Out, men vi står för långt ifrån varann för att kunna kompromissa ihop något här, och det är synd, för det här med två spelare som måste samarbeta är onekligen ett väldigt lockande koncept. Dock inte till vilket pris som helst.
