När jag såg trailers för Agony var det svårt att inte se det som en ”poor man’s Scorn”. Jag såg trailers för båda spelen ungefär samtidigt och båda två är väldigt mystiska, skräckinspirerade spel. När jag (som den ultrafegis jag är) faktiskt blev intresserad av dem kanske de klumpades ihop på ett lite orättvist sätt. Oavsett så blev jag nyfiken på Agony och med sagda nyfikenhet mättad vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Ett försök som inte räcker till
När jag väl börjar spela märker jag under min första timme att det här känns som en karikatyr på Dante’s Inferno till PS3. Spelet var otroligt snyggt när det kom, med många blöta, glänsande texturer som gav liv till det helvete en befann sig i då. I Agony har de tagit det till nya nivåer, men inte uppgraderat grafiken avsevärt. Det glänser precis överallt, medan de är extremt mörkt överallt. Ljusmekanikerna med facklorna är spännande, men världen känns inte tillräckligt bra för mig. Det ger mig ingen inlevelse.
För er som inte vet det så är jag som sagt en ultrafegis när det kommer till spel. Att bli jagad är vanligtvis min kryptonit och spel som Dark Souls skrämmer mig mer än mycket annat, tack vare sin utmaning och inlevelse. Skräckspel går därför helt bort för mig i vanliga fall, då inlevelse är ett av de viktigaste elementen i dem. Agony har inte skrämt mig alls då det inte ger mig någon inlevelse. Karaktärsdesignen känns som ett hobbyprojekt, med samma ansikte på många av karaktärerna. Det ser bara fult ut och även om de ska ha beröm för att skapa den här världen finns det mycket att önska av karaktärsdesignen.
Tänk er att en madam från kassan på Konsum läser upp en text av byns emo/black metal band från åttonde klass. Tänk er att hon gör det med en plågad och ångerfylld röst, baserad på känslor hon inte kan relatera till. Tänk er att det är med det här ansiktsuttrycket.
Röstskådespelet är inte bra. Det låter som att (hittills) alla medverkande är ovetande om hur det går till. De har bara fått förklarat för sig vilken känsla de ska försöka härma. Sedan tog de första tagningen och körde på det. Att dialogen känns skriven av ett black metal-band från högstadiet hjälper inte. Det låter som samma stereotypa, själlösa röster vi kunde höra för tio år sedan. Kopierade ansikten men dåliga proportioner, tillsammans med ett mediokert röstskådespel gör det svårt för mig att få någon inlevelse i Agony.
Fanservice för tonårspojkar
Det är en hel del nakenhet i Agony. Jag har absolut inget problem med nakenhet i spel om den är berättigad. Du får en del naturlig nakenhet som innefattar både manliga och kvinnliga attribut, men det känns som att de går på premissen ”vi är i helvetet, så då måste vi ha med bröst!”. Dante’s Inferno gjorde detta på ett snyggt sätt när du befinner dig på lustens nivå. Det fanns en kontext. Det känns som att utvecklarna av Agony fastnade på den nivån av helvetet och fick för sig att det kristna fantasistället var synonymt med just kvinnlig nakenhet. Tillsammans med en överdrivet stönande kåtröst från Red Goddess(?) går det från att vara en naturlig del av spelet till kofotat och fjantigt.
Jag är en sån där fisförnäm person som vill ha inlevelse i spel. Och att flasha kvinnor av uppenbara skäl hjälper inte den inlevelsen. Jag vet hur de ser ut och nakenhet är vanligtvis inte något mytomspunnet för personer som hunnit leva ett tag. Tillsammans med ett gameplay som känns mer segt och begränsande än ett medvetet designval (som t.ex. i Resident Evil-serien) rycks jag ut ur upplevelsen. Det är en vanesak, men det känns som att du vadar genom sirap till en början. När spelet tar sig själv på så pass stort allvar förväntar jag mig lite mer fingertoppskänsla än så. Klagomålen till trots så finns det definitivt bra saker med Agony.
…som till exempel designen. Texturer och karaktärer är förfärliga lite för många gånger för att vara ett undantag. Men att se pyramidformade hål med enorma ögon, inramade i fingrar förlåter faktiskt en del.
En makaber design som ger intryck
När du vandrar genom den mardröm som är Agony får vi se väldigt många, häftiga miljöer. Väggar som besmyckats med långa rader av tänder, blodiga och organiska strukturer. Enorma händer och senor som skapar en härligt obehaglig atmosfär. Spelet erbjuder en skön tolkning av helvetet som jag gillar. För att hoppa tillbaka till de sexuella referenserna så finns det en del att ta av. Vi har dels äpplen som ser ut som en delad apelsin, fast mer…snuskig. De första demonerna du stöter på har stora, ansiktslösa huvuden som även de påminner om kvinnliga könsorgan. Det här känns mycket mer trovärdigt då det absolut inte upplevs som en sexualisering, snarare en Freudiansk tolkning, insmetat i kolsvarta mardrömmar.
För att vara ett skräckspel är det inte otäckt någonstans, men de spelmekaniker som implementerats är intressanta. Vissa demoner lockas av eld, så du måste välja om du vill se vart du går (och vara ett tydligt byte) eller använda facklorna som distraktioner för att ta dig vidare genom mörkret. Andra demoner måste du hålla andan i närheten av. Det finns även olika gömställen en kan använda sig av. Eftersom spelet är i förstaperson blir det mycket mer stressfullt när en gömmer sig. Du ser inte mycket av omgivningen och det blir rätt typ av stress som kickar in.
Skulle du bli taget av en demon (eller ta ett fatalt snedsteg) dör kroppen du befinner dig i. Du kan dock besätta de människor du möter här nere. Många av dem har en påse över huvudet, så du måste(?) avlägsna den för att kunna ta över deras kroppar om det skulle behövas. Det är en snygg second wind-mekanik som ger möjlighet att hoppa över vissa partier och ta genvägar som annars vore omöjliga.
En av de tandtunnlar du kommer uppleva. Det är en smart och originell design och definitivt en av höjdpunkterna i spelet.
Blandade känslor
Agony är inte ett dåligt spel. Det finns mycket värre saker därute, men samtidigt finns del spel som gjort det här mycket bättre. Om du hade en gräns för var standarden går inom genren är det definitivt ovanför den, men inte med mycket.
Om utvecklarna är en liten indiestudio är det förklarligt. Om detta är deras första spel blir utförandet så mycket mer förståeligt. Nu har Agony marknadsförts som en av de större, mer engagerade titlarna i år. Det känns då som att den PR-hype spelet fått inte är proportionellt med vad vi faktiskt får.
Om det här är det första spelet från en indiestudio är det riktigt bra. Imponerande, t.o.m. Men då spelet onekligen kommer jämföras med sina rivaler i samma genre kan jag inte tycka att det är mer än okej i det sammanhanget. Mina initiala intryck var väldigt ljumna och spelet drog aldrig in mig på det sätt ett skräckspel bör göra. När t.o.m. Dark Souls, som är ett action-RPG, höjer min puls avsevärt mer känns det dom att något saknas.
