Vi på Varvat har hållit Alwa’s Awakening under sträng bevakning ända sen en spelbar demoversion visades på Retrospelsmässan 2015. Redan då begrep vi att nånting bra var på gång. Och slutprodukten är mycket riktigt smarrig. Tre år har det tagit Göteborgsbaserade Elden Pixels att i egen takt framställa vad som mycket väl skulle kunna kallas ett modernt mästerverk. Att recensionen dröjt nästan en månad efter release beror kanske framför allt på att eder ödmjuke recensent må vara entusiastisk inför retrospel, men en numera ganska kass gamer (SMB I på under 15 minuter dock, i ungdomen), som behöver lite extra tid för att lyckas spela så långt i spelet att det finns nåt att skriva recension om.
På klassiskt manér berättas historien om ett trevligt land – Alwa – som varit ett mysigt ställe, men som på lika känt manér invaderas och ödeläggs av en ond onding och hans onda underhuggare. Efter en längre tid bestämmer sig det kuvade folket för att göra något och åkallar den TV-spelsälskande flickan Zoe från en annan dimension (alltså vår värld) för att leda kampen mot de onda.
Gameplay
Zoe har med sin trollstav synnerligen begränsad aktionsradie innan dess att hon får magier att grilla motståndare med. Och inte tål hon särskilt många träffar heller. Följaktligen ett spel där knappmosaren får stilla sig lite och börja planera sin framfart. I det här fallet är det något till och med jag kan tänka mig att göra, men för den impulsive finns det ett lagom antal savepoints så man slipper börja från början nånstans. (Klantar som undertecknad knappmosare har nytta av räknaren som håller reda på antalet dödsfall.) Med ickelinjär progression, en och annan tankenöt och karta över utforskad värld kan vi bocka av de sista punkterna på metroidvania-checklistan och succén borde vara ett faktum. Trevligt, för övrigt, med en kvinnlig spelarkaraktär utan att det behöver göras särskild grej av. Ganska ovanligt, även i dessa moderna tider. (Metroidvania är alltså en paraplyterm för spel med attribut liknande Metroid- och Castlevaniaspelen – plattformsäventyr med ickelinjär progression, karta, möjlighet till permanenta uppgraderingar och så vidare. Många av världens bästa 8- och 16-bitsspel ryms inom begreppet.)
Grafik och ljud
Kreatörerna har varit noggranna i sitt arbete med att ge spelet autentisk 8-bitsfeeling. Den trevligt chippiga musiken och den pixliga grafiken med max 32 färger per skärm känns definitivt trovärdig som ett sent släpp till Nintendo Entertainment System några år in på 90-talet. Storyn är rimlig, även om ett kritiskt öga kanske uppfattar en släng av svengelska snarare än traditionell engrish i introsekvensen. Kontroll-layouten på tangentbord kändes för undertecknad extremt avig, trots att två olika alternativ, med piltangenter respektive WASD erbjöds. Redigerbara kontroller har enligt uppgift lämnats till framtida uppdateringar, men fick utgå vid första release på grund av tidsbrist. Själv kunde jag inte spela ordentligt förrän jag bökat med att installera en PS3-kontroll. (Vilket förstås har den obeskrivliga fördelen att jag nu kan spela alla mina Steam-spel med retrosmak med kontroll istället för tangentbord.)
Jag älskar, älskar, älskar den här spelgenren, och hittar likheter med många av mina favoritspel, som Metroid, Mega Man 2, Shovel Knight (ja, man får räkna nya spel) och Rygar, för att nämna några. Elden Pixels gör det mesta rätt och får en superb slutprodukt med utmärkt bildspråk, bra tempo, och fin atmosfär som är betydligt mindre tungrodd för min gamla dator än vad många andra nya 8-bitsspel är. Det som tyvärr måste dra ner betyget för Alwa’s Awakening något är att den jättebra musiken inte är lika extremt jättebra som musiken i en del andra spel. Den jättebra atmosfären inte fullt så uppslukande som den i vissa klassiker och en del detaljer, som är svårt att sätta fingret på, inte så awesome som väntat. Grinigt kanske, men så här högt upp i ligan är endast det bästa gott nog.
Alwa’s Awakening släpptes på Steam den 2 februari för Windows, Mac OS och Linux.