Jag är ett stort fan av Assassin’s Creed. Jag utvecklande en märklig relation till Altaïr och blev bundis med Ezio Auditore. Sedan hände något. Serien gick ifrån sin ursprungliga idé och skickade ut lönnmördarna i skogen och på havet. Borta var spelens själ, den levande staden. Mystiken dog och jag tappade intresset.
Nämnde jag att Paris är ett fantastiskt vacker stad, även mitt under brinnande revolution?
Nu känns det som Ubisoft äntligen tagit sitt förnuft till fånga och förflyttat serien till revolutionens Paris och åter igen blir staden spelets huvudperson. Jo, jag säger så, för i Assassin’s Creed Unity så betyder stadens öden mer än huvudpersonen Arno Dorian och dennes förehavanden. På gott och ont kanske skall tilläggas, för faktum är att seriens styrka till en början var dess förmåga att skapa en relation mellan spelaren och huvudpersonen.
Arno Dorian är som många lönnmördare innan honom född till att ta livet av tempelriddare. Detta vet han dock inte om, då hans far tidigt i spelet blir mördad. Uppfostrad av en ärkefiende förälskar han sig i sin styvsyster Elise. Något corny kanske, men jag förstår honom. Det är svårt att motstå en vacker redhead. Mordet på Arnos far blir också motivet för honom att gå med i brödraskapet. När även Elises far mördas får Arno veta sanningen om sin bakgrund och varför hans kärlek till Elise är omöjlig.
Utan att säga för mycket så har utvecklarna velat skapa en känsla av att du som spelare är huvudperson i spelet. Det är du som tar plats i Animus och det är du som förkroppsligar Arno i Paris. Revor i tiden låter spelaren få uppleva Paris i olika tidsåldrar, bland annat den vackra La belle Epoque, en tid av optimism strax före första världskriget. Det var också då som ett visst torn byggdes i den franska huvudstaden. Eller jag kanske skall kalla det för världens största klätterställning?
Paris är en stad i uppror. Revolutionen lurar bakom hörnet och varje torg fylls av uppretade och demonstrerande människor. Med andra ord en utmärkt möjlighet att bli osynlig om man vill förbli inkognito. Det är just det här som är storheten med Paris. Staden är levande, vacker och mångsidig, med andra ord en perfekt setting för ett spel av den här typen.
Om det nu inte vore för det faktum att Paris är lika fullt av buggar som av människor. Jag upplever att alla de senaste Assassin’s Creed-spelen har varit mer eller mindre halvfärdiga vid release. Unity är definitivt inget undantag. Jag har varit med om triggerpunkter som saknats, konstiga glitchar där folk försvunnit genom väggar, dåraktiga fiender som fastnar i hörn och löjligt låga frame rates. Men värst av allt är krascherna. Mer än ett par gånger har jag varit med om att spelet helt enkelt fastnat, vilket är enormt enerverande när man befinner sig mitt i ett uppdrag och nyss tagit livet av en handfull tempelriddare.
Det finns gott om hus att genomsöka och minst lika många fiender.
Utvecklarna Ubisoft har till och med tvingats att be om ursäkt och kompensera för den bristande kvaliteten. Visserligen har många av de värsta problemen rättats till genom en mängd uppdateringar, men det är synd att säga att spelet är felfritt. Jag hade så stora förhoppningar på Assassin’s Creed Unity och jag måste erkänna att jag gillar mycket av det jag ser. Ubisoft är helt klart på rätt väg, men tills nästa upplaga hoppas jag att man har vett nog att skjuta några veckor på releasen om spelet inte uppfyller kvalitetskraven.
Jag tänkte dock försöka skiva den här recensionen utan att fokusera för mycket på det negativa, då jag faktiskt gillar Assassin’s Creed Unity och den ambition utvecklarna haft vid skapandet av spelet. Unity är det första spelet i serien som är helt och hållet utvecklat till den nya generationens konsoler. Det märks inte minst på den underbara grafiken spelet bjuder på. Detaljrikedomen är enorm och det finns otroligt mycket att upptäcka i Paris. Totalt finns det över 700 byggnader att söka igenom. Hemligheter gömmer sig bakom varje hörn och vill du klara precis allt i spelet så får du räkna med att lägga ner oändligt många timmar framför TV:n.
Assassin’s Creed Unity dras dock med ett problem modell större, nämligen den usla variationen på uppdragen. Huvudstoryn består till större delen av lönnmördaruppdrag som går ut på att lokalisera en måltavla inom ett begränsat område. Med list och ljudlöshet gäller det sedan att jobba sig fram till offret och genomföra lönnmordet. Inget nytt under solen med andra ord.
Samarbete är den stora behållningen i Assassin’s Creed Unity.
En ljusglimt är dock de helt nya uppdragen ”murder mysteries”, en slags avslappnade deckargåtor. I dessa annorlunda sidospår får Arno agera kriminalare. Det gäller att samla på sig så mycket bevis som möjligt för att sedan hitta den skyldige och anklaga denne för det aktuella mordet. Uppdragen är både omväxlande och faktiskt riktigt roliga.
En annan nyhet är samarbetsuppdragen som sker online. Det är från dessa uppdrag som Assassin’s Creed Unity fått sitt namn. På ett flertal ställen runt om i Paris finns röda uppdragsmarkörer. Dessa markerar flerspelaruppdrag. Tillsammans med andra spelare gäller det sedan att genomföra det aktuella uppdraget. Det är ganska mäktigt att tillsamman med tre andra lönnmördare infiltrera ett palats och rensa ut rum efter rum för att sedan sammanstråla i den tilltänkta måltavlans gemak och avsluta uppdraget.
Striderna är helt omarbetade från tidigare spel i serien. Den här gången är fienden dödligare än någonsin och deras vapen är mer effektiva än tidigare. Kontrollerna i närstrider är inte förlåtande och tajming är oftast nyckeln till överlevnad. Fiendegrupper du gladeligen tog dig an i tidigare spel får dig nu att tänka om både en och två gånger. Oftast är det bästa att smyga sig fram och ärlig talat: är det inte det som är poängen med att vara en lönnmördare?
Som vanligt finns det en uppsjö olika prylar att spöka ut sig med.
Jag har i alla mina tidigare recensioner av Assassin’s Creed-spel mer eller mindre sågat kontrollerna och Unity är inget undantag. Visserligen har man infört ett sätt att snabbt ta sig ner från högre höjder, men det händer fortfarande att jag får Arno att kasta sig handlöst ut från ett hustak ner mot en säker död. Irritationsnivån stiger ytterligare när hjälten ibland får svårt att ta sig förbi låga bord. Allra värst är det dock när det gäller att ta sig in genom öppna fönster. Kanhända finns det en teknik, men personligen så får jag alltid Arno att klättra förbi öppningen. Galet irriterande.
Ubisoft har sagt att man kan se sig själva göra tio spel i Assassin’s Creed-serien. Med Unity är vi nu uppe i åtta, vilket borde betyda att vi börjar närma oss slutet. Jag tror dock att utvecklarna kommer att få svårt att släppa lönnmördarna. Vi kommer säkerligen få se många spel till i serien samt en och annan sidoproduktion. Som jag alltid säger när det gäller Assassin’s Creed: nästa gång vill jag se London som skådeplats, allra helst under den Viktorianska eran i slutet av 1800-talet. Det tror jag hade blivit ett utmärkt lönnmördarspel.
[recension titel=”Assassin’s Creed Unity” betyg=”7″ skribent=”Jonas Hernstig” datum=”2014-11-29″][/recension]
