Min historia med Obsidian Entertainment är egentligen varken lång eller stolt. Faktiskt var jag fortfarande en renodlad skeptiker till den amerikanska sidan av rollspel när deras bana började. Det var inte förrän Skyrim som jag insåg vad jag hade missat, vilket i sinom tid ledde till Fallout, och därifrån till Obsidians New Vegas. Buggar åsido imponerades jag av dess manus och spelvärld, och på så sätt var studion på min radar. När jag hörde att de skulle göra ett eget svar på Fallout var jag pepp, och belönades med ett av mina favoritspel den generationen: The Outer Worlds. Bara några år senare börjades det viskas om att historien skulle upprepa sig. Ett Obsidians svar på Skyrim. Avowed.
Välkommen till Eoras ingenmansland. Låt hoppet fara.
En levande värld
Karaktären du skapar är ett sändebud från Aedyr, ett av världens största imperium, skickad på uppdrag till Det Levande Landet för att få bukt på en underlig, magisk sjukdom. Det är en laglös, vildvuxen plats där den starkes lag gäller, Aedyrs egna koloniseringsförsök till trots. En kolonisering som resulterat i att rikets lakejer ses som allt annat än välkomna. Du når inte ens fram till ön innan skeppet blir anfallet av kanoner. Ett tutorial-område senare anländer du till Det Levande Landets huvudstad, Paradis, där två saker händer. En mystisk röst kontaktar dig via dina drömmar, någon sorts gudavarelse kopplad till ön. Och du blir mördad. Game Over? Nej, säger rösten, ditt öde är för viktigt. Vem är denna varelse som har makt nog att stoppa döden? Vad vill den? Hur hänger det hela ihop med sjukdomen du är här för att stoppa?
Samtliga bilder är medvetet tagna från det första området. Resten får ni upptäcka själva. Med det sagt tog det första området MÅNGA timmar att bemästra.
Mer än så vill jag inte avslöja om handlingen. Annat än att spelets världsbygge ligger på samma höga nivå jag förväntar mig från Obsidian. Faktiskt utspelar sig Avowed i samma värld som Pillars of Eternity, nämligen Eora. Jag har inte spelat det själv, men det får onekligen bakgrundshistorien att kännas rikare. När som helst under konversationerna kan du dessutom ta fram en lista över nyckelord som kommer på tal, en genialisk funktion jag önskar blir kopierat av alla spel i genren. Mest genialiskt av allt är dock det visuella historieberättandet, hur varenda klippa och kulle bara osar historia. Gamla utdöda civilisationer må vara fantasygenrens största klyscha, men av god anledning: det är något fundamentalt fantasieggande att utforska ruiner, hitta gamla skatter, nästan skymta hur storslagna de måste ha varit förr i tiden. Det Levande Landet kryllar av dem. Du kan inte undgå att den nuvarande civilisationen lever ovanpå liket av den förra.
En underskön värld
Med det inte sagt att omgivningarna bara finns där som dekoration. Till skillnad från Bethesdas verk känns spelplanen mer avsiktligt designad, som om de ville att den ska funka både som vykort och spelmässig utmaning. Obsidian har inte bara lyckats, de har på köpet hittat den perfekta moroten till att få oss att anta den utmaningen. Ta Elden Ring till exempel: fantastisk design, men de skatter du hittar har inte sällan noll användningsområde för din spelstil. Avowed undviker den besvikelsen genom att i början endast erbjuda en basal uppsättning vapen och rustningar, som du sedan uppgraderar. Du går fortfarande upp i nivå, får nya förmågor, och visst hjälper dem, men inte tillräckligt när ditt svärd knappt ger en buckla på fiendens sköld. Så var hittar du uppgraderingsmaterial? Ute i vida världen förstås!
Det låter kanske tradigt. Tur då att spelets områden aldrig är så stora att du går vilse, att dimman på kartan alltid visar var du har kvar att utforska, och inte minst, att utforskandet i sig är en fröjd! Var du än går hittar du något spännande: material till crafting, NPCer, utsikter, dungeons. Glöm inte att kamma igenom varenda skrymsle och vrå; skatter finns överallt. I stort sätt allt du plockar upp hjälper dig på ett eller annat sätt. Jodå, visst finns det nischade prylar med udda stats, men de är relativt ovanliga, och du kan alltid bryta ner eller sälja dem. Ett belöningssystem som känns närmare Zelda än Skyrim – simpelt, elegant, utan att bli enformigt. Till och med striderna kan beskriva så. Med hjälp av en dodge-knapp och möjligheten att snabbt byta mellan två uppsättningar vapen, får du ett okomplicerat system som påminner om Skyrims, fast med lite mer fokus på timing och strategi.
Du har yxa och svärd i enhand eller tvåhand, sköld, pilbåge, spjut och pistol att välja mellan. Själv är jag partisk för en sån här skönhet.
På ett sätt är jag förvånad att se det här från just Obsidian. Många av deras tidigare titlar har hållit sig till mer sedvanliga rollspelssystem: slumpartade stats, dussintals parametrar där du kan skräddarsy ditt gäng in i minsta detalj. Jag kan tänka mig att en del kommer att se Avowed som ett svek i sin genre. Men jag, gammalmodig Nintendo-fan, bugar och bockar. Spelet har djup. Lagom med djup. Skillnaden är att det aldrig kommer i vägen för att vara ett roligt spel, först och främst. Liksom, vem gillar att behöva samla pilar? Nope, du har oändligt från början! Tillför det något att somliga skatter räknas som stöld? Nä, allting är ditt!
En modern värld?
Vad som däremot är ett desto större svek är dialogen. Missförstå mig rätt, den är fullt duglig. Jag har sett värre – men också klart bättre. För en studio som utmärkte sig med att blåsa sockorna av Bethesdas team hade jag hoppats på mer. Det känns mer Marvel än Tolkien; karaktärerna ska gärna quippa, eller sarkastiskt påpeka att oj vad knäppt det här är. I slutändan är det väl en smaksak som är svår att bedöma på annat sätt än ren känsla. Ära det som äras bör, det blir aldrig så störande att jag inte kan sätta mig in i handlingen, som håller lika god kvalitet som världsbygget. Äras bör också den enorma mängd dialog som Avowed bjuder på. Varje gång jag går till en campingplats, tycks mina kamrater alltid ha något att säga till varandra. Även om inte allting är guld, hjälper det till att få världen att kännas levande.
Dialogen är inte bäst, men du kommer förmodligen inte stöna. Alltför mycket.
Detsamma kan man säga om de böcker och papperslappar du hittar runtom i världen. Jag försöker ta mig tid att alltid läsa dessa, för man lär sig alltid något nytt. Men när jag mitt i en dungeon snubblar över ruinerna av ett bibliotek, och spelet slänger ett dussintal böcker på mig, kan jag tycka att det borde chilla. Eller att de åtminstone kunde gett mig samma lexikon-fuktion som man får under dialog. Eller håller sig till vettiga paragraflängder. Som tur är sparas böckerna i menyn, så du lätt kan läsa dem igen.
En storslagen värld
Ja, dessa små brister till trots kan jag inte säga annat än att Avowed var värt sina fyra och ett halvt års väntan. Jag hade gärna köpt en Xbox-konsol för det här spelet, om det inte hade släppts till PC. Mer än en gång valde jag att spela bara några timmar till istället för att gå och lägga mig lagom till ett morgonpass nästa dag. Obsidian Entertainment har helt enkelt satt en ny standard för speldesign i öppen fantasyvärld. Kan de bara polera sin författarkonst en smula, kommer deras nästa spel bli ett solklart mästerverk. I Avoweds fall får det nöja sig med att utnämnas som en av denna recensents Årets Spel-kandidat, och en upplevelse jag sent ska glömma.
Vart du än vänder huvudet, finner du den ultimata fantasy-känslan.
Avowed kommer ut till Xbox Series-konsoler samt PC den 18de februari. Recensionen möjliggjordes tack vare en recensionskod från utgivaren.