Jag tycker om rytmspel. Beat Hazard Ultra spelades flitigt på Playstation 3 och jag kastade in all möjlig musik för att se vad som passade till allt rymdskjutande och bossrushande. Att se det som händer på skärmen följa musikens takt är också en sån där underbart tillfredsställande grej som får mig att fånle. I Beat Hazard Ultra hade du en ljuspuls som följde takten och indikerade samspelet med musiken, men i Beat da Beat har de tagit den typen av design till en helt ny nivå och jag älskar det.
Vänster arm ledig – till vad du vill
”Du rör inte skorpan, ditt vidunder! Hör du det?!” ”Nej.”
Så vad är Beat da Beat, då? Det är ett spel utvecklat att Nekki, ett ryskt litet spelbolag, och släpptes på Steam för ca två år sedan och gjorde premiär på iOS och Android förra året. Det är ett bullet hell shooter med inslag av samspelad musik som påverkar själva spelupplevelsen.
Du tar rollen som pojkvännen, vars flickvän kidnappas av aliens. Inte den mest originella storyn, men så är det här ett shoot ’em up också. Efter att ha misslyckats med att skydda henne blir hon kidnappad av muskelberget till höger. Fast besluten att rädda henne hoppar du in i ditt rymdskepp och gör dig beredd på att ge sagda muskelberg storstryk.
Jag tog del av Steam-versionen, och som van shmup-spelare tänkte jag att jag skulle kontrollera skeppet med en handkontroll. Det var helt fel. I Beat da Beat kontrollerar du skeppet med musen, vilket ger ett helt annat rörelsemönster och en helt annan flexibilitet. De helvetiska stormarna av kulor som så gärna vill mörda ihjäl dig är dock anpassade till det och tempot kan bli riktigt hetsigt under spelets gång. Du skjuter automatiskt, så de enda kontrollerna är rörelse med musen, bomber på vänster musknapp och specialare med höger musknapp. Det är allt. Och det är det som gör det här spelet så intressant, enligt mig. Det är ett otroligt enkelt kontrollschema, vilket lämnar väldigt mycket till själva bandesignen och hur Nekki har valt att utforma resten av spelet. I sann Shinji Mikami-anda har man anammat ”less is more” och gjort något väldigt bra av det. Det bästa av allt är att du kan spela spelet med högerarmen, medans vänstern är ledig för, vapern, eventuell dryck eller mat. Och nej, jag pausar inte för att äta när jag kan göra det samtidigt som jag spelar – Vad tar ni mig för, egentligen? Roliga skämt om att ignorera basbehov åsido, det är en sådan där liten detalj som gör väldigt mycket.
Musik i 140 BPM
Första bossen har en av de bästa låtarna i spelet, men projektilerna låter inte vänta på sig.
Musiken i spelet är imponerande välproducerad och jag är ganska säker på att det är artisterna som skrivit musiken är de som dyker upp och presenterar varje bana, tillsammans med sin musik. Det är främst dubstep som fyller ut ljudbilden, men det byts av med partier av mjuka pianon och mer lugna delar, men i grunden är det vasst, elektroniskt tunggung som styr musiken. Dubstep passar väldigt bra till den här typen av spel, då den innehåller väldigt distinkta element – du har build ups som avslutas i en drop (paus), som sedan exploderar i en kavalkad av ljud, vilket återspeglas i projektilerna du försöker undvika i spelet. Med en standard på fyrtakt runt 140 BPM ger det spelaren lagom med tid att reagera på det som händer, då rytmiken i musiken ofta reflekteras i hur projektiler avfyras eller delar på sig. Som fetischist när det kommer till synkronisation mellan ljud och bild är det här riktigt tillfredsställande och du kan efter ett tag klura ut hur skotten kommer te sig, baserat på låten. Det hjälper dig inte särskilt mycket, men det är en skön känsla att känna att man kan ha den lilla kontrollen över situationen.
Grafiken följer den numera jättepopulära retrostilen, med pixlar som estetiskt val. Jag brukar kunna vara lite kinkig när det kommer till sådana typer av spel, då en del verkar kasta in det bara för att. Jag har full förståelse över att det gör spelutveckling och design mycket lättare för blivande spelutvecklare, men med en marknad som är ganska översvämmad med den estetiken krävs det lite extra för att man ska känna att det fungerar bra. Beat da Beat är ett exempel på hur det kan göras bra och jag gillar det. Det känns inte påtvingat eller oinspirerat, men det är inte uppe i samma mästerliga klass som Shovel Knight och Axiom Verge. Det är färgglatt och tydligt och det känns aldrig som att det blir plottrigt, med undantag för den dödsstorm av skott som med jämna mellanrum försöker mörda dig jättehårt. Även då blir det inte plottrigt pga designen, utan snarare för att det är fyrtioelva miljoner projektiler som täcker skärmen.
Måste ha alla skepp!
Multishots eller målsökande, slowmotion eller en sköld – Spelstilen avgörs mycket av vilket skepp du väljer.
Under spelets gång kan du tjäna pengar som du kan låsa upp nya skepp med. Du kan även skapa uppgraderingar till dessa skepp, i form av mer hälsa, fler bomber eller mer skada. När du hittar en skepp som du trivs med (själv gillade jag det andra skeppet riktigt skarpt) är det bara att uppgradera det och kötta på så gott det går. Jag spelade spelet på lättaste svårighetsgraden för att hinna uppleva så mycket som möjligt. Det var fortfarande riktigt svårt. Det som definierar svårighetsgraderna är mängden hälsa du har tillgång till, så kaoset som varje bana erbjuder är densamma. Du får bara några extrachanser att överleva. Det gör skillnad, dock. Vissa skepp kan bara låsas upp genom att klara spelet på olika svårighetsgrader och efter att ha börjat låsa upp de första skeppen vaknar mig gamer-ocd och jag bara måste låsa upp alla! Det kommer dock gå åt ett redigt mått med blod, svett och tårar för det, men det är bra. Beat da Beat erbjuder en redig utmaning och även om det är väldigt kort så är det ett bra spel och det känns som att det kan vara skoj att återgå till det lite då och då. För sin genre håller det en hög standard med sin klassiska spelstil som upphottats med en mer modern spelmekanik och design. Jag kan absolut rekommendera det för de som behöver en fix av ett klassiskt shoot’em up, med vill ha något nytt.
Läs mer om vår betygsskala >>