De säger att första intrycket är viktigt. Det första jag upplever med Bleeding Edge är att spela spel via Microsoft Store är lika roligt och smidigt som att försöka cykla med fyrkantiga hjul, efter att ha brutit båda benen i en maskinolycka, samt kasta ned åtta fernet utan chasers så att katastrofcykeln blir ännu värre att ta sig fram på. Om det vore en recension av MS Store skulle vi behöva minuspoäng i skalan, för mängden salt jag ackumulerade skulle få döda havet att rodna.
Det första intrycket jag fick av själva spelet var myyycket bättre. Karaktärsdesignen är otroligt snygg och i princip varje karaktär gör mig lite obekväm. Antingen för att de är creepy, eller för att det är någon obehaglig variant av body horror. De olika augmentationerna är lika häftiga som obehagliga och att se Nidhoggr headbanga gör mig extremt obekväm! Det luktar horror cyberpunk i stil med Genocyber och jag älskar det!
Bakgrundshistoria som briljerar
De olika karaktärerna har olika bakgrunder som alla är genuint intressanta. Jag satt och läste igenom alltihop i ett svep för att det var så spännande, gripande och obehagligt underbart. Tyvärr har inte spelet många karaktärer att stoltsera med, men kvaliteten väger upp för kvantiteten. Vi har fem DPS:er, tre healers och tre tankar (brawlers):
Daemon är spelets poster boy och grafittisamuraj. Han är upphovsmannen till rörelsen Bleeding Edge, dit de andra har sökt sig. Gizmo är ett ingenjörsgeni som byggt en egen mech suit (tänk Moze från Borderlands 3 och Gaige från Borderlands 2). Nidhoggr är en blackmetalsnubbe från Norge, vars nacke (och stora delar av resten av kroppen) är augmenterade. Hans headbang är nog det otäckaste jag har sett på länge. Han slåss med sin välslipade gitarr och diverse rockinspirerade metoder. Maeve är en gammal tant som alltid tyckt om att utforska världen. När hennes ben blev sämre fick hon en flytbubbla av sitt barnbarn, så nu kan hon leka välsinnad häxa på slagfältet (Hennes biografi är skriven i vers, vilket är hur häftigt som helst!). Cass är en f.d. ballerina från ryssland, vars ben slutade fungera. Istället fick hon enorma, fågelliknande robotben att sparka loss på arenan med.
Miko är tränad i sin stams kampstil, men när hon drabbades av en pest var hon tvungen att söka sig bort från familjen för att hitta ett botemedel. Hon blev dock lurad och experimenterad på. Kulev har den i särklass coolaste bakgrunden. Dr Wright var en excentrisk professor med en förtjusning för voodoo och odödlighet. Det sistnämnda varade i 126 år, då han slutligen dog. Hans kollega digitaliserade Dr Wrights medvetande och flyttade över det till en mekanisk orm, som tar sig fram genom ett kadaver av Dr Wright själv. Kulev ämnar nu få kontakt med Daemon för att kunna förlänga livet och göra mänskligheten bättre. ZeroCool är spelets motsvarighet till Lucio (DJ från Brazilien) och Dva (pro-gamer) från Overwatch. Han glider runt i en gamerstol och skjuter fiender med arkadpistoler.
El Bastardo är en halvgalen desperado med ett dunkelt förflutet. Som en enmansarmé härjade han i Mexiko och har nu hamnat i Bleeding Edge. Om det är för att utmana sig själv, hitta en särskilt person eller bara ge folk på käften är oklart. Buttercup är en bikerbrud som blev av med benen i en MC-olycka. Hon skulle kunna vara Zaryas lite stabbigare släkting från staterna. Då åkandet var det som definierade henne valde hon att augmentera sig själv. Hennes nedre ben är nu stötdämpare till det enorma hjul hon rullar runt på och kan, i sann Gobot-anda, förvandla sig till en motorcykel för att ta sig fram snabbare. Makutu är en maori som var väldigt liten som barn. Alla hans styvsyskon var stora och vältränade och när Makutu väl tröttnade på att vara en liten fjärt augmenterade han sig. Han gick till samma ingenjör som byggde Seth från Street Fighter IV och är nu så stor som han alltid har känt sig. Om Mecha-Hulken och Dwayne Johnsson smälte samman skulle vi få Makutu. Han kan även rulla ihop sig till en boll, precis som Wrecking Ball från Overwatch.
En lika stark som svag start
Det absolut största pluset med Bleeding Edge är just karaktärerna. De är underbart designade, namnet är lätta att lägga på minnet och deras personligheter sätter sig snabbt. Det kommer från någon som är klappkass på att komma ihåg namn och skrev ovanstående från minnet! Art designen är väldigt viktig, för ett spel kan uppdateras och förbättras rent spelmekaniskt, men designen är då redan satt i sten. Och spelet känns väldigt oslipat i sitt nuvarande tillstånd. Det är väldigt få hjältar och kommer behöva åtminstone dubbla sin ensemble om det ska bli intressant i långa loppet. Targetingsystemet känns väldigt ofärdigt och många gånger låser din karaktär på helt fel person. Detta kan vara avgörande om en ska sänka motståndarens healer eller assistera sina lagkamrater.
Född för tidigt?
Det verkar som att graviditeten som följde kärleksstunden mellan Overwatch och League of Legends blev en smula kort. Vad Bleeding Edge erbjuder just nu är under standard, både vad gäller slipad yta, antalet karaktärer och matchuppläggen/kartorna. Med det sagt så är spelet väldigt roligt och bland det snyggast designade spelen jag har lekt i på länge. Det finns säkert en hel del som redan ligger på ritbordet hos Ninja Theory, men vad spelet desperat behöver just nu – alldeles nyss – är fler karaktärer och spellägen. Kasta in uppdateringar med förbättrad spelmekanik, quality of life och lite annat så har du en en riktigt stark titel. Som det ser ut nu är spelet riktigt, riktigt fattigt och kommer inte ge mer underhållning än en helg, vilket med dagens mått mätta är knappt någonting alls. Det är där betyget hamnar och jag är mer än villig att ändra det om spelet börjar kännas färdigt. Bleeding Edge har med andra ord potential att bli något riktigt stort och minnesvärt, närmare en nia, men med sitt nuvarande tillstånd hamnar betyget avsevärt mycket lägre. Det är helt och hållet upp till Ninja Theory just nu.
