Jag har alltid älskat Castlevania-serien. När jag var yngre samlade jag information från alla spel för att bygga ihop en omfattande tidslinje och lore om alla karaktärer. Detta resulterade i tiotalet sidor i en pärm, där väl utvald fan fiction fanns med, där äventyren Belmontklanen upplevde fanns illustrerade i ord. Koji Igarashi hittade ett fantastiskt koncept. Med musik som är lika ikonisk som den till Mega Man-serien får vi ett spel som briljerar i sitt område. Bloodstained: Curse of the Moon har redan kvalificerat sig för min topp tre-lista i år.
Castlevanias ande lever vidare
När vi fick Mighty no.9 hoppades många på en ny typ av Mega Man, som inte skulle vara just ett Mega Man. Tyvärr floppade spelet hårt hos spelarna och det nådde inte fram till vad det borde ha varit. När Bloodstained: Ritual of the Night utannonserades via Kickstarter var produktionen bakom deras PR riktigt snygg och det kändes som att det var ett mer ambitiöst projekt redan där. Efter att ha spelat ”bonusspelet” från sagda kampanj har jag – pessimisten och kritikern – faktiskt ganska höga förhoppningar om det. Curse of the Moon är spelet som Castlevania har tagit i besittning, för det känns så otroligt bekant, på helt rätt sätt.
Bandesignen och kontrollkänslan är otroligt lik originalspelen, med fiender som direkt refererar till sina föregångare.
Kontrollerna är sig lik, med hopp som inte kan kontrolleras. Du måste anpassa dina hopp för att inte kasta dig rakt ned i avgrunden. Trappor fungerar på samma sätt, men du kan påbörja animationen genom att hoppa på dem. Du behöver alltså inte påbörja trappanimationen från botten eller toppen av trappen. Du kan dock inte hoppa av när du väl är där. Attackerna gör dig stationär, vilket återger den där klumpiga känslan av originalspelen, men trots dessa uppenbara brister känns det så mycket bättre.
Det handlar inte om att göra allt bättre – det handlar om att bevara den där känslan som originalen gav oss på 80-talet. Och de har lyckats alldeles förträffligt med det. Detta är en amalgamation av den ursprungliga känslan, med en lite smidigare och modernare touch.
Det var en gång…
Spelet följer vår protagonist, Zangetsu. Efter att ha råkat ut för diverse motgångar har han bestämt sig för att utplåna demonerna i världen och ger sig ut på jakt efter deras ledare. Med härligt ful engelska får vi en prolog som beskriver syftet och motivationen bakom vår resa. På sin väg möter Zangetsu några kompanjoner. Precis som i Dracula’s Curse till NES har du karaktärer som slår följe med dig. Dessa är spelbara och låter dig ta dig fram genom banorna på nya sätt, förutsatt att du har karaktärsförmågorna för att göra det.
Vissa karaktärer är effektivare än andra i olika situationer och det finns en del att experimentera med på vägen.
Sällskap på resan
Den första karaktären Zangetsu träffar är Miriam. Hon är en shardbinder som använder demoniska krafter. Zangetsus första tanke är att döda henne, men hon kämpar mot demonerna precis som honom. Miriam använder en piska som vapen. Hon är den mest mobila av de fyra karaktärerna. Hon kan glida på marken för att ta sig under låga passager, hoppa en tile högre än de andra karaktärerna och hennes piska har lite längre räckvidd. Hon blev snabbt min favorit.
Den andra karaktärern är Alfred. Han är en alkemist som även han använder demoniska krafter. Zangetsu låter motvilligt den gamla farbrorn följa med ändå. Hans långsamma vapen har dålig räckvidd och Alfred känns mer som utilizern i gänget. Hans eldring låter honom springa igenom det mesta och skyddar bäraren från all skada. Eldringen stannar kvar om en byter karaktär, vilket kan användas på väldigt effektiva sätt. Hans isattack är ypperlig mot tuffare motståndare då den fryser ned dem, för att sedan splittras med ett slag.
Gebel är spelets motsvarighet till Alucard. Han är en mystisk person och även han en shardbinder. Han använder Draculas signaturmove i sin attack, då han öppnar sin mantel och släpper ut tre fladdermöss som attackerar i en krökt rörelse uppåt. Han kan även förvandla sig till en fladdermus, vilket ger tillgång till annars otillgängliga platser.
Tillsammans sluter de fyra upp för att besegra demonernas härskare.
Vår ensemble av demonjägare: Miriam, Zangetsu, Alfred och Gebel.
Som gyllene honung för öronen
Som musiker och aktiv revisionär av Ghosts musik i åtta bitar är det här nästintill orgasmiskt. Jag vet inte hur många kommentarer som har jämfört mina 8-bitarsrevisioner av Ghost med Castlevania-serien. Det här spelet går hand i hand med den idén. En annan sak som ger passiv gåshud är hur ljudbilden är väldigt lik den till MSX. Tänk er en NES med lite steroider i ljudkortet. Det var samma krispiga ljud, men med fler kanaler. Soundtracken till de Castlevania-spel som släpptes till MSX är i min mening bland det bästa i soundtrackväg, alla kategorier. Musiken ger mig även vibbar av Metal Gear: Solid Snake, även det med helt fantastisk musik. Det här kan vara en av de mest tillfredsställande flashbacks jag fått, rent musikaliskt.
Melodierna är så fantastiskt snygga och det är svårt att inte föreställa sig att det här är revisioner av osläppt material från Ghost. Melodierna lyckas träffa helt rätt och ger verkligen en känsla av ett Castlevania vi inte spelat. Det är gotiskt, rockigt och melodiöst på ett så välbalanserat sätt. Soundtracket till Curse of the Moon är en sömlös uppföljare på musiken från spelen från 80-talet. Och det är helt underbart.
Utmaning möter tillgänglighet
När jag satte mig med spelet igår var klockan ganska sent. Jag tänkte bara testa det som hastigast innan jag gick och la mig. Jag startade upp ett nytt spel på lättaste svårighetsgraden för att kunna få så mycket information som möjligt för recensionen. Jag råkade spela ut det en och en halv gång. På lättaste svårighetsgraden har du oändligt med liv och spelet är väldigt förlåtande när det kommer till framkomligheten. Vissa partier är riktigt utmanande ändå, men du får börja om tillräckligt nära.
Spelet bjuder på en utsökt pixelgrafik som drar tankarna till Shovel Knight, ett av de snyggaste retrospelen idag.
Spelet följer det där underbara konceptet vi sällan ser idag, där banorna designas för att lära dig. Istället för block av text på skärmen hamnar du i situationer som ypperligt lär dig vad olika subvapen gör, hur dina karaktärer fungerar, et cetera. Jag har saknat det här, då det ofta blir en billig lösning att slänga in en massa text istället. Nu har du en design som berättar det för dig istället. Jag kan inte nog understryka hur mycket guld det är värt.
För hardcorespelare finns det en tuffare svårighetsgrad och du låser upp tuffare utmaningar när du väl klarar spelet. Med alternativen att ta sig fram på banorna är det svårt att inte se det här spelet i en speedrun. Längden på spelet (som annars är till dess nackdel) uppmuntrar det till just detta. För ett spel som är så otroligt underhållande som detta är det synd att Curse of the Moon är så kort. En vill ha mer! Spelet ger redan valuta för hundralappen och med de olika slut som kan låsas upp ger det ett stort omspelarvärde. Jag skulle säga att det här är ett av de bästa spelen i år.
