Koji Igarashi är känd som personen bakom Symphony of the Night. För ca fyra år sedan startade han en kickstarter för ett nytt projekt. Bloodstained: Ritual of the Night nådde sitt mål rekordsnabbt, vilket resulterade i att deras stretchgoal uppfylldes. Fans av old school Castlevania fick då en våt dröm i form av Curse of the Moon. Bland utvecklingsteamen hittar vi bl.a. WayForward, som är kända för Shantae. ArtPlay är den huvudsakliga studion, där Koji Igarashi har jobbat på det här spelet vid sidan om.
Läs vår recension av Curse of the Moon här
Vi fick följa karaktärer, möta bossar och höra musik som vi idag får i sitt originalutförande i Ritual of the Night. Ett av de absolut bästa soundtracken jag har hört kommer från Curse of the Moon och att få höra dem orkestrerade här är magiskt. Vi får den klassiska formulan med en myriad vapen, save rooms, teleporter och backtracking. Det här är en andlig uppföljare om jag någonsin sett en.
Det var en gång…
Under 1783 exploderade en vulkan och täckte världen i mörker. I samband med utbrottet började demoner dyka upp i världen. Detta fick alkemisterna att ta till desperata åtgärder. De gjorde det otänkbara och påbörjade experiment på människor för att försöka rädda sitt arv.
De försökte skapa shardbinders; människor som fick kristaller med demoniska krafter transplanterade. Experimenten var instabila och samtliga människor som medverkade dog under ritualen. Det var dock två personer som överlevde ritualen. Den ena var Gebel. Den andra var Miriam. Hon undkom ritualen då hon föll i en djup sömn innan ritualen.
Med tiden försvann demonerna och människorna glömde snart bort alkemisternas experiment. Tio år passerade och demonerna återvände, men denna gången tillsammans med ett mystiskt slott. När detta inträffade vaknade Miriam ur sin mystiska sömn.
Ritual of the Symphony of the Night
Koji Igarashi debuterade i Castlevaniaserien med en av de mest ikoniska delarna i serien. Symphony of the Night blev en trendsättande titel som satte Igavania (eller metroidvania) på kartan. Ritual of the Night följer samma mönster och det är charmigt att se alla medvetna referenser. Du hittar t.ex. ett bibliotek där du kan låna böcker av en vithårig vampyr med mörk röst. Han heter Orlok Fahrenheit Dracule. Orlox är en boss från Symphony of the Night och Fahrenheit är Alucards mellannamn. Den mörka rösten och det vita, karaktäristiska håret gör inte referensen svagare. Att OD sitter på en stol över ett hål i golvet ger oss en direkt referens till bibliotekarien. Sedan har du smådetaljer som gnistorna som slår ut från hissen du åker i på ett ställe, vilket direkt drar tankarna till Outer Wall. Utöver dessa exempel har du en massa mer, både vad gäller omgivningar, utrustning och fiender.
De bästa av de bästa
Det är inte bara Koji Igarashi som är en gemensam nämnare med Symphony of the Night. Kompositören Michiru Yamane, f.d. medlem i Konami Kukeiha Club och kvinnan som ligger bakom en mängd Castlevaniaspel har medverkat här. Ett av de spel som hon skrivit musiken till är Symphony of the Night, vilket hörs i allra högsta grad. Melodierna är en naturlig förlängning av spellistan med Castlevaniamusik, med sina distinkta, minnesvärda melodier. En del melodier och ljudbilder känns igen från Symphony of the Night, vilket bara vidare stärker känslan av en andlig uppföljare. Garden of Silence har distinkta melodier och trummor vi känner igen från Marble Gallery. Livre Ex Machina levererar samma reverb och shuffletrummor som bl.a. Crystal Teardrops. Michiru Yamane håller verkligen måttet och ger oss precis det vi vill ha och förväntar oss.
Karaktärsdesignen kan tillskrivas Ayami Kojima och Yoshitaka Amano. Ayami är ytterligare en gemensam nämnare från Symphony of the Night. Hennes vackra målningar som gett utseende till diverse olika karaktärer. Yoshitaka är mer känd för sina verk i bl.a. Final Fantasy-serien, med Final Fantasy VI som det första spelet. Det här är två av de mest karaktäristiska konstnärerna i branschen och att se dem jobba tillsammans med Koji är faktiskt riktigt häftigt.
Laga mat, uppgradera shards och handla vapen
Till skillnad från Curse of the Moon är inte Ritual of the Night uppdelat i olika banor. Vi startar sedan på en båt, med en melodi vi känner igen från Curse of the Moon. När båten går på grund hamnar Miriam i vad som kommer bli spelets högkvarter. Här kan du göra en hel del saker redan från start, men låser sakta upp mer när du hittar nya personer. Du kan köpa och sälja föremål, uppgradera shards, tillverka ny utrustning och laga mat. En liten bit in i spelet får du chans att odla olika ingredienser som du kan använda att tillreda mat med. Maten ger tillbaka HP och kan användas som alternativ till potions.
Dominique har en klassisk butik där du kan köpa och sälja saker. Johannes är en alkemistlärling och hjälper dig tillverka allt från svärd och rustningar, till maträtter. Du kan även uppgradera shards här.
Miriam är en shardbinder, vilket betyder att hon kan använda shards för att använda särskilda attacker, frammana familiars och få nya färdigheter. I beastiary kan du se alla fiender du slagits mot och se vilka som kan droppa shards. De olika attackerna du får av dem kan uppgraderas av att samla på sig fler shards, men bara till en viss gräns. Detta gör att samlandet blir så mycket smidigare och mer lättnavigerat, vilket definitivt väcker samlaren i dig.
Backtracking i sitt esse
Precis som andra metroidvanias får vi en stor karta som erbjuder mycket att upptäcka. Vissa passager går inte att ta sig igenom, men på din väg hittar du nya föremål och förmågor som låter dig ta dig fram där du tidigare inte kunnat. Att prata med NPCs är viktigt, då de kan hjälpa dig på vägen. Trots att du åker båt och tåg i spelet är kartan sammanfogad och låter dig utforska alla ställen långt efter att du klarat av dem.
Bättre än väntat
Till en början var jag skeptisk till Ritual of the Night. Jag älskade Curse of the Moon, men bild- och ljudspråket är helt annorlunda i ett pixelspel. Det här var ett polygonspel i en tvådimensionell miljö. Min erfarenhet av sådana spel är inte den bästa , då många känns billiga och oinspirerade. Vi fick ett försök till en andlig uppföljare till Megaman med Mighty no.9, men det floppade ganska hårt. Utöver det har vi många spel som känns mediokra som bäst. Jag fäste min förväntan vid att det var ett Igavania och baserat på Curse of the Moon, som jag älskar. Det kanske skulle leverera något som kändes lite småskoj iallafall.
Mina förväntningar blev vida överträffade. Ritual of the Night känns riktigt snyggt och genomarbetat. Det är vackra omgivningar med en snygg detaljkänsla, där karaktärerna inte känns generiska. Det här är ett hantverk, inte bara ett slött försök att leva på forna titlar. Att det är rutinerade, jätteduktiga personer som ligger bakom gör förklarar detta. Sist jag minns att vi fick ett dreamteam på det här viset var när Chrono Trigger utvecklades till SNES.
Även solen har sina fläckar
Ritual of the Night är ett fantastiskt spel, men att tro att det är utan skavanker är inte helt sant. Det finns en del riktigt slarviga fel i det i form av avsaknad text i dialogrutorna. Vi pratar alltså inte bara om att ordet saknas i meningen, det är ett tomrum där ordet ska vara! Dessa tomrum gör att misstagen sticker i ögonen som chilisås. En del karaktärer är dessutom renderade på ett fult sätt med fula texturer. Det ser i det närmaste ut som färgraster i stil med CGI från 1998. Det får chilisåsen att bränna lite extra på hornhinnan.
När du dör måste spelet ladda upp din senaste sparplats och det tar tid. Några enstaka sekunder hade varit okej, men nu kan det dra iväg ganska kraftigt ibland.
Kontrollerna är bra. Knapparna har intuitiva funktioner, men det känns som att det är en vill försening i knapptrycken ibland. Det är minimalt, men tillräckligt för att få kontrollen att kännas lite off. Med det sagt så är det långt ifrån ett irritationsmoment, men en tänker på det.
Jag har inte klarat av spelet än, det ska erkännas (en Mina Tankar-artikel kommer i sinom tid!) och jag vill väl egentligen inte att det ska ta slut heller. Jag vill utforska, leta hemligheter och hitta alla shards! När jag tittar på min progression i förhållande till tid lagd på det känns det som att jag ändå vill ha mer av det. Jag har (i skrivande stund) hittat ca en tredjedel av allt och jag har då lagt ca fem timmar på det. Okej, sju timmar, men då har det varit mycket minutiöst utforskande också. Visst, alla spel måste inte vara jättelånga – storleken har noll betydelse om det inte fylls med innehåll. Ritual of the Night har definitivt innehållet, så det är nog det som gör att jag vill ha mer av det.
Sammanfattningsvis…
Ritual of the Night är mer än bara ett roligt projekt. Det här är en passion som fått fritt spelrum att bli vad det förtjänade att bli. Koji Igarashi levererar ännu en gång med sitt signum, tillsammans med kompositören Michiru Yamane och våra designers Ayami Kojima och Yoshitaka Amano. Deras talanger bildar tillsammans ett högkvalitativt spel och med Ritual of the Night har genren fått en ny gigant att se upp till. Med en mängd olika val att spela det kan vi nog se fram emot en del intressanta speedruns också. Om ni är fans av metroidvania kan jag varmt rekommendera Bloodstained: Ritual of the Night.
