En del RPG är actionspäckade. En del är lite mer saktfärdiga i tempot. En del gränsar till nån sorts mindfulness. Bonnie Bear Saves Frogtime hör till den sistnämnda kategorin. Du spelar som Bonnie. En antropomorf björn iförd en grod-onesie, som älskar musik och grodor men verkar ha svårt att ta sig utanför hemmets väggar. En natt vaknar Bonnie av att hennes vänner, en snubbe med en ananas till huvud, en fågelskrämma av drivved med grön häxhatt och en två meter lång levande version av den välkända nederländska kasperdockan Jaan-Klaassen, har ställt till med födelsedagskalas för henne på stranden utanför rucklet där hon bor. De har skramlat till en fin present i form av en toad bag. En påse grodor man behöver för att spela det i spelvärlden tydligen populära spelet Frogtime. De har även skaffat egna grodpåsar för att kunna spela med Bonnie så de kan ha kul tillsammans.
Det ser ut att kunna bli ett riktigt mysigt kalas ända tills strandens självutnämnde kung Rik Spek dyker upp med sitt entourage – en levande surfingbräda, en bit trä och en haj på land. Rik Spek etableras raskt som en riktigt odräglig typ och sedan utmanar han hånfullt Bonnie på Frogtime, vinner stort, lägger vantarna på det mystiska musselskalet Bonnie fick i present av en okänd välgörare och avslutar med att sätta i sig födelsedagstårtan. För de flesta (utom själva björnen, som uppvisar symptom på depression och antagligen vill gå hem och lägga sig) är det uppenbart att vägen framåt är att träna på Frogtime och spöa dummingen Rik Spek (spek betyder bacon på nederländska).
Nästa morgon beklagar sig Bonnie för sin mamma, som är en arktomorf (björnformad) björn men trots detta förestår ett bageri på stranden. Hon ger Bonnie pengar till fler grodor i födelsedagspresent och det står klart att det är dags att bli bättre på Frogtime. Vinster i Frogtime genererar XP, men det kallas inte XP utan self-worth, och grodspelet är således en in-game resa mot bättre mental hälsa och socialt välbefinnande.
Groddags
”Vad är nu grejen med Frogtime då?” undrar förstås vän av ordning, och då ska jag förtälja det. Frogtime spelas på en plan med 9×3 rutor. Du börjar med tre grodor och det gäller att kliva i sista raden rutor på motståndarens sida och på så sätt ta en poäng av densamme (de vita prickarna på skyltarna i bilden ovan). Den som har noll kvar förlorar. En groda som tagit poäng tas ur spel och en ny börjar vid baslinjen. Din toad bag har plats för åtta grodor. Grodor har olika förmågor, som att hoppa över varandra, putta andra grodor med tungan eller hoppa mer än ett steg framåt efter en period av uppladdning. Tillräckligt mycket erhållen self-worth levlar upp Bonnie som nu kan skaffa starkare grodor och spela mot andra spelare med högre nivå. Nånstans mitt emellan Pokémon och luffarschack eller damspel, med både deckbuilding och olika slags strategi beroende på dina och motståndarens grodor.
Som förväntat när det är Bonte Avond som är upphovsmän så bör både musik och grafisk profil kunna anses vara tillfyllest. Duon Mark Lohmann och Kyon Edelenbosch som är hjärnorna bakom både spelstudion Bonte Avond och indiemusikprojektet Bonte Avond har gång efter annan, med spel som Once Upon a Jester och Everybody Wham Wham visat att de har grepp om både spelskapande och musicerande. Deras samarbete med utgivaren Offbrand Games, rattat av streamaren Ludwig Ahgren, tycks också vara en passande kombination.
Jag har inte riktigt tålamod med tempot i vare sig story eller gameplay åtminstone inledningsvis. Kanske piggar det på sig lite senare i spelet, men för den som inte till fullo uppskattar Frogtime blir dess framträdande roll i spelet något av ett aber. Kanske vänjer man sig, kanske blir man helsåld, men jag är inte där riktigt än. Spelet beskrivs som komedi, med adjektiv som ”hilarious”, men det rör sig om nederländsk humor, som stereotypt ofta är torr och obekväm. Det är inte direkt så att en ligger dubbelvikt i soffan, så att säga. Icke desto mindre är jag inte främmande för att fortsätta främja en grönklädd björns mentala hälsa.
