Du introduceras snabbt till vad som kommer att bli dina ”squadmates”, alla med sin distinkta personlighet
Ut i en bestyckad terräng
Call of Duty: WWII inleds med det som kallas för ”D-Day”, landstigningen i Normandie. Det hela går rätt så brutalt till, precis som det gjorde i verkligheten den där dagen i juni 1944. Redan i första stund påminns du som spelare om att det här var en av de blodigaste akterna i modern tid. Just att påminna om krigets hemskheter är ett återkommande tema i spelet och att inleda det hela på det här viset sätter verkligen tonen. Du kommer sedan under kampanjens gång att jobba dig genom Frankrike och genom ett nazityskland hela vägen till slaget om floden Rhen.
Det är elva ganska actionpackade uppdrag som slängs din väg där fiendernas kulor aldrig vill sina. Den hopplöshet som soldaterna ställdes inför återspeglas på ett helt ok sätt. Dels då inte tål så mycket och måste söka skydd samt motståndarnas ovilja att ge upp. Det som däremot ska sägas är att storyn i spelet inte kommer vinna några priser för originalitet. Det är väldigt amerikanskt i sättet den blir berättad och även om det dras några metaforer till spelarkaraktärens bakgrund, så är det rätt så tunna sådana. Inget vi inte sett förut.
Min cowboybror har lärt mig mycket, typ att vandra bort i dimma på udda ställen. Mycket märklig karl det där, när jag tänker efter.
Det som kanske står som en av de större nyheterna är att det inte längre räcker att pusta ut bakom skydd för att återfå hälsa. Det som varit ett faktum i nästan alla moderna FPS:er finns inte längre där, utan du får jaga medkits för att hålla jämna steg med dina fiender. Det är även här som dina lilla trupp med stridstuppar kommer väl till pass. De är alla försedda med varsin egenskap, så som att ge dig ett medpack, hålla utkik och peka ut fiender samt fylla på din ammunition. Just att få sina fiender utpekade kommer väl till pass vid spelets lite senare uppdrag då det mesta är brunt och det är lite knepigt att skilja på sten och fiende.
Spelet bjuder på en del fina cinematics och dessa fungerar väl för att integrera de olika personligheterna
Banorna är även rätt så långa och utmattande. Dock är det några som slutar lite abrubt när det är som mest intensivt och spännande. Det är även ganska riklig variation på saker att göra under kampanjens gång. Du kommer få ratta diverse jeepar, åka pansarvagn, flyga flygplan (vilket i övrigt är ett av spelets bättre uppdrag) samt sitta i olika typer av kanoner. Du får även en del pauser från intensiva eldstrider där du snarare ska agera support genom att damma av ett krypskyttegevär.
Call of Duty: WWII är också ett högst dramatiskt spel. Det räcker inte med att ett tåg spårar ur och kraschar, det ska dra med cirka hundra baracker och några tågstationer på köpet. Det känns ibland som att det blir en kompensation för alla städer man hade kunnat spränga i de andra Call of Duty-spelen. Nåväl.
De gamla Ace Combat-spelen har minsann förberett mig maximalt för just dessa tio minuter av ren spelglädje!
Med det sagt så sörjer jag en aning att svårighetsgraden på uppdragen är så otroligt varierande. Ibland känns det som att AI:n får frispel och blir hur bra som helst på att sikta medan dina egna kamrater kan stå point blank och missa varenda skott. Det är inte sällan jag dött utan att kunna avgöra varifrån skottet kom och därav råkat ut för samma öde ett par gånger i rad.
Vissa moment i spelet känns också som tvättäkta railroading, i synnerhet spelets enda smyguppdrag. Du går i princip rakt fram och rycker i några dörrar. Konstigt designval då karaktärer du spelar under det uppdraget är den mest välskrivna. Spelet är även en smula kort. Min första genomspelning tog lite drygt sju timmar, den andra lite mindre än fem timmar. När vi är vana vid lite längre spel så känns det lite magert. Nåväl.
Inte bara levande nazister ska stryka med!
Ett kärt återseende i Call of Duty-världen är såklart att få skjuta zombies. Denna gång är det nazizombies som ska få smaka på rättvisans stål och striderna utkämpas antingen i grupp om fyra eller själv. Det finns även en sorts story inblandad här, något om experiment och att du ska stoppa någon herre från att på allvar släppa lös de odöda för att äta upp alla hjärnor. Den känns dock mest meh. Det som istället imponerar är hur läskigt det ändå är att gå omkring på banorna, något som jag inte alls skulle kunna föreställa mig.
Blir du lämnad ensam så är aningens pirrigt att vandra omkring, speciellt med tanke på hur pass bra ljuddesign spelet ändå har. Det är helt klart ett steg i rätt riktigt, till skillnad från tidigare inkarnationer av det här läget. I tidigare spel fick du slåss mot aliens och clowner och allt möjligt. Här är det dock mer destillerat och snyggt utfört.
Övrig multiplayer spelar precis som ett Call of Duty ska. Det enda negativa jag upplevt här är nog att det varit en del strul med servrar och så under spelets första vecka. Jag misstänker dock att detta kommer rättas till, fastän det känns tråkigt att ett spel som ändå lever mycket av sina flerspelarlägen råkar ut för något sådant. Dåligt av Sledgehammer, kort sagt.
Jag antar att lite dans och musik samt en god kopp java alltid hinns med, även under långa skyttedueller
Det som göms i snö…
På den tekniska biten så briljerar spelet. Det är oerhört snygga texturer och detaljrikedomen på banorna är enorm. Det flyter även på i stadiga 60 fps även på vanliga PlayStation 4 (som jag spelat det på). Det känns väldigt optimerat rakt igenom och jag har inte märkt någon framedrop som stört. Det har såklart sjunkit en aning vid de allra mest intensiva sessionerna, utöver det är det stabilt.
Ljuddesignen tycker jag även den är väl genomarbetad. Det är tryck i puffrorna och när en granat smäller av i närheten kommer det klassiska pipet som ett brev på posten. Det ekar härligt när man smyger runt i skyttegravar och skog och pansarvagnarna brummar så där metalliskt som bara en pansarvagn kan. Det är även en klarhet i ljudbilden, jag förstår alltid vad som skriks till mig och även om det är lite förvirrande att veta vart skott kommer ifrån, så hör jag dem minsann när de smäller in trä eller sten. Alla texturer har sina distinkta ljud. Kort och gott ett oerhört snyggt spel på alla plan.
Slutet gott, allting gott
För att runda av det hela så är Call of Duty: WWII en återgång till hur krigsspel en gång var. Borta är jetpacks och månen, tillbaka är varma kängor och lera. Storyn tar oss även förbi koncentrationslägren och även om det går fort, så lämnar det ett stort avtryck. Jag personligen har inget emot att man använder det här kriget som skådeplats för att få leka soldat, för det blir i samma veva en viktig påminnelse om att detta har skett på riktigt. Det finns absolut bättre sätt att hedra dem som gick under i kriget, samtidigt som varje sätt att uttrycka historien så den inte glöms är ett bra sätt. På så vis har Sledgehammer fångat andra världskriget på ett bra sätt.
Glöm aldrig. Spelet gör en poäng av att vi inte får glömma vad som faktiskt skett.
