Personligen känner jag mig otroligt svårflirtad till remasters och Classics. Jag förstår tanken, men det känns som oinspirerade repriser vi lika gärna kunde ha varit utan. Självklart är smaken som baken. Jag slår vad om att när jag sitter och suckar besviket åt Devil May Cry-seriens återutgivning så jublar de som älskar serien och äntligen får en chans att spela dem på en modern konsol. Jag älskar också serien, men de har inte åldrats med värdighet. Det är inte lika mycket Devil May Cry som Devil Will Cry i min mening.
Men så kommer de där titlarna som verkligen skapar undantaget som bekräftar regeln. Med den senaste (och den enda värdiga!) utgåvan av Shadow of the Colossus fick vi ett fantastiskt äventyr som var före sin tid när det släpptes till Playstation 2. Nu har turen kommit till två titlar från den omåttligt populära serien Castlevania. Med Rondo of Blood och Symphony of the Night får vi två klassiska plattformstitlar som bevisar varför pixlar är den odödliga speldesign den faktiskt är.
DU får en classic! DU får en classic! DU får en classic! Oprah! Oprah! Oprah!
Ny till serien?
Om ni inte tagit del av de två spelen ifråga kan jag ge er en liten uppdatering på hur läget ligger.
Castlevania är en serie som utspelar sig under flera hundra år, med Dracula som spelseriens främsta karaktär. Han är den eviga antagonisten och det är upp till spelaren att stoppa honom. I kronologisk ordning börjar sagan med Leon Belmont och Lament of Innocence, år 1094. Sagan tar (för närvarande) slut år 2036 med Dawn of Sorrow. Det första spelet släpptes till bl.a. NES 1986 och sedan dess har vi fått en uppsjö av titlar i serien. I princip alla har följt samma tidslinje.
Rondo of Blood släpptes till PC Engines Super CD-ROM System 1993. Du tar rollen som Richter Belmont och beger dig ut för att besegra Dracula och rädda landet. På din väg möter du Maria Renard, en ung flicka som hjälper dig på vägen och även blir en spelbar karaktär. Du möter fler karaktärer på din resa och alla påverkar hur spelet avslutas. Spelet följer alltså det klassiska plattformsupplägg vi har sett i tidigare titlar, men har flera olika slut.
Du kan även spela som Maria Renard, vilket är lite av ett easy mode. Men otroligt roligt.
Symphony of the Night var det första spelet att börja innovera speldesignen, mycket för att det inte var meningen att det skulle bli en officiell del i serien. Utvecklarna fick fria händer att skapa en ny titel och med tiden har det blivit en av de mest älskade delarna i serien. I stället för en Belmont tar du rollen som Draculas son, Adrian Tepes Fahrenheit, även känd som Alucard. Sist vi såg honom var i Castlevania III, där Trevor Belmont fick sällskap av honom, Sypha Belnades och Grant Danasty. I Symphony of the Night har Dracula återuppstått och Alucard vaknar ur vad som skulle vara en evig sömn. Handlingen tar vid där Rondo of Blood slutade och vi får träffa Richter Belmont och Maria Renard ännu en gång.
Symphony of the Night var första spelet att anamma den numera ikoniska kartan och låta spelaren utforska mer fritt. Detta upplägg kan sägas härstamma ur Nintendos serie Metroid, som i varje fall populariserade den här typen av bandesign. Med tiden har detta upplägg satt en standard för Castlevania-serien. I princip samtliga spel som släppts efter Symphony of the Night följer denna mall av backtracking, utforskande och lust att hitta allt. Denna amalgamering i design mellan Super Metroid och Symphony of the Night fick den lika passande som vackra termen metroidvania.
Precis som Final Fantasy VI har Symphony of the Night anammat konstnären bakom karaktärsdesignen. Här ser vi en uppvuxen Maria Renard, stöpt i den vackra design av Ayami Kojima som blivit synonymt med serien.
Hip to be square
Som stort fan av allt som har med Symphony of the Night att göra kastade jag mig över det så fort jag fick chansen. Det är en remake, men utan att vandra för långt från den klassiker som är, precis som vampyrerna ifråga, odödliga. Det är samma spel, med samma gameplay, med samma musik. Att se pixlarna dansa i HD kommer aldrig upphöra att vara vackert och det är en fröjd att spela spelet och se alla sprites med sådan klarhet.
Detsamma gäller även Rondo of Blood, även om det finns ett alternativ att softa ut grafiken. Personligen har jag aldrig förstått varför en vill kasta på ett filter som bara gör ett redan estetiskt tilltalande hantverk fulare. Men det är kanske bara jag.
Referensen fanns redan med i originalet, men det känns så mycket mer passande att se Aljiba från Castlevania II: Simon’s Quest i en återutgivning på det här viset.
Ljud vi känner igen … och inte
Musiken är sig lik i båda spelen och jag upplever inte att den är särskilt förändrad. Med tanke på vilka konsoler spelen släpptes till så har de givetvis fått ett litet ansiktslyft, men kompositionerna är sig lika, utan en massa vulgära överdrifter för att göra det modernt. Musiken har redan en etablerad ljudbild som fans känner igen. I Requiem har de finputsats och restaurerats, men inte förändrats. Och det är helt rätt väg att gå. Varför laga något som inte är trasigt?
Något som dock fått sig en moderniserad justering är dialogen i Symphony of the Night. Eller ja, de använder PSP-versionen. Det låter fortfarande som överspelade röstskådisar till någon tecknad serie vi tittade på som barn på lördagsmorgonen, men nu är det fungerande. Vi får inte en grammatisk katastrof, full av kryptiska otydligheter. Introt kunde faktiskt göra sig förstått! Den uppenbara förbättringen åsido hoppades jag på att vi skulle kunna välja att ha originalets numera ikoniska katastrof till dialog också. Det är dock ett litet pris att betala.
Symphony of the Night ger oss en spelbar recap av Rondo of Blood, men denna gång med begriplig dialog.
När timingen är viktig
Som jag tidigare nämnde så känns återutgivningar ofta slöa och bekväma, men ibland sker de på ett alldeles lysande sätt. Jag förstår att vissa utgivare vill ge nya spelare på nya konsoler möjligheten att ta del av deras klassiker. För mig är det det faktum att de faktiskt är en del av det förgångna som ger dem tjusning. En bit spelhistoria. Vi kan inte få allt och att tro det känns väldigt bortskämt. Låt pärlor från förr vara just det och gå vidare med nya titlar. Rätt vad det är så kommer de där spelen som är undantagen till sagda regel.
Jag tror de flesta av oss kunde vara utan Ico och Shadow of the Colossus till PS3. Detsamma gäller Devil May Cry Remastered till PS4. Och låt mig inte börja med det fullkomligt rokastliga Rogue Trooper Deluxe till PS4. Det är ett praktexempel på hur saker som åldrats dåligt inte ska återupplivas. Men ibland dyker de där pärlorna upp som rakt av ger spelet och spelarna rättvisa.
Med Castlevania: Requiem får vi två forna titlar som utmärker spelserien. Titlar som mer än 20 år efter sin debut nu får komma tillbaka på en konsol som är up-to-date vad gäller onlinekulturen, med Youtube och Twitch. Privatpersoner kommer kunna streama och spela in egna let’s plays och föra budskapet vidare – ”ni får inte missa det här”.
För Rondo of Blood och Symphony of the Night är två spel en inte ska missa. Precis som Dracula är det här spelen odödliga och blir mer än glada över det äventyr som väntar när de återupplivas.
