City Hunter är en action-detektiv-manga av Tsukasa Hojo som gick i veckomagasinet Shounen Jump mellan 1985 och 1991. Redan 1987 fick den sin första anime-adaptation på hela 51 episoder (lite drygt fyra säsonger). Det är denna animeserie spelet City Hunter är baserat på.
City Hunter släpptes i mars 1990 på PC Engine och är signerat Sunsoft, en utvecklare som nog får många att dra på smilbanden. Och visst, City Hunter har en del bitar att flina åt, men det är inte i närheten av att vara ett spel av Sunsoft-kaliber.
Mediokert är också kort
Upplägget är nästan lurendrejerinivåer av enkelt. Spelet består av tre enkla uppdrag, med ett fjärde som låses upp när de andra är klara. Ett försök till storymässig röd tråd löper genom hela alltet, men gör inte särskilt mycket för att lyfta upplevelsen. Du hade utan tvekan kunnat spela genom City Hunter utan att kunna ett ord japanska, helt enkelt. Hjälpsamt nog är dock spelet numera översatt, till inte mindre än ytterligare fem språk (engelska, italienska, franska, spanska, och tyska).
De fyra uppdragen följer i princip samma layout. Det handlar om enklare kartor med dörrar och trappor där ditt arbetsminne är din bästa vän och i princip enda rimliga vapen mot att irra rundor. Mellan varje dörr och våning finns ett antal hinder du måste hoppa över, gå under eller skjuta ihjäl med din klassiska ledsagare, en .357 Magnum. Det mesta följer formeln ”Hitta karaktär → ge karaktär något och/eller få något av dem → leta nästa karaktär → upprepa en eller ett par gånger → gå upp på taket till bossfajt och oh-nej-han-kom-undan-nåja-nästa-bana”.
Action är likaledes extremt enformig; du skjuter mest presumtivt, ömsom framför, ömsom bakom dig. Gör du inte det kan du lätt bli svärmad av fiender och tappa HP snabbt. Skulle du få slut på din rejält generösa livmätare kommer du dock tillbaks till liv i början av banan, och med alla föremål du hunnit samla på dig på banan ifråga.
Musiken är åtminstone nästan bra
Så City Hunter har slisksjukan gemensamt med sitt källmaterial, men det har faktiskt ett rätt trevligt soundtrack också. Funkiga renderingar som åtminstone påminner om källmaterialets alster pumpas genom PCE:ns så karakteristiska integrerade ljudgenerator. Det handlar inte om den sortens soundtrack som säljer in spelet med hull och hår, men det döljer ju åtminstone en del av den dåliga repetitionen med en något bättre repetition, så att säga.
Nu är det nog också så att någon bakom rodret faktiskt kände igen City Hunter för vilken medioker upplevelse det var, och bestämde sig för att tappert försöka höja den något. Den ”utökade” versionen och det tillhörande ”Hard Mode” är dock inte mycket att hurra för. Nya fiendemönster och ”förfinad gameplay” höjer inte upplevelsen nämnvärt, helt enkelt. Fienderna tar inte riktigt lika billiga, lurpassande skott på dig, och måhända är kontrollen kanske snäppet mer responsiv. Men det gör desamma, City Hunter är bara med nöd och näppe över att faktiskt vara ett rätt dåligt spel.
City Hunter släpptes den 26 februari 2026 på PC, Xbox Series X|S, PlayStation 5 samt Nintendo Switch 1–2. Denna recension är av Switch-versionen (spelad på en Switch 1) och möjlig tack vare en recensionskod.
