Det var länge sedan ett mech-spel fick någon större uppmärksamhet i vår medieström. Daemon X Machina är det största inom sin genrenisch sedan Armored Core: Verdict Day från 2013. Inför släpper har Nintendo slagit på stora hajptrumman. Vi har fått inte mindre än två separata d(a)emon, varav det första tillät spelare att lämna feedback till utvecklarna. Frågan är vad Marvelous tagit till sig från kritiken.
Den här Jorden är knappt stor nog
Daemon X Machina utspelar sig på vår Jord efter en världens undergång där månen bokstavligen störtat och ödelagt stora delar av planeten. De spillror av mänskligheten som överlevt har satt sin tillit till avancerad AI för att restaurera och bygga upp det som kan räddas. Samtidigt har en substans som fått namnet femto börjat korrumpera AI:n och vända den mot sina skapare. Korrumperade robotar kallade Immortals löper amok och det är ditt uppdrag att förinta alla du kan hitta.
Du är en nybliven legoknekt, en rookie vagabond utan lojalitet som pendlar vägen mellan pengar och våld. Tillsammans med många andra legoknektar tar du dig an uppdrag från någon av spelets huvudsakliga fraktioner Orbital, Zen eller Sky Union. Orbital är ett slags världsregering, medan de två andra är storföretag med bara mänsklighetens bästa för ögonen (eller?). Berättelsen lägger redan från början ledtrådar om att allt inte är som det ser ut och att du bör välja vilka du är lojal mot med stor omsorg. Med detta sagt tror jag att utvecklarna lyckats pricka av hälften av alla animestereotyper. Återstående hälft fylls i av karaktärer som är så papperstunna att de får Mario-universumet att framstå som rena Shakespeare-alstret.
Vill man bli fin …
Din legoknekt är din avatar och äventyret börjar inte förrän du bestämt hur du vill att denne ska se ut. Det är precis samma karaktärsskapare som använts sedan den första demon för ett drygt halvår sedan. Du kan tyvärr inte överföra din karaktär därifrån, men det var ändå ett nöje att skapa en ny. Det är ett robust kreatörsprogram med rätt stora valmöjligheter. Tyvärr blir en del av dessa val som ogjorda när du köper till biologiska uppgraderingar (tänk: Level-ups). En del uppgraderingarna ser förvisso rätt häftiga ut, men andra (särskilt i kombination) får dig att se ut som en cyborg som gjort en räd på närmsta återvinningscentral.
Men det är inte bara din avatar som du kan justera och ändra på. Detsamma gäller även för din trofasta mech, eller Arsenal som de kallas för här. Daemon X Machina har nämligen ett handelssystem där du kan köpa nya robotdelar (armar, torso, huvud och ben) och vapen. Självklart kan du även plocka på dig nya delar från avpolletterade Arsenaler under uppdragens gång. Här finns ovanpå det även en fabrik för att utveckla nya vapen och lägga till extra bonusar på utrustning som har stöd för det. Tack och lov är det inget regelrätt ”crafting-system” vi pratar om. Du surfar dig dock yr mellan alla menyer.
Nu blir det rörigt
Väl inne i uppdragen kontrollerar du din Arsenal som i de allra flesta tredjepersonsskjutare. Skulle något med kontrollerna inte stämma för dig kan du, om du så önskar, gå in och rita om större delen av kontrollkartan. Det är en välkommen frihet, även om jag själv fann att grundkontrollerna funkar prima i de flesta avseenden. Utvecklarna tycks verkligen ha lagt ned stor möda på att alla knappar ska göra något, och att de ska göra det utan konflikter. Det har sällan känts så här enkelt att byta vapen i realtid, trots att din Arsenal rymmer så många som fem stycken.
Och vilka vapen sen! Marvelous har sett till att varje vapenklass känns unik och har ett visst användningsområde. Här finns kulsprutor, handeldvapen, lasergevär, eldkastare, granatkastare, raketkastare och svärd(!). Dessa kompletteras av sidovapen som kan avfyra allt från målsökande missiler och hälsogenererande kraftfält till att lägga minor och andra fällor. Som om inte det vore nog kan du även använda miljön som vapen. Personbilar kan kastas mot fienden, stålbalkar blir provisoriska svärd och ibland får du tillfälle att sno på dig minor att placera ut efter behag. Allt detta utan att de ingår i din ordinarie … arsenal.
Här finns förutom det omfattande vapenupplägget ett undersystem med substansen femto. Din Arsenal kan absorbera femto och sedan använda den till att antingen skapa en tillfällig klon av dig, eller avsevärt förstärka en valfri del av din attack, kvickhet eller försvarsförmåga. Den som finner sig i en rejält knivig situation har troligtvis glömt något av det här (jag vet att jag gjorde det). Som tur är har spelet en användarvänlig manual och en testarena att leka runt i.
En ytlig maktfantasi
Daemon X Machina ger spelaren det allra mesta man kan önska sig av en maktfantasi där du är pilot i en gigantisk robot. Alla mekaniker introduceras i en väldigt lagom takt och här finns alla möjligheter att repetera om du skulle glömma något.
Det här vansinnigt roliga och väldigt polerade upplägget ligger dock under en yta som inte direkt imponerar. Den kalkerade berättelsen åsido är grafiken i Daemon X Machina den fattiges Borderlands. Den har en viss charm, men det är väldigt avskalade miljöer, platta karaktärsporträtt (i dubbel bemärkelse) och repetition som står på menyn. Banorna är till och med för små för sitt eget bästa. Jag har till exempel blivit utkastad ur arenan under en bosstrid, vilket innebär en näst intill säker död. Det känns inte som något som ska kunna hända. Men det gjorde det, med en Mission Failed-skärm och omladdning av banan som följd.
På tal om laddningstider dras Daemon X Machina med på tok för mycket av dem. Det måtte vara mycket som laddar om från scratch när man vill försöka ett uppdrag igen, vilket totalt mördar tålamodet. För att ens få valet att börja om uppdraget måste du dessutom gå genom flera onödiga menytryck – ett fullfjädrat recept på frustration.
Något annat som laddar helt utan anledning är huvudmenyn på terminalen i högkvarteret. Att backa ut från exempelvis affärsmenyn till huvudmenyn medför en minimal laddningstid på 1–2 sekunder. Skärmen säger ”Välkommen tillbaka” eller något liknande meddelande, men det är troligtvis en dold laddningsskärm för hangaren. Som jag sade tidigare spenderas en stor del av spelet dock i dessa menyer och undermenyer, varför stegen mellan dem borde vara så sömlösa det bara går att få dem!
Slutet sötsurt
Det är inte svårt att se att en hel del kärlek och hantverksstolthet har lagts på Daemon X Machina. Lika uppenbart är det att bland dessa stora sinnen för robotkrigande saknades en författare som kunde brygga spelare och spelvärld. Om jag nu är en stor, stark och superhäftig robotpilot som ska rädda världen så kan jag väl åtminstone få veta varför jag ska bry mig.
