Den 22 september 2011 stod jag i kön på Webhallen. Jag hade bokningsnumret redo på telefonen och bankkortet i andra handen. Köpet skulle gå så fort som möjligt. Jag skulle köra raka vägen hem, installera spelet och spendera kvällen med att dö om och om igen.
Så var planen i alla fall.
Som vanligt när jag ska djupdyka in i ett storspel på releasedagen, kom något i vägen. Men under de följande åren spelade jag hundratals timmar av Dark Souls. Jag var delaktig i ett community som växte runt spelet och följde flera olika Youtubare. Dark Souls var inte bara ett spel, det var en gamerlivsstil. Vi som på egen hand upptäckt Demon’s Souls hade nu fått ett spel att samlas kring. And it was glorious.
Jag ber om ursäkt i förväg, men den här recensionen kommer inte gå in i detaljer om vad Dark Souls är, utan istället fokusera på hur Remastered skiljer sig från originalet.
Den goda tiden
Älskar du Pvp kanske du finner en uppfriskning i Remastered.
När Dark Souls kom fanns det inte mycket av samma virke. Det var en nischad genre. Utvecklaren FromSoftware och producenten Hidetaka Miyasaki hade fått tillräckligt med momentum från Demon’s Souls att Dark Souls skulle sälja. Bevisligen fanns det en tillräckligt stor grupp gamers för att göra spelet till en succé och sätta FromSoftware på kartan. Men det är inte helt och hållet FramSofts förtjänst. En stor del av Souls framgång är tack vare det fantastiska kollektiv som slöt upp kring spelet.
I dag finns inte det kollektivet kvar. Det är i alla fall inte sig likt. Profiler som Epic Name Bro drar fortfarande tittare, och VaatiVidyas senaste lorevideo har setts 240 tusen gånger. Souls-communityt är större i dag än vad det någonsin har varit och gruppen har utvecklats från nyfikna utforskare som fann solidaritet i spelets mysterier till ett samfund av lärda.
De spelare som går in i kollektivet för första gången genom Dark Souls: Remastered äntrar ett bibliotek av kunskap för att bli nästa generations lärjungar. Expeditionens dagar är över – i alla fall tills nästa spel släpps – men gemenskapen är fortfarande stark. De av oss som återvänder finner ett Lordran som är sig likt.
Döden är densamma
Dark Souls: Remastered introducerar inget nytt innehåll. Bortsett från att DLC:n Artorias of the Abyss följer med från start. Utöver det är det identiskt med den ursprungliga upplevelsen. Vad Remastered däremot tar med sig är en handfull förbättrade funktioner från Dark Souls III, till exempel möjligheten att använda flera consumable items samtidigt och multiplayerstöd för upp till sex spelare via dedikerade servrar. Funktionerna gör spelupplevelsen mer njutbar, men förändrar inte spelet på något övergripande sätt. Det här är en teknisk uppgradering av originalet.
Naturligtvis har upplösningen utökat från 720 punkter till 1080, med uppskalad 4k upplösning på Playstation 4 Pro och Xbox One X. PC har en naturlig upplösning på 4k och Nintendo Switch (när det släpps) har 1080p stationärt och 720p portabelt. Samtliga plattformar förutom Nintendo Switch har 60 bildrutor per sekund.
För en gammal Soulsräv som mig är övergången till 60fps en lyx konsolspelare sällan får uppleva. Spelet flyter som rinnande vatten, till och med i det ökända träsket Blighttown! Bilduppdateringen kan hicka till när många effekter täcker skärmen, men det är knappast märkbart. Det är helt klart en fröjd att spela i 60.
Som ni ser är grafiken inte skarp alla gånger. Särskilt i periferin.
Mindre imponerande är de nya ljusinställningarna och upplösningen. Av någon anledning känns ljuset sämre i Dark Souls: Remastered jämfört med originalet. Där föregångaren gav en tryckande känsla av mörker, där det lilla ljus som reflekterades i rustningar och vapen var en flyende trygghet, är Remastereds överlappade, grumliga ljus väldigt närvarande. Reflektionerna i rustningar är dock väldigt fina. Tyvärr gör den högre upplösningen lite för att förhärliga Lordran. Vissa stunder är spelet vackert och tydligt, i andra stunder suddigt och kladdigt. Dark Souls: Remastered är absolut inte fult, men det saknar den krispighet vi kommit att förvänta oss av grafiskt uppdaterade spel.
En klassiker
Dark Souls är utan tvekan en modern klassiker. Enligt många kritiker är det dessutom ett av tidernas bästa spel. Av den anledningen har många fans redan spelat det och uppföljarna. För mig personligen är Remastered en upplevelse grundad i nostalgi. Jag spelar det inte av samma anledning som jag gjorde för sju år sedan. Även om den silkeslena bilduppdateringen är häftigt, bleknar den i det rutinmässiga utförandet. Fiender och föremål är placerade precis där de var i originalet, monster rör sig och agerar på exakt samma sätt och karaktärsbygget är densamma. Jag skulle kunna spela det i sömnen. Remastered erbjuder i grunden ingen ny upplevelse för veteraner. Det finns inte heller något extramaterial att ta del av, så som bilder, ljudfiler eller bakom kulisserna. Dark Souls: Remastered ger ingen morot till sina lojala fans och det är en stor besvikelse.
Artorias min gamle vän, vi möts igen!
Det är svårt att förklara fördelarna med Remastered för PC-spelare som moddat Prepare to Die-utgåvan från 2012. Jag rekommenderar er därför att informera er med hjälp av Digital Foundrys analyser av Remastered innan ni överväger ett köp.
Till er som aldrig haft möjligheten att spela Dark Souls tidigare, men haft ett nyfiket intresse för fenomenet, är Dark Souls: Remastered den perfekta möjligheten att börja. Även om Remastered är en dålig utgåva av Dark Souls, är det fortfarande den bästa versionen av spelet i dag. Har du länge funderat på att köpa Dark Souls, men det har aldrig blivit av, så ska du köpa Remastered.
Betyget motsvarar Dark Souls som spel, och inte utgåvan i sig.
