Välkommen till zombieapokalypsen!
2012 debuterade den spanska utvecklaren Tequila Works med sin plattformsrysare Deadlight. Likt originalet kastar Deadlight: Director’s Cut in oss i ett dystopiskt USA som kollapsat av en zombiepandemi. Mitt i misären lär vi känna Randall Wayne, en parkvakt som fått sitt liv förstört och nu befinner sig på flykt från helvetet omkring honom. Du måste göra vad som står i din makt för att överleva och hitta en väg ut från staden som numera kryllar av döingar från alla håll. Saken blir inte bättre av en beväpnad milis med order att skjuta alla som inte rätar sig in i ledet. Det är en mörk och farlig värld som väntar på dig i Deadlight: Director’s Cut.
Deadlight: Director’s Cut kan beskrivas som ett survival horror, med ett kameraperspektiv från sidan. Du kan gå, springa, hoppa och krypa och röra dig rakt fram eller bakåt. Mekaniken är upplagd för flykt, vilket innebär att spelaren så snabbt som möjligt ska ta sig fram och helst undvika någon form av strid utöver de tillfällen där närkamp är nödvändig. Det är flykten som spelet lägger stor tonvikt på och jag märker att striderna är medvetet nedbantade. Det eviga springandet skapar ett flyt som tar handlingen framåt. Varje gång Randall utför en fysisk aktivitet töms en liten blå mätare som representerar hans kondition. Ju mer energi som förbrukas, desto svårare blir det för honom att röra på sig. Med andra ord gäller det att planera och inte använda sig av mer energi än vad som är absolut nödvändigt. Att hushålla med energin kan bli avgörande i striderna när Randall snabbt måste avgöra om krutet ska satsas på ett ”bättre fly än illa fäkta” eller ”bättre illa fäkta än fly”. Det bjuds också upp till lite utforskande i var och varannan byggnad. Dessa innehåller oftast fotografier, ID-kort och sidor från dagböcker som tillsammans skapar en berättelse om tiden före, under och efter incidenten.
Välkommen till zombieparadiset Seattle!
Domedagen kan vara trist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar!
En bit in i spelet får Randall en yxa som kan användas för att hugga upp lås och träplankor eller banka ned fiender, något som är en rätt omständlig historia. Zombierna är förvånansvärt motståndskraftiga och pallar flera hugg innan nådastöten. Senare får man tillgång till skjutvapen, men som tyvärr ges minimalt med utrymme på grund av den skrala ammunitionen. Att skjuta kräver noggrann precision och det är ett absolut måste att varje kula träffar. Sparsamhet med kulorna är A och O om inte Randall ska få soppatorsk i magasinet när puffran behövs som allra mest. Som jag tidigare nämnde är det enklare att lägga benen på ryggen. En taktik är att försöka samla patrasket i ett hörn och sedan snabbt som attan ta sig därifrån.
Designmässigt är Deadlight: Director’s Cut ganska imponerande med sin apokalyptiska framtoning. Banorna är tjusigt detaljerade och varierade. Det finns skogar där solens strålar bryter igenom och utbrända skyskrapor som tornar i himlen. Känslan att närvara i en total katastrof under nattsvarta premisser går inte att undvika. Det är intrycket från miljöerna som skapar obehag snarare än zombier som dyker upp från alla tänkbara hålor. Eländet till trots måste jag erkänna att det finns en skönhet som avtecknar sig bland ruinerna. Miljöerna är oändligt vackra och utstrålar en charm som sällan går att finna i spel av denna storlek. Ett litet minus kan ges till kameran som tenderar att zoma ut lite för mycket på vissa ställen och därmed gör det svårt att observera vad som händer på rutan.
I Deadlight gäller det att hålla huvudet kallt.
Trots det simpla upplägget är svårighetsgraden relativt hög. Otaliga gånger fick jag bita i gräset på grund av diverse pussel som krävde eftertanke och försiktighet. Snabb fick jag lägga om min rusa-på taktik och istället pröva mig fram för att se vad som passade bäst. Där var det klassisk trial-and-error princip som gällde, det vill säga dö, göra om lite annorlunda, dö, testa något annat och sedan lyckas. Lika klassiskt är plattformstänket när Randall hoppar och klättrar över olika hinder. Dock upplevde jag kontrollen lite bångstyrig på avsatser där en del onödiga dödsfall inträffade. Det var lite frustrerande att se karaktären ramla ned för ett stup trots att jag styrde Randall korrekt.
Ett klart köp
Till syvende och sist är Deadlight: Director’s Cut ett välkommet tillskott på dagens konsoler. Det är stundtals spännande och vackert att beskåda från första till sista bildrutan. Atmosfären är genomarbetad och dystopisk med en känsla för detaljer och dramaturgi. När sololäget är avslutad finns dessutom spelläget Survival Arena för den som vill testa sina överlevnadskunskaper. Tyvärr dras betyget ned av att den korta kampanjen inte utökats med ett par extra kapitel. Striderna hade också kunnat få lite större utrymme för variation. I överlag är jag nöjd och vill passa på att rekommendera denna lilla pärla som garanterat kommer stjäla ett par timmar av din tid.