Det är tredje året rad som jag recenserar Destiny. Det är också tredje året i rad som jag aktivt spelat det. För hängivna fans som jag själv finns inte så mycket i den här recensionen som ni inte redan vet om eller har bildat er en egen uppfattning kring.
För er som tagit en paus sedan The Taken King kan jag säga att Rise of Iron inte uppfinner något nytt men serverar mer av det goda. Och det smakar gott!
Till alla som aldrig spelat Destiny men som varit intresserade är det viktigt att förstå att Rise of Iron är det sista året för Destiny innan uppföljaren. Två år är passerade story- och contentmässigt, men inte förbi. Det går att uppleva allt som varit, men större delen av populationen är aktiva det nya.
”Court of Champions”
Lämnar det gamla bakom sig
Utvecklaren Bungie har valt att släppa Rise of Iron enbart till den senaste generationens konsoler Playstation 4 och Xbox One. Har man sitt account på någon av de äldre teknikerna, behöver du överföra kontot till en nyare konsolgeneration samt köpa Destiny the Collection, som innehåller den kompletta Destinysamlingen.
Bungie gör nog den här övergången för att förbereda spelare för Destiny 2 som med all säkerhet kommer på dagens konsoler (och kanske även PC). Även om det kan verka underligt att lämna Playstation 3 och Xbox 360 i Destinys sista år, gör uppbrottet i prestandabegränsningar att mycket av det nya innehållet kan pressa grafikmotorn lite hårdare. Detta syns inte minst i den nya raiden som är ett bevis på Bungies kreativitet.
Från onda gudar till teknologiska farsoter
Rise of Iron är sagan om Destinys egna riddarna runt runda bordet och handlar om de absolut första beskyddarna, Lords of Iron. Lord Saladin, den enda överlevaren från riddarodern tar hjälp av spelaren, vars tidigare bragder varit att dräpa ondsinta, kosmiska gudar, för att besegra ett par rymdpirater som hittat en teknologisk farsot kallat SIVA. Med hjälp av teknologin har piraterna muterats till cyborger med ofantliga krafter. Med Saladins vägledning blir det din ridderliga plikt att stoppa dessa vidunder och förstöra SIVA föralltid.
Vintern är inte det enda som slagit sina klor i Cosmodrome, Fallen renoverar aktivt bland ruinerna.
Rise of Iron tillför en ny raid (som i min mening är den bästa hittills), två nya strikes, ett nytt område, en ny story och massor med ny loot. För att inte tala om de nya ornamenten som förändrar din karaktärs utseende, eller de exotiska vapnen från år ett som gör comeback. Dessutom introducerar Rise of Iron spelläget Supremacy för pvp och möjligheten att spela privata matcher. Bungie har valt att inte röra den nya ekonomin som tog form efter apriluppdateringen, utan tillför bara en valuta, Silver Dust, som används för att köpa en handfull unika föremål från Tess Everis, bland annat den löjligt snygga Gjallrawing.
Det bästa hittills
Destiny: Rise of Iron är Bungie när de är som bäst. I The Taken King lärde de sig berätta intressanta historier, med apriluppdateringen förfinade de ekonomin. I Rise of Iron sitter allt redan som en smäck och fokuset ligger i att mätta spelarnas hunger med bra jävla innehåll. Det låter enkelt att bara säga att allt är bra, men det är liksom bara så. Rise of Iron är bra. Man skulle möjligen kunna kritisera expansionens längd, men för det ringa priset på cirka 249 SEK (bara Destiny: Rise of Iron) måste jag säga att innehållet är tillräckligt.
Ett utmärkande drag med Rise of Iron är musiken. Den är fantastisk. Titelskärmens gotiska körer är som hämtade ur en medeltida klosterförsamling och Sepkis Perfected striken har en rockremix på originallåten som gör slutstriden till ett av seriens mest laddade. Och raiden, herre jösses. Slutbossens temalåt i Wrath of the Machine är en låt som gör varenda wipe förlåtlig. Rise of Iron är första gången som jag faktiskt vill spela med hög volym i Destiny.
Jag och hustrun på toppen av Felwinter Peak. Utsikten gör den helvetiska klättringen helt värt det.
Rise of Iron är en lite mindre episk kampanj än The Taken King, men lyckas ändå engagera tack vare Bungies idag mycket bättre berättarteknik. Strukturerna är de samma, men bidrar till att bygga ut Destinys universum och skina ljus på händelser som spelare tidigare bara kunnat spekulera i. För mig som stor destinyentusiast, är Rise of Iron den gräddig efterrätten på en femrätters spelsaga. Ett värdigt avslut på det första kapitlet i en antagen trilogi av rymdäventyr.
Jag är såld och har varit det enda sedan 2014 när Destiny släpptes. Det är snart två veckor sedan Rise of Iron släpptes och jag har redan klockat hundra timmar i expansionen. Med all säkerhet kommer jag klocka tusen timmar till innan Destiny 2 släpps. Till alla ni som spelat Destiny tidigare och funnit nöje i det, är jag säker att Rise of Iron kan tillfredsställa. Till er andra som funderar på att börja spela tycker jag uttrycket ”bättre sent än aldrig” lämpar sig här.
