Sedan jag tog mina första stapplande steg i Cosmodromes ruiner, för ett år sedan, har jag utvecklat en kärlek och lojalitet till Destiny. De vackra miljöerna var vad som först imponerade mig. När jag blickade ut över de snöiga Ryssland och resterna av jordens storhetstid, spreds en förundran inom mig. Med varje uppdrag och expedition ned i mörkret fylldes denna vackra värld med substans och historia. Bilvraken utanför rymdanläggningen på jorden var en gång fyllda med människor på flykt från den kosmiska katastrof som ödelade hela vintergatan. De rostiga rymdskeppen bakom anläggningens murar tydde på att det var ytterst få som lyckades fly. Min förundran växte sakta till en hängivenhet till Destiny.
Om det var miljöerna och världen som fick mig att förälska mig för Destiny så var det spelmekaniken som ständigt drog mig tillbaka. Att skjuta onda rymdvarelser i ansiktet var så tillfredsställande och att sedan få mikrobelöningar för mödan skapade en dragning som var svår att slita sig från. Däremot hade jag nog aldrig spelat 1000 timmar om det inte vore för de personligheter och det kollektiv jag bekantat mig med under de timmarna.
Destiny må vara en förstapersonsskjutare men i sin kärna är det ett socialt spel där människor med gemensamma mål möts och uppnår dem tillsammans. Oavsett om spelare ger sig ut för att besegra en ondsint necromorfgud eller möts i en vänlig (nåja) pvp-match är det samarbete som vinner dagen.
Min bästa Destinyvän lärde jag känna när jag skickade ut slumpmässiga inbjudningar till att hjälpa mig med Thorn-questen (ett av originalspelets svåraste uppdrag). Han hoppade in och tillsammans med en annan kompis kastade vi oss in i månens djupaste grottor. Vi klarade aldrig uppdraget den dagen men jag fick en vän med samma intressen som också bor i Stockholmsområdet. Under året som gått har vi fikat, gett varandra julklappar, festat och spelat Mario Kart tillsammans.
Destiny har ett otroligt bra kollektiv med schyssta spelare att lära känna, uteslutande alla idioter det vill säga.
Oryx är ganska häftig, men att monstret kan snacka engelska sabbar inlevelsen.
Kungen intar scenen
Destiny: The Taken King är expansionen till Destiny som bygger vidare på berättelserna från originalet och dess mindre expansioner. Hjältarna (spelarna) har dräpt en illvillig och jättelik rymdzombie på månen för att hämnas tusentals människor och rädda jorden. Nu kommer hans farsa Oryx för att utplåna allt liv i Vintergatan bara för att ge igen. Med sig har han ett enormt rymdskepp, en arme av rymdzombies samt kidnappade och förvridna rymdvarelser som han tagit på vägen. Det blir spelarens uppgift att borda Oryx rymdfästning för att sparka stjärt och tugga tuggummi.
Spelupplägget är som bekant att skjuta elaka rymdvarelser med pistoler, gevär och rymdmagi ur ett förstapersonsperspektiv. Uppdrag för storyn framåt och en variation av aktiviteter vid sidan av nöts för att uppgradera sin figur. Känslan är tight och tillfredsställelsen att skjuta saker i ansiktet är fantastisk. Destiny: The Taken King bygger ut grunden som lades förra året och ger spelet en mycket bättre helhet.
Destiny rätt
The Taken King förbättrar originalspelet på nästan alla tänkbara punkter. Från sättet spelaren stiger i nivå till hur spelets berättelse förmedlas. De spelare som återvänder från ett långt uppehåll kommer förmodligen känna sig förvirrade och överväldigade. Gamla tillförlitliga vapen ersätts inom en timmes spelande och gamla resurser är makulerade. Det dröjer däremot inte länge innan det nya lunket känns naturligt. Återvändande spelare får lättare att komma ikapp sina hard core-kompisar och nykomlingar får en start som vi veteraner bara drömt om.
Cayde-6 är ovanligt mänsklig och komisk för att vara en artificiell livsform. Hans ironi blåser nytt liv i Destinys narrativ.
Storyn i The Taken King är kanske inget som förtjänar stående ovationer, men sättet det berättas på är ljusår bättre än originalets otydliga och fragmenterade struktur. Nu finns det en mycket tydlig antagonist att besegra, uppdragen har ett tydligt narrativ och många uppdrag har coola filmsekvenser. Karaktärer som tidigare stått i skuggan har fått personlighet och framträdande roller. Cayde-6 och Eris Morn är två ytterst välformade karaktärer vars tjabb underhåller mellan skottlossningarna. Andra karaktärer som fått mer utrymme är vapenlangaren Banshee-44 som numera faktiskt är en attraktiv affärsman med ett bra utbud, egna uppdrag och reputation ranks.
Med underhållning i sikte
Något som verkligen underhåller är de nya fienderna, Taken. Dessa rymdspöken är kidnappade varelser som korrumperats av Oryx och återfötts i nya skepnader. De är fräscha varianter på gamla, lättlästa motståndare. Vad som gör dem intressanta är att de har mäktiga egenskaper som kräver ett aktivt engagemang av spelarna. Thralls som innan menlöst rusade in i automateld sicksackar nu spasmiskt fram med kortdistansteleporteringar och Phalanxer som innan stod passiva med sina sköldar, pressar istället fram och puttar spelare bakåt med tryckvågor. De tagna Psions är förmodligen de värsta av dem alla då de delar på sig när de blir skadade, vilket snabbt kan leda till kaotiska situationer.
Det går inte att prata om underhållning utan att nämna de nya klasserna. Taken King introducerar tre nya klasser till spelets tre arketyper: sunbreaker för titans, nightstalker för hunters och stormcaller för warlocks. Genom att utföra särskilda uppdrag låser spelarna upp dessa mäktiga klasser och deras tillfredsställande attacker. Med intåget av nya klasser har Bungie förändrat metaspelet i Destiny på så många nivåer, framförallt i pvp-läget. Förut behövde spelare bara akta sig för fist of havoc, men nu härjar även stormcallers med sina blixtstormar och nightstalkers som med sina magiska pilar och bågar kan fånga motståndare och neutralisera deras superegenskaper.
Sakta har Bungie börjat introducera nya vapentyp och vapenhybrider i Destiny. House of Wolves förde in side arms, små pistoler som skjuter fruktansvärt snabbt, samt tre exotiska hybridvapen varav två blev riktigt populära. Till The Taken King har de inte varit snåla med vapenleveransen, som innehåller massiva tvåhandssvärd och flera unika vapen. Till skillnad från pistolerna som sakta tagit sin in i spelets end game är svärden vida använt. De mäktiga klingorna hugger inte bara ned motstånd som om de vore smör, de kan även parera raketer, automateld och den mäktigaste av rymdmagier. Än så länge är det svårt att säga om svärd kommer bli nerfade, men just nu är de bland de mäktigaste vapnen i spelet.
Hett tips: om du ser någon rusa mot dig med ett svärd i pvp, ha en shotgun och vänta tills de kommer riktigt nära.
Crucible, pvp-läget i Destiny, utökas med flera nya banor samt två nya spellägen: Rift och Mayhem. Rift är ett lagbaserat läge som liknar traditionell sport och går ut på att fånga en ”gnista” och föra den till motståndarnas mål för att göra ”mål”. Det är ett spelläge där lagkamraterna måste skydda gnistbäraren och eskortera denne till målet, eller att uppehålla motståndarna tillräckligt länge så att löparen obehindrat kan göra poäng. Rift är intensivt med större möjligheter att kontra än i andra spellägen, där poängen i huvudsak kommer från besegrade motståndare. Mayhem däremot är ett lättsamt lagbaserat spelläge där allt är uppskruvat till max. Superenergin laddar supersnabbt, ammunition är lättillgänglig och poängsatsen är tiodubblad. Här går det ut på att bara köra över motståndarna med bomber och granater – det är ett spelläge att inte ta på för stort allvar.
Mitt favoritvapen, bunny rifle, är en kostsam historia att uppgradera. Varje infusion kostar en exotic shard, ett material som numera enbart går att få genom att kassera exotiska vapen och rustning som den här.
En tredje ekonomi
Med The Taken King har Bungie ännu en gång förändrat spelets ekonomi. Resurser har omvärderats, vissa har blivit lättillgängliga, andra har blivit sällsynta. Sättet vapen och rustningar erhålls och uppgraderas är av tredje generationen och skiljer sig markant från systemet i föregående expansion House of Wolves. Nu förbättrar spelare sina favoritföremål genom att ”konsumera” andra, bättre varianter. Detta till ett pris såklart och med spelets inte alltid så omtyckta slumpmässiga generator.
Till exempel förbättras ett vapen med 200 damage genom infuse, då ett vapen med högre dmg förbrukas för att göra det första vapnet bättre. Till en kostnad på vapendelar, glimmer och legendary marks (samt en exotic shard om det är ett exotiskt vapen) ökar det önskade vapnet med 40-70% av vapnens mellanskillnad i dmg. Alltså hade vapnet med 200 dmg troligtvis ökat till ca 240 dmg om ett vapen med 280 konsumerats. Den här matematiska logiken gör inte så mycket på lägre nivåer, men i spelets end game kommer arbetet till maxnivå bli mördande då toppen av skadekurvan blir svårare att nå genom procent. Särskilt när de procenten kräver loot som enbart går att finna i raiden.
Metoden är ändå en klar förbättring där spelare har fler möjligheter än tidigare att göra sin figur personlig.
Ingen match
En stor källa till kritik har alltid varit avsaknaden av automatisk matchning i Destinys svåraste aktiviteter. Bungie har målsättningen att spelarna själva skapar kontakter och sociala grupper. Tyvärr är verktygen i spelet bakåtsträvande och fans har själva byggt upp stora sidor som ska underlätta för de ensamma spelarna att hitta grupper. The Taken King gör inga stora framsteg på den punkten. Raiderna har fortfarande ingen matchning. Även om jag inte hade använt av matchning till att spela raider, förstår jag inte varför valmöjligheten inte finns för andra.
Jag, frugan och vännerna ur klanen dominerar Court of Oryx.
Däremot försöker Bungie skapa situationer där främlingar som bara strosar runt kan hjälpa varandra med svårare aktiviteter. Den nya fiendetypen Taken förpestar alla spelets destinationer och det går att inleda krig mot dem tillsammans med främlingar för att ta ner bossen som dyker upp i slutet av slaget. Ombord på The Dreadnaught (Oryx rymdskepp) finns mängder med bataljer som spelare kan ta sig an tillsammans, för att inte nämna Court of Oryx. Court of Oryx är en spelarinledd ceremoni där mäktiga vidunder lockas fram för att besegras. Denna aktivitet som främlingar kan ta sig an tillsammans kräver ändå ett mått av samarbete och uppmuntrar spelare att chatta med varandra. Synd bara att meddelanden skickas genom PSN, vilket leder till viss fördröjning i spelandet.
Som en liten tröst för att raiden saknar matchning har många av spelets svårare quester matchning, till skillnad från den gången när jag och min vän gav oss på Thorn-questen. Detta är ett schysst sätt av Bungie att hjälpa spelare få möjligheten att erhålla de finare skatterna utanför raiden.
Länge leve kungen
The Taken King introducerar spelets tredje raid, King’s Fall. Det är ingen underdrift när raiden beskrivs som spelets ultimata utmaning. I den måste sex spelare tillsammans övervinna komplexa strider, krävande plattformsmoment och kluriga pussel. Höjdpunkterna är ändå bossarna som sätter press på varje enskild spelares skicklighet och samarbetsförmåga. Om en person misslyckas blir det näst intill omöjligt för resten av laget att överleva. En raidgrupp är aldrig starkare än dess svagaste länk, King’s Fall bevisar det.
Tyvärr fyller inte längre Destinys äldre raider någon annan funktion än att finnas där att upplevas av nya spelare. Utrustningen som droppar i dem har passerat bäst före datumet i alla nya aktiviteter bortsett från spelets pvp. Däremot går det alldeles utmärkt att hoppa in i den nya raiden utan att ha besegrat bossarna i föregångarna, även om jag starkt kan rekommendera det enbart för upplevelsens skull. Det är min förhoppning att Bungie i framtiden ger oss incitament att återvända till äldre aktiviteter.
Min och hustruns figurer. Att dela spelupplevelsen i Destiny med henne och tillsammans övervinna hinder är otroligt relationsbildande.
Smakar det så kostar det
Destiny: The Taken King är expansionen som fulländar Destinyupplevelsen, på gott och ont. Tyvärr är det inte längre någon större nytta att spela Destiny utan The Taken King. Inte bara för att större delen av spelarbasen kommer röra sin i det nya materialet, utan för att många av spelets gamla lägen, som till exempel nightfall, kräver The Taken King. Det går inte heller att spela The Taken King utan Destinys två föregående expansioner. Valet spelare ställs inför blir då att antingen köpa de båda tidigare expansionerna och sedan uppgradera till The Taken King, eller att köpa Destiny: The Taken King Legendary Edition som innehåller allt. För återvändande spelare som valde att inte köpa föregående expansioner blir det alltså en dyr historia.
Det kan låta avskräckande, men jag lovar, The Taken King gör Destiny bättre och mer komplett. Visst går det att irritera sig över prissättningen, men jag anser att expansionen är väl värd sitt pris. Om du en gång varit insatt i Destiny, charmats av dess science fiction och jublat när du fått ditt första exotiska föremål, men av någon anledning tröttnat, då är The Taken King det perfekta tillfället att hälsa på några gamla vänner i spelet.
Jag var en lojal Destinynörd redan innan The Taken King. Den här expansionen är för mig som en belöning för min hängivenhet. Jag har varit med sedan starten. Jag har sett system ändras till det bättre och buggar jag vant mig vid fixade. Jag har belönats. Av Bungie har jag fått unika föremål som erkänner mig för den jag är. Av Destiny har jag fått flera härliga vänner som jag spillt blod, svett och tårar med. Destiny: The Taken King är fortsättningen på den berättelse jag påbörjade natten till den 9 september 2014. Det har gett mig mer att uppleva och nya sätt att uppleva det på, fler historier att involvera mig i och utmaningar att överkomma. The Taken King har cementerat mitt intresse i Destiny. Det här året delar jag det inte heller bara med vännerna ur klanen, utan även med min äkta hälft som även hon rest sig till kallet. Destiny är nu vårt gemensamma öde.
Destiny: The Taken King finns ute nu till Playstation 3 och 4, samt till Xbox 360 och One.
