Den andra expansionen av Deus Ex: Mankind Divided är här och har på rätt sätt tagit tillvara på den spelmekanik som gjorde HR så bra. Att hoppa tillbaka in i den dystopi som Adam Jensen springer runt i kändes nästan nostalgiskt nu och det är med förtjusning jag ger mig in i den andra expansionen av ”Jensen’s Stories” – A Criminal Past.
Undercover Cop
Adam Jensen tar rollen som Derrick Walthers, en brottsling som levt större delen av sitt liv i den kriminella världen och nu slutligen hamnat bakom lås och bom. Detta är såklart bara en täckmantel då Interpol har skickat in honom i ett högsäkerhetsfängelse för att ta kontakt med en agent. Det luktar Metal Gear lång väg, men på helt rätt sätt. Efter att ha kommit in i fängelset måste Jensen anpassa sig till sin nya miljö, för att sedan kunna infiltrera obehöriga avdelningar, undvika vakter och ta sig fram utan att väcka för mycket uppståndelse.
Sätt dig bekvämt bedragardoktor, så ska jag berätta heeela spelet för dig.
Spelet utspelar sig i den klassiska CoD-formulan; Protagonisten blir intervjuad och vi får spela vad som händer under samtalet.
A Criminal Past utspelar sig, precis som titeln antyder, i det förflutna. Spelet tar plats i ett fängelse och det känns som en frisk fläkt till den nya serien. Ibland är bandesignen väldigt symmetrisk, men det känns inte så tråkigt som den annars skulle kunna göra. Samma sak gäller den geografiska storleken på spelet. I System Rift upplevde jag att det kändes väldigt litet, väldigt begränsat. Så är det inte här, tvärtom – att ha symmetrin där ger fängelset en mer sinister känsla och jag, med mitt katastrofala lokalsinne, har inga större problem att hitta. Ett fängelse är även ett bra exempel på hur du kan väva in en lång, innehållsrik story på ett och samma ställe. När jag startar spelet känner jag aldrig samma begränsande känsla som System Rift gav mig, vilket gör det första intrycket så mycket bättre.
Varma minnen om fängelseupplopp och dödsfall
A Criminal Past startas, precis som sin föregångare System Rift, via startmenyn och är helt fristående från huvudspelet. Det märks att utvecklarna, med Eidos Montréal i spetsen, har lagt ned minst lika mycket tid på de fristående expansionerna som de har gjort på Mankind Divided. Utan att bryta från den känsla som huvudspelet ger dig flygs du in till fängelset där du kommer spendera din utredning. Att vistas i den här miljön känns häftigt och ger mig den där subtila, speciella känslan som Oz och Cellblock H gav mig. Det är en särskilt jargong i fängelser och du får bevittna allt på ett säkert avstånd i soffan.
En av karaktärerna som Jensen träffar är en charmig man som kallas D-Town, en fryntlig herre med en skrikigt tillgjord röst som envisas med att vara en plåga i nacken på Jensen. Inte bara rösten, utan hela gubben. Ett annalkande slagsmål avbryts dock av Fredrerick Flossy, en vältalig och karismatisk man som har visuellt liknande implantat i överkroppen som Jensen. Han glider runt med bar överkropp, så det är ju svårt att inte reagera på den. Ja, jag är svag för augmentationer… det är ju så snyggt!
Ringrostig? Skyll dig själv
Efter att ha klarat av Mankind Divided på högsta svårighetsgraden (perma death) och tagit mig genom alla ställen utan att bli upptäckt känns det konstigt att helt plötsligt inte ha en aning om var jag ska, noll koll på vakter och kameror och faktiskt bli påkommen och dö ett par gånger. Samtidigt är det väldigt spännande och jag blir en nybörjare på nytt.
Och där är spelet lite inkonsekvent.
När jag började spela hade jag ingen aning om hur jag stoppade undan vapnet, valde vapen från hjulet eller placerade ut augmentationer. Spelet gav mig inga ledtrådar om detta i början, så jag fick helt enkelt gå in i menyn och ta en titt på kontrollschemat för att klura ut det. När jag väl såg vad det var blev det genast bekant för mig igen, men det var lite körigt till en början. En liten detalj, men den är där. En annan sak som jag hakade upp mig lite på var waypoints. De har en tendens att vara lite överallt och det blir jättesvårt att veta exakt vart jag ska ibland. Till skillnad från huvudspelet (och den förra expansionen) har jag faktiskt behövt läsa uppdragen lite mer noggrant för att få ledtrådar om vart jag ska då det var så längesen jag spelade spelet.
Det är en välgjord DLC som visar på engagemang Fråga den intagna rockabillyversionen av George Michael – han instämmer.
Det är definitivt värt det
A Criminal Past har ett par timmar i bagaget och det är inget du spelar ut under en sittning, särskilt inte första varvet. Vill du hitta allting får du nog räkna med att det behövs nästan tio(!) timmar, vilket motsvarar en helt okej längd för ett ”vanligt” spel för 600 riksdaler. Det här kostar ungefär en femtedel av det så det är värt pengarna. Vill du skynda dig genom spelet kan det göras på en liten bit av en eftermiddag, men det är nästintill omöjligt om du inte vet vart du ska. Prislappen ligger på ca 120 kr med det ger dig tillräckligt med speltimmar och utmaning för att vara värt det. Sammanfattningsvis är det en stor expansion, som erbjuder samma gamla mumsiga gameplay som Deus Ex: Mankind Divided gjorde, men i nya miljöer, med nya ansikten och helt nya utmaningar.
